Öppet brev ./ ang Olle Högbom

Min son Olle Högbom försvann den 7:e september 1983 på Floragatan i Sundsvall.

Att en glad 18:åring med många drömmar kunde försvinna är lika obegripligt för oss idag, som det var då.

När vi insåg att han inte skulle komma tillbaka lovade jag Olle, att så länge jag hade krafter kvar skulle jag söka honom. Jag har sökt dag efter dag. År efter år. Jag vaknar med tankarna på Olle. Och jag somnar med tankarna på Olle. Under alla år har vi inom familjen försökt uppnå samtal och ett konstruktivt samarbete med polisen.  Dessvärre: vi uppfattar att vi bemötts med kyla och nonchalans.

Jag har aldrig ställt några orimliga krav på polisens kunnande och ambition. Jag har bett om samtal. Om dialog. Jag har i vår kontakt med myndigheten utgått från förutsättningen att man vill lösa ärendet.

Kontakten med myndigheten har misslyckats, och jag drar slutsatsen: Polisen är inte intresserad av att lösa ärendet Olle Högom.

Ett klarläggande skulle innebära, att polis, enskild eller i patrull,   avslöjas som gärningsman, mord, på Olle.

Att leva med ovissheten om vad som hänt Olle är en daglig tortyr, där jag slits mellan förhoppningar, sorg och desperation. Det har kommit till min kännedom att polisen under senare tid fått vissa uppgifter och som föranlett att utredningen aktiverats. Det är min förhoppning att detta arbete påskyndas

Det som jag kan hoppas på nu, det är att få ett besked om vad som hänt Olle, och att kunna avsluta hans livs historia bredvid mor Kerstin, i minnesstenen på Timrå kyrkogård.     / Ruben

Floragatan

Floragatan 

Denna gamla fråga som dyker upp då och då:
Varför dröjde det mer än tre veckor innan du, Ruben, började söka på Floragatan började söka på Floragatan? Och vad hade du tänkt dig finna? Frågorna kan vara berättigade och jag svarar så gott jag kan och med samma ord och motivering som tidigare:
Vi fick tips om att någon som kunde  vara Olle uppehöll sig i närområdet. Förmodligen var han förvirrad. Tappat minnet. Han behövde hjälp. Man hade sett den här pojken i Umeå, i Hammarstrand, i Stockholm. En flicka, klasskamrat med Olle, hade sett honom på en gata i hemstaden Härnösaand, torsdagskvällen den 15 september. Det var klart, Olle var förvirrad, han behövde hjälp. Vi sökte som besatta, dag och natt. Från Stockholm till Luleå. Vi sökte på alla kanaler. I berg och skog, i vatten, sjöar och älvar.
Så började vi fundera. Om det verkligen var Olle man sett, så borde det finnas fler som sett honom. I hemstaden Härnösand till exempel, där han gått på en gata centralt i stan? Var det verkligen Olle man sett? Vi måste inse verkligheten. Det kunde inte ha varit Olle!
Det sista, absoluta spåret av Olle, det var ju fyndet av Olles glasögon på  Floragatan, samt vittnesuppgiften från Gymnastikhuset om bråk, höga röster, smällar i bildörrar. Jag insåg att en meningsfull eftersökning måste börja här. Jag hade också fått en ingivelse, en idé från någon detektivroman: Det finns alltid något att finna på en brottsplats! Vi tvingades inse, att Floragatan var en brottsplats.
Jag började söka utifrån den grundsten där glasögonen låg när de fotograferades. Med en slidkniv - mora-kniv står det i polisrapporten - ritade jag upp en ruta i gräset på en kvadratfot. Det står kvadratfot i detektivromanerna... Så luskade jag igenom rutan med kniven. Fann ingenting i gräset, förutom celluloid och plastförpackningar. Jo, jag fann några metallfjädrar och som jag antog ha hört till en liten fall-förgasare. Allt jag fann plockade jag ner i en plastpåse. Men så, efter en halv timmes sökande fann jag en femkrona, nertrampad i gräset. Men när jag tog upp den så var det ingen femkrona. Det var en bricka med ett bensinmärke. Översidan var blank som en fem-krona, men på brickans undersida hängde en liten nyckel. Jag tyckte att jag  hade sett den här lilla brickan. Men var? Jo på Olles byrå, som stod intill hans säng.
I Olle-boken har jag berättat om min reaktion. Jag drar inte den historien en gång till. Polisen var misstänksam. Frågade: Varför började du att söka här? Och vad tänkte du finna? Jag ljög lite. Sa: - Jag sökte efter mynt! Nu sökte jag inte efter mynt. Jag sökte efter knappar. Efter knappar som suttit i den rock som den bar, som gjort Olle illa. Jag tänkte: Här har varit slagsmål. Kanske du Olle rev loss en knapp. Här i gräset ligger det kanske en gul uniformsknapp. Olle, Olle, du har lämnat ett spår!
Jag fortsatte att söka, men fann ingenting mer. Annat än plast och papper. Polisen var misstänksam och sur: - Varför tog du upp den här nyckelbrickan? Du förstörde därmed ett spår. Om polisen hade fått hitta nyckelbrickan hade vi kunnat säkra ett viktigt spår! Jag var trött och arg och iddes inte svara.
Vår redan dåliga kontakt med sundsvallspolisen förbättrades knappast efter den här historien. Månader och år gick och vi satt fast i samma smet. Vi engagerade en privatspanare för att om möjligt låsa upp polisens blockering. Privatspanaren blev ett dåligt och dyrbart skämt. Vi återvände till polisen.
 Där sa man: - Ja, vi har ju ännu inte kommit igång med något utredningsarbete. Vi måste ju först få något uppslag, något tips, att arbeta med. Vi förväntar att det ska komma något tips i tidningarna. Men det har inte kommit några tips!
Nu höll det på att utvecklas en konflikt mellan mig och Kerstin. Kerstin menade att den enda möjlighet vi hade, för att få reda på vad som hänt Olle, det var att vi höll oss väl med polisen. Det var polisen som skötte utredningen, polisen hade hand om uppgifter och material. Vi fick lov att lita på polisen! Jag invände: Polisen driver inte en målinriktad utredning. Polisen låtsas. Polisen jävlas. Polisen driver med oss!
Jag pekade på de galenskaper som polisen gjort: Man gick runt till optiker i Sundsvall för att fråga, om någon kunde identifiera de glasögon som upphittats - trots att man visste att det var en optiker i Härnösand som provat ut glasögonen för Olle. Som utredningsledare hade man tillsatt en person som man funnit i cykel-förrådet. Den mannen ägde - sorgligt att säga - ytterst begränsade resurser. Jag uppfattade att han var utsatt för till och med sina kollegers drift. -Man sa: 03-01, som jag kallade honom, är smart, väl lämpad som utredningsledare. En intellektuell djuping! Han lär kunna alfabetet! Hela alfabetet! Utantill!"
  Han kunde alltså anteckna inkommande tips i rätt bokstavsordning. Men han hade ju ingen uppfattning om ett tips kunde vara meningsfullt eller inte. Så har han till exempel antecknat under K: koja på Norra Berget: - Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle såg dåligt. Han hade ju förlorat sina glasögon...
Jag var förtvivlad. Varför drev man med oss... Jag sa till Kerstin:
- Nu skriver jag till Justitieombudsmannen och kräver en utredning och ber honom ta reda på vad han har för slags folk i Sundsvall! Kerstin blev blek: - Du får inte skriva till J O, sa hon, Jag förbjuder det! Den som skriver till J O blir betraktad som en bråkstake, som en person helt utan vett. Den som skriver till J O kommer alltid i ett sämre läge. Vår situation är dålig nog som den är. Du får inte göra den värre. Du får inte skriva. Jag förbjuder det!"
Nu trotsade jag Kerstin. Skrev till J O. Bad honom undersöka hur polisen i Sundsvall handlagt utredningsärendet Olle Högbom. Det gick som Kerstin sagt. Åt helvete. J O begärde en förklaring av polismyndigheten i Sundsvall. Här berättade man att ärendet handlagts enligt gällande rutiner. Dessutom kunde man upplysa om att Olle Högbom omkommit, troligen genom drunkningsolycka i Selångersån.
När vi nu frågade andra myndigheter, kommunal- och riksdagsmän ang. Olle, hänvisade man till att J O låtit pröva ärendet, och inte funnit någon orsak till kritik av polisens arbete. Kerstin var inte glad och jag måste naturligtvis be om förlåtelse.
Men nu inträffade något som kom att prägla utredningen om Olle. Något som gjorde ont värre, men som i alla fall antydde en lösning. Det varade i tio år. Slutade med en fjärt.  Pressen braskade på med stora rubriker. Plötsligt, och utan förvarning fanns Olle där, tillsammans med andra olycksoffer. En massmördare trädde fram: -Jag har tagit livet av Olle! Och av omkring trettio andra, unga som gamla, men mest pojkar!
Vi fick lära känna den fantastiske massmördaren Quick. Han matchades av - jag vågar säga två andra idioter, Pentti och Kwast. Quick och Pentti lekte fram äventyrliga upplevelser och sexlekar i skog och mark. Kwast lekte fram juridiken. I åtta sanslösa rättegångar dömdes Quick  som gärningsman. Kwast jublade: - Jag är den ende i svenskt rättsväsende som vunnit åtta rättegångar på raken!
Det var en ohygglig upplevelse att utan förvarning se Olles bild  i tidningarna, tillsammans med andra offer. Tillsammans med  mördaren, den förfärlige Quick. Vi sa: Men nu får vi ju i alla fall  veta som hänt. Och det är ju sanningen som vi sökt i alla dessa år... Allt slutade efter tio år. Som sagt med en fjärt!
Men i mer än tio år hade den här sjuka trion blockerat utredningen angående Olle. Om det nu någonsin drivits en utredning? På våra frågor fick vi ett enahanda svar: - Vi har ju inte fått några tips! Vi måste ju få tips från allmänheten innan vi kan påbörja och driva en utredning!
Nu är väl sanningen den, att polis i Sundsvall inte är så korkade som jag antyder. Det fanns vittnesuppgifter från Floragatan som berättar om bråk, smällar i bildörrar, hårda dunsar, osv. Olles glasögon hittades där. Omständigheter som  borde  innebära, att vad som hänt vid Floragatan, blir föremål för en polisutredning.
 Nu gjordes ingen utredning. Det hade nämligen gått ut en order från högsta polisenhet: FALLET OLLE HÖGBOM FÅR INTE UTREDAS! Skälet är lätt att förstå: Ett klarläggande om vad som hänt skulle innebära, att polis binds som gärningsmän i det som gäller Olles försvinnande! Den order som styr utredningen är: Fortsätt med att ljuga och slira! Tiden är vår bästa bundsförvant. Ärendet preskriberas. Alla som den här historien angår, försvinner så småningom."
Jag tror alltså att polis inte är så korkade som jag antyder och beskriver. Inte dumma - men ohederliga!  Hur behandlar man ohederliga människor, ohederliga myndigheter? Med förakt!
Men det hjälper  ju inte ärendet Här sitter jag med Olles bild framför mig. En sommarbild från Smitingen. Olle är 18 år. Snart ska han dräpas. . /. Ruben

Ruben, bråkstake.

Ja, jag bråkar. Varför bråkar jag? Jag bråkar därför att jag förlorat en son.

Jag läser dikten SONFÖRLUSTEN, kvädet som Egil Skallagrimson, Islands store skald – och hårde viking - skrev till minnet av sina söner, Bodvar och Gunnar, som bägge drunknat:

Ej med muntert mod en man bär

Sin son bort ur huset…

Det hade kommit ett fartyg från Norge med timmer. Bodvar var tillsammans med Egils gårdskarlar för att i flottar bärga timret upp till gården. Den här kvällen blev det hög flod och stark storm. Båten kantrade. Tillsammans med Bodvar var det sex man på båten. Alla kom i vattnet och drunknade. Dagen efter fann Egil sin sons lik på stranden. Nu ville Egil inte leva längre. Han stängde in sig i sin sovkammare och hade bestämt sig att dö där. Men hans dotter, Torgerd, kallades till gården. Hon lyckades, med list, att övertala Egil att skriva ett sorgekväde över sina drunknade söner.

Onsdagskvällen den 7:e september 1983 försvann vår son Olle i sin skolstad, Sundsvall. Vi vet inte vad som hänt honom. Det enda vi vet det är att det finns en vittnesuppgift om bråk, höga röster, smällar i bildörrar från gatuplanet intill det hus som kallas Gymnastikhuset, samt att någon, – en mansröst – ropat Aj, Aj…  Följande morgon tillvaratog elever vid Läroverket ett par glasögon, och som visade sig vara Olles. Senare, när jag efter fyra veckor började söka intill Gymnastikhuset, fann jag Olles cykelnyckel. Vi vet också att samtidigt med Olle befann sig på platsen en patrull från Sundsvallspolisen. Man sökte en kamrat till den inbrottstjuv som tidigare på kvällen begått inbrott i f. d. Flickskolan.

Jag skall inte argumentera. Jag noterar enbart vad som kan vara känt i ärendet – och återvänder till Egil Skallagrimson:

Ej med muntert mod en man bär sin son bort ur huset…

Jag har inte ens kunnat bära min son bort ur huset. Inte ens kunnat finna en grav för honom.

Ruben

POLIS I SVERIGE OCH I U S A

I USA blir det ett våldsamt rabalder när en polisman råkar ta död på en svart medborgare. När en svensk polis råkar ta död på en svensk pojke, blir det på sin höjd ett frågetecken i pressen.

-Sånt händer inte här!”

Jag tror alltså – på fullt allvar – att polis i Sundsvall har tagit livet av min son Olle. Olle, 18 år, är försvunnen efter en skolfest. Polisen ---Länspolisen - har en förklaring: - Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till en del skylla sig själv om han råkar ut för olycka!”

Nu är det ju egendomligt att det enbart polisen som vet, att Olle var berusad. Andra som träffade honom den här kvällen – klasskamrater och en timmerbärgare – uppfattar inte Olle som onykter. Jag tror att polisen ljuger. Jag tror att Olle gick rakt in i den fälla, som polisen gillrar vid Flickskolan för att fånga den tjuv som gjort inbrott i skolan. Uppe vid järnvägsövergången väntar Olle på sin kamrat Axell, som tidigare på kvällen dragit ut på stan. De hade sina cyklar intill fastigheten vid E14.

Nu hör Olle utryckningsfordon och trafiksignaler längre ner på Floragatan, intill det s. k. Gymnastikhuset. Nyfiken och utan misstankar kommer Olle travande. Han välkomnas av en polispatrull, under befäl av den ökände Eriksson. Olle får några barska frågor om vad han heter, och varför han är i Sundsvall? Olle blir rädd. Hans stamning blir värre än vanligt. Irritationen stiger:

Svara om du kan!” Han får några raska slängar av polisbatongen. Ett vittne hör någon – en mansröst – skrika AJ; AJ….

Jag har ingen uppfattning om hur Olle dör. Det kan ha skett på samma sätt som det skedde i Amerika: En övernitisk polisman kväver honom.

Jag kan följa Olles steg ner mot Gymnastikhuset. Här slutar Olles fotspår. Härifrån har han alltså på något sätt blivit fraktad. En vittnesuppgift – som mörkades för oss anhöriga – antyder att Olle kan ha sänkts i Alnösundet.

Sånt händer inte här! En stengrundad mentalitet förklarar pressens och allmänhetens tystnad. På sin sida har polisen det svenska tänkandet, den svenska trötta demokratin.

Övergripande organ i vårt samhälle, J O, J K, Landshövdingar, Landtingsmän, Riksdagsmän, har granskat ärendet, nåja, kanske inte granskat, men i alla fall uttalat sin aktning för all granskning som sägs ha bedrivits, i varje fall varit avsedd att bedrivas…

En annan gynnsam pluspoäng som tillfaller polisen, är TIDEN! Tiden som med tiden löser alla problem.

Nu är jag trött. Ser tillbaka. Minns åren av sökande. Minns år av misslyckande. Åren av sorg. Ordet som faller ut är RESIGNATION.

Lilla Olle! Min son! Jag sörjer dig och jag inte kunnat göra någonting för dig..

Någon bråkar på mig över att jag bråkar för mycket. Varför skulle jag inte bråka? Det är ju min son det gäller.

Någon bråkar på mig över att jag kritiserar polisen. Jag kritiserar inte polisen. Jag redovisar endast vad som händer i ett samhälle där polisen förvaltar ett oerhört förtroendekapital. Hur förvaltar man, och använder, detta kapital?

                                                                             Ruben Högbom

Ur Dagboken:

Dagboken från åren efter Olles försvinnande är ingen stimulerande läsning. Det är ett gnetande på det enformiga temat: Olles försvinnande – polisens agerande. Och vår sorg.

Nyårsdag -86:

Vad är det som hänt Olle?

Varför hör han inte av sej?

Varför får vi inte någon hjälp?

 

Februari:

Olle sjunker ner i glömskan. Liksom vi gör det.

Ibland känns verkligheten ohygglig.

Känslorna håller på att förstelna.

Men tomheten och frågorna är alltid närvarande:
Olle, var är du?

Ingen skulle behöva ha det så här ledsamt…

 

Mars 87:

Det är isigt och kallt. Tyst och tråkigt.

 Det är bara tankarna som mal.

 Och i samma fruktlösa banor.

 

94:

Jag är i Lettland. Vaken tidigt, sover lite.

Olle, Olle, var är du?

Stirrar mot betongtaket. Tankarna mal.

Betongblocken i taket är vinda.

Allting är snett här i Lettland…

 

95:

Höst igen. Samma sorg.

Kerstin sjuk. Jag dum.

Nu har vi förlorat alla pengar.

Och allt  hopp.

 

98:

Förtjänar vi inte någon glädje?

Det lönar inte att förbanna.

Jag har förbannat, förbannat polisen.

Och ingenting åstadkommit.

 

Kerstin har praktiserat den andra vägen.

Varit vänlig, förlåtande, mot polisen.

Till och med bett för dem.

Men ingenting uppnått.

 

Och nu sitter hon här.

Utskrattad: Ha, ha, ha!

-Var du så naiv får du skylla dej själv!

 

3.5 -04:

Kerstin sitter i sängen.

Försöker ordna i sin sykorg.

Gråter:
-Nyss var jag mors lilla piga. Och nu sitter jag här…

 

15.3 -08

Kerstin går in i den eviga vilan.

Hennes sista medvetna fråga gällde Olle…

 

Hälsn. Ruben

Balders död.

Det har gått några år nu sedan vi i skolan läste de nordiska gudasagorna – om Tor och Oden och Balder… Om Midgård och Valhall och om jättarnas värld, det ödsliga Utgård. Men kanske kan vi lära någonting från de gamla sagorna.

Minns du historien om Balder, den gud som representerar godhet, sanning och kärlek? Balder hade varit deppig en tid. Han hade haft onda drömmar. Han drömde att alla varelser, asar, människor och alfer, såg snett på honom. Balder hade börjat tro att man ville ta livet av honom.

I Valhall såg man allvarligt på Balders bekymmer. Man tillsatte en kommitté med självaste Oden som ordförande. Man bestämde att ta ED av alla varelser på jorden, av allting som finns, av allt som flyger och flaxar, av enar och stenar, av berg och vatten.

Ingenting skulle nu kunna skada Balder! Så ordnade man ett partaj för att fira Guden. Alla som ville kunde kasta sten på honom, eller försöka skada honom med spjut eller pil. Men allting misslyckades, Balder bara stod där och log mitt i stenregnet.

Men det fanns en figur som inte var nöjd med att Balder firades. Han hette Loke och han var avundsjuk. Han listade ut att det fanns en liten buske – mistel – som inte undertecknat eden om att inte skada Balder.

Det var gudinnan Frigga som gått runt med listan. Hon tyckte att misteln var allför obetydlig för att kräva ed av. Men detta hade Loke alltså snappat upp! Han skar en kvist av misteln och gjorde en pil av den. Så satte han pilen i handen på den blinde guden Höder och sa:

- Visa också du heder mot Balder genom att skjuta på honom! Höder sköt av pilen. Den träffade så illa att Balder dog. Sorgen i Valhall var oerhörd. Men den elake Loke undkom inte sitt straff. Man band honom med järnkättingar i en grotta. Kättingarna fäste man i klippan.

Ovanför Lokes huvud hängde man en giftorm, som med jämna mellanrum droppar etter-droppar på Lokes huvud. Undra inte över att det finns jordbävningar! Det är Loke som sliter och rycker i sina bojor när  hans maka, den trogna Sigun går ut för att tömma skålen som blivit full av ormens etter. Det där är ju bara en dum saga, säger du.

Tänk då på att i vår tid finns det människor, som utan att ha någon som helst naturkunskap påstår att vi människor kan styra klimatet, och kräver att bli respekterade!

Men tillbaka till Balder. Vad kan vi lära av den historien? Vår stats-minister är alltså skjuten till döds där på Sveavägen. Mördaren har undkommit. Utredningen har i domstol – förgäves - försökt fälla en gärningsman.

Historien berättar att Balder skulle ha dött om han inte hade skyddats av ederna.  Men nu hade den onde Loke snokat reda på att det fanns en liten buske som Frigga  gått förbi. Och den använde han sig av. Balder dog. Palme hade ingen speciell lag som skyddade honom. Endast vanlig gammal svensk lag, grundad på Mose lag: DU SKALL ICKE DRÄPA!

Nu finns det en och annan optimist som TROR att Palme INTE dog den där kalla februarikvällen.  De som regisserade föreställningen  VET att Palme INTE dog!

Det som är avgörande för min uppfattning är den, att skytten på Sveavägen TROR att han är gärningsmannen. Han vet inte att hans pistol är manipulerad. Han vet inte att hans pistol är laddad med två skott, med två kulor som knappast har kraft att lämna loppet. Men skotten avger rökpuffar. Knallarna uppfattas som normala pistolskott.

Den arme skytten är oskyldig till mord på Olof Palme. Ansvaret för Palme-dramat ligger helt på den organisation som planerade och genomförde företaget.   / Ruben