Tack till er alla som knappar in på min blogg - med hopp om att det ska finnas någonting nytt och läsvärt. Och med besvikelse måste konstatera den tomma verkligheten.
Nu funderar jag, tillsammans med vår gode vän N E Jonsson i Härnösand,om det vore möjligt och meningsfullt att trycka ut några av 2011-års bloggar och häfta ihop dem.
-No problem! säger N E Jonsson, utifrån sin yrkeserfarenhet som typograf.
-Men sedan? Hur har du tänkt dig att häftena ska distribueras? Och bli kända? Vem är intresserad?
Vi funderar och ber om råd.
I det senaste inlägget skrev jag några ord om mor Kerstin. Occh uttryckte mig lite kryptiskt om hnnes inställning till polisen.
Kerstin hade vuxit upp och fostrats i gammaldags svensk moral, där man respekterade och vördade samhällets myndigheter. Främst av dessa myndigheter stod POLISEN.
Polisen, som garant för lag och ordning. En myndighet som stod för heder, hederlighet, rätt, rättvisa.
Att myndigheten, och någon enskild polisman, vid något tillfälle agerat felaktigt, kunde ursäktas.
Men att en tjänsteman inte gjorde sin plikt i ett anförtrott uppdrag, var otänkbart
Och att någon polisman skulle kunna uppträda ohederligt i sin tjänsteutövning - det kunde kanske hända i något grannland, men inte i Sverige!
Så var mor Kerstins tro och uppfattning när vi tog kontakt med polisen och bad om hjälp för efterspaning av sonen Olle - försvunnen i sin skolstad en onsdagskväll i september 1983.
Vi möttes av ovilja, dumhet, nedrighet - och om detta har jag berättat tillräckligt. Nu medger vissa polismän att det "Begåtts misstag i utredningen" och hänvisat till att "Polismästaren var ju inte tillräknelig. Han blev ju också avskedad."
Till ringa tröst för oss. J O, J K, Justitieministern, hade alla gett Polismästaen och dennes spaningsinsats sitt oreserverade stöd.
Vi möttes av såväl oskicklighet, som ohederlighet. Sanslös oskicklighet i bedömningen av inkomna tips:
-Olle kan ha byggt en gammal koja på Norra Berget samma kväll som han försvann..."
Sanslös ohederlig i prioriteringen av tips:
-Uppgiften om skrik och dunsar från Floragatan ointressant. Uppgiftslämnaren är en äldre person..."
Kerstin var naturligtvis lika förtvivlad som jag. Men hon hade ändå ett hopp:
-Det måste väl ända finnas någon vuxen person som man kan prata med!"
Nej, vi träffade ingen vuxen person inom Sundsvals poliskår. Endast dvärgar.
Jag hade väl, tidigare än vad Kerstin gjorde, insett att "utredningen" kring Olle inte drevs med avsikt att ta reda på vad som hänt honom. Här gällde det att mörka, förvirra, ljuga, förhala.
-Vi ska nog akta oss för att rota så djupt i fallet Olle Högbom. Det kan bli obehagligt för någon inom kåren..."
När sanning och sammanhang stod klar för Kerstin, blev detta ytterligare belastning på en redan alltför tung börda.
En utlovad redogörelse från den ansvarige kommissaren fick Kerstin aldrig ta del av.
Ruben
