Dystra år, forts

Och så begick jag självmord! Nå, kanske inte självmord, men självmål. Jag sänkte utredningen, förstörde möjligheterna till en saklig och konstruktiv utredning.
Jag berätttade för Kerstin vad jag tänkte göra: -Skriva till J O!"
Kerstin sa bestämt ifrån:
-Det får du inte göra! Du får inte skriva till J O! Jag förbjuder det! Ifrån min erfarenhet vet jag, att den som skriver till J O betraktas som en omdömeslös bråkstake. Som en knäppskalle. J O tar alltid parti för den som anklagas, den som skriver och klagar kommer alltid i ett sämre läge. Hans sak förvärras. Så har det skett i de fall som jag känner till. Du får inte skriva!"

Jag invände:- Men jag måste få göra någonting! Jag går sönder! Det är ju så uppenbart att polisen jävlas!"
Och jag räknade upp de omständigheter som var aktuella:

1. Man trampade runt till optiker i Sundsvall med Olles glasögon, trots att man visste att det var en optiker i Härnösand som provat ut glasögonen för Olle.

2. ZON-larmet hade inte gått ut till angränsande polisdistrikt, så som det var utlovat och överenskommet.

3.  En vecka efter det att vi anmält Olle försvunnen deklarerade polismästaren i T V:
-Ja, vi har ju inte kommit igång med någon eftersökning än. Vi har ju inte fått några tips. Vi måste ju få tips så att vi vet i vilken riktning vi ska söka. Vi kan ju inte söka i det blå!"

4. Tidningarna! Trots att vi vädjat till, och kommit överens med spaningsledningen, att man inte skulle ta kontakt med pressen förrän på måndagen, och efter det att det konstaterats att Olle inte hade kommit till skolan, tipsades en av ortstidningarna redan på söndagskvällen om försvinnandet.

-Det är ju så uppenbart, sa jag. J O måste ingripa!"
Och jag skrev. Bakom ryggen på Kerstin:  -Jag ber J O pröva om polismyndigheten i Sundsvall handlagt eftersökningsärendet Olle Högbom med skäligt iakttagande av skicklighet och omdöme."

J O begärde förklaring av polisstyrelsen i Sundsvall, som avgav ett ordrikt svar. Jag citerar en passus;
-Oaktat utedningen har måst bedrivas förutsättningslöst har misstanke om brott icke förelegat."
J O fann att polismyndigheten handlagt ärendet på ett korrekt och skickligt sätt."

När vi senare uppvaktade andra myndigheter, politiker, pressfolk, jurister, hänvisade man till J O:s bedömning.
Kerstin var inte glad, men förlät mig till en del, när skrivningen till J O innebar att vi fick ta del av DIARIET - och som gav anledning till många nya frågor, men knappast några svar.

Men så, i februari 1992 kom lösningen!
                     ./. Print This Post