torsdag 19 augusti 2010

Olle högboms försvinnande och sundsvallspolisens agerande

jag återger ett brev tillställt kommissare Börje Öhman, Sundsvall, daterat 07 11 06.
Brevet redovisar vår uppfattning ang. polisens agerande i eftersökningen av vår son Olle, försvunnen i Sundsvall onsdagskvällen 7 september 1983.

Kommissarie Börje Öhman.
Ang. brev 07-09-19:

Kerstin har nu kommit hem från sjukhuset. Hon är fortfarande medtagen efter hjärtinfarkt, och den behandling hon genomgått, men ser fram mot ett sammanträffande med Dig - eller att Du skriftligen redovisar vad som är aktuelllt i Olles utredning.
Jag är naturligtvis lika intresserad som Kerstin av att veta om det finns någonting nytt och meningsfullt i utredningen. Men om läget är detsamma som du redovisade vid vårt senaste sammmanträffande, finns det givetvis ingen anledning för mig att delta i någon slags sammankomst.

Vi diskuterar givetvis ständigt frågorna kring Olles försvinnande. Det är två frågor som dominerar:
Vad kan ha hänt honom? Varför har polisen agerat som man gjort?
Varje förnuftig människa måste ju ha anat ett samband mellan inbrottet på Gamla Flickskolan, polisjakten längs Floragatan, dunsar och bråk på övergångsstället vid Gymnastikhuset och - Olles försvinnande.
Det var endast polisen som svamlade om "redlöst berusad Olle Högbom har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda." ( Rolf Stenberg i inlaga till JO ), eller att "Olle kan ha dragit på grund av dåliga hemförhållanden. Det är känt att föräldrarna var nykterister." ( Jonny Karlsson, Rikskriminalen )

Så småningom förstod vi ju att avsikten var att avleda uppmärksamheten från Floragtan och vad som hänt där: -Det här med Olle Högbom ska vi nog akta oss för att rota så djupt i..."

Ett barn hade ju t ex kunnat hitta Tony Nilsson, den pojke som Olle sist pratade med uppe i lägenheten på Klockgjutargatan. Spaningsledningen sökte den här pojken i närmare ett år, - med full spaningsinsats - utan att kunna finna honom. När vi beslöt att söka "den ljuse mannen" kunde vi få kontakt med honom efter tre telefonsamtal och efter femton minuter.

Så du måste förstå att det finns underlag för vår misstro mot polis och spaningsledning. Det som orsakade den största besvikelsen var ju ändå detta, att vi inte fick möjlighet att samarbeteta med spaningsledningen. Om vi aktivt fått delta i spaningsarbetet, hade ju detta dels inneburit en avlastning i den ohyggligt hårda mentala press som vi levde under, dels att vi kunnat rensa bort ovidkommande tjafs i spaningsmaterialet. 
Vi hade kunnat hjälpa spaningsledningen att koncentrera på det som var av intresse: Vad hade hänt Olle vid övergångsstället på Floragatan,
Varför var man så ovänlig mot oss? Varför fick vi inte samråda, diskutera, framföra våra frågor och funderingar? Vad var det som polisen var så rädd att vi skulle få veta?

En sak stod klar för oss tämligen snart: Polisen har en annan målsättning i det som rör Olles eftersökning än vad vi har. Har vi verkligen att göra med landsmän?
Uppsala 07 11 06

Ruben Högbom

PS/ Kerstin avled 2008 03 15