Så banalt!

Olle vill gå hem. Men först ska han ha rätt på sin kompis. Axell hade dragit iväg ut på stan medan Olle pratade men dykarpojken Nilsson. Nu väntar Olle vid järnvägskorsningen vid Floragatan. De fem, sex kamrater som han haft sällskap med från lägenheten, traskar vidare till puben Nattoxen. Förr eller senare ska kamraten komma. Det här är det naturliga ströget till kvarteren norr om järnvägen.

Olle sätter sig på marken med ryggen mot ett trådstängsel. Jag kan föreställa mig hur Olle sitter. Som van skogsman sätter han sig lågt, direkt på marken, och ser till att ha stöd för ryggen.

Hur länge sitter han där? Ingen vet, men förmodligen blev det kort vilostund.

Nerifrån Floragatan, vid Kyrkan, hörs plötsligt högljudda röster, kommandoord.  Skrik. Motorer som rusas på högvarv. Uppför Floragatan kommer bilar i vild fart, civila åk som lämnar lukt av heta däck och bränd olja. Efter kommer en polisbil flaxande med ljussignaler och full tuta.

Nej det kanske inte alls var på det här sättet. Det var kanske endast någon enstaka bil som kom krypande uppför gatan – kanske också någon polisbil som planlöst for omkring i kvarteret.

Vi vet inte vad som hände där på Floragatan. Och de som vet vill inte berätta.

Men ynglingen från landet, lilla nyfikna Olle, vill veta vad som händer nere vid kyrkan och traskar iväg neråt gatan. Han hinner ett kvarter, till övergångstället vid Gymnastikhusets gavel mot väster.

Där! En mötande polisbil tvärbromsar – det blir märken i asfalten och som fotograferas och registreras med Dnr: H 43 5. Två poliser kastar sig ur sin bil, trycker upp den långa, mörkklädda pojken mot bilen. Grymtar: - Nu har vi dej! Du stack du, men du kom inte så långt! Så går det när vi är ute. Nå, vad heter du?”

Olle är livrädd. Han besväras allmänt av stamning. Nu är hans talförmåga helt blockerad. -Jaså, du är så full så du inte kan prata. Men vi ska hjälpa dej”!

Nu händer kanske det, som flera av våra s k ”SIARE” berättat: Olle får ett batongslag mot hals och huvud. Han skriker: Aj, Aj!

Den dam som bor husets porvaktsbostad hör bråk, dunsar och smällar i bildörr.

Hon rapporterar sina iakttagelser, men vittnesmålet bedöms vara av mindre värde: - Uppgiftslämnaren är en äldre person…”

Vad som händer där på Floragatan och på asfaltplanen framför huset, är höljt i dunkel. Minst sagt. Det troliga är att Olle får stryk. Våldsamt mycket stryk. Hans glasögon, av orienteringsmodell, med bågar runt öronen, slås av. Hans cykelnyckel hamnar på gräsranden utanför asfaltplanen. På vilket sätt förlorade han den? Kanske när han medvetslös och sönderslagen dras in i en bil. Då händer det som flera av våra siare berättar: Olle kräks i bilen, poliserna grips av vettlös ilska och Olle får ta emot ännu mer stryk. Och kvävs av sina uppkastningar.

Nu gäller det att finna ett bra ställe för att dumpa kroppen. När jag åkt i lanskapet har jag spanat in bra och troliga ställen:

Kanske vägbygget väster om Stavreviken?

Kanske bron vid Nedansjö?
Kanske Armsjöån?

Kanske en ödslig udde i havsbandet, tillgänglig med bil….

Två poliser inom Sundsvalls poliskår vet.

Ruben

Dagboken

Dagboken från åren efter Olles försvinnande är ingen stimulerande läsning. Det är ett gnetande på det enformiga temat: Olles försvinnande – polisens agerande. Och vår sorg.

Nyårsdag -86:

Vad är det som hänt Olle?

Varför hör han inte av sej?

Varför får vi inte någon hjälp?

Februari:

Olle sjunker ner i glömskan. Liksom vi gör det.

Ibland känns verkligheten ohygglig.

Känslorna håller på att förstelna.

Men tomheten och frågorna är alltid närvarande:
Olle, var är du?

Ingen skulle behöva ha det så här ledsamt…

Mars 87:

Det är isigt och kallt. Tyst och tråkigt.

 Det är bara tankarna som mal.

 Och i samma fruktlösta banor.

94:

Jag är i Lettland. Vaken tidigt, sover lite.

Olle, Olle, var är du?

Stirrar mot betongtaket. Tankarna mal.

Betongblocken i taket är vinda.

Allting är snett här i Lettland…

95:

Höst igen. Samma sorg.

Kerstin sjuk. Jag dum.

Nu har vi förlorat alla pengar.

Och allt vårt hopp.

98:

Förtjänar vi inte någon glädje?

Det lönar inte att förbanna.

Jag har förbannat, förbannat polisen.

Och ingenting åstadkommit.

Kerstin har praktiserat den andra vägen.

Varit vänlig, förlåtande, mot polisen.

Hon har till och med bett för dem.

Men ingenting uppnått.

Och nu sitter hon här.

Utskrattad: Ha, ha, ha!

-Var du så naiv får du skylla dej själv!

3.5 -04:

Kerstin sitter i sin säng.

Försöker ordna i sin sykorg.

Gråter:
-Nyss var jag mors lilla piga. Och nu sitter jag här…

15.3 -08

Kerstin går in i den eviga vilan.

Hennes sista medvetna fråga gällde Olle…

Hälsn. Ruben

kära Bloggläsare!

Nu finns min blogg i ett häfte, verkligen läsvärt som jag sagt tidigare, men något ostrukturerat i sin utformning. Läsningen ställer krav på läsaren. Man måste ibland ta det ena bladet före det föregående, men så småningom klarnar sammanhanget och då upplever läsaren en liten glädjepuff: Jag är nog inte så dum ändå!

Men det finns sakfel, och det måste vi klara ut.

I uppsatsen med rubrik TORSDAGEN 17:E MAJ 2012 har Fors junior kommit att kallas Gunnar, men skall vara Göran.

Ur Olle-boken, sid 84:

Göran hade satt skogsplantor tillsammans med Olle i Stora Skogen. Han hyste en odelad beundran för Olle, för hans slängiga stil och för hans sätt att utrycka sig:

-Man får aldrig det svar av Olle som man förväntar sig. Han vänder till allting på ett så skojigt sätt.”

Det finns årtalsuppgifter som kan vara lite vimsiga. De aktuella årtalen  i sammanhanget är följande:

1983 7/9       Olles försvinnande

1983 9/9       Anmälan om försvinnandet

 1993 / 94     Thomas Quick meddelas misstanke om mord på Charles Zelmanovits och Olle Högbom

 2002 02/18  Åklagaren/ Överåklagaren Ch van der Kvast: Förundersökning ang Thomas Quick nedläggs

2008 15/3      Kerstin avlider

2008  13/5     U. lämnar utredningsmaterialet ang Quick till Hannes Råstam

Ang. uppsatsen  En fundering om proportioner

I det sista stycket står på sista raden ordet ” INNAN” – och meningen i satsen går förlorad.

Ordet skall vara motsatsen, ”EFTER”

Sammanhanget är att Magnus hade iakttagits inne i stan timmar efter det att den aktuella isrännan hade brutits.

Folk som arbetar i hamnen försäkrar att en isränna som bryts i 20-gradig kyla endast efter en kort stund blir så hårt hopfrusen att man tryggt kan gå över den.

Magnus har hamnat i vatten – men inte i den isränna som utredningen spanat in.

Hälsn. Ruben

Trine Jensen. Ang. Quick & Kwast

Ja, jag har sagt att när jag fick vetskap om att T Q inte hade någon koppling till sonen Olles försvinnande, fanns det ingen anledning för mig att uppehålla mig vid den figuren och hans förehavanden. Mitt intresse var ju att försöka få klarhet i vad som hänt Olle. Jag lämnade då det material som jag samlat i ärendet sedan 1993 – då Quick meddelades misstanke om mord på Olle – till journalisten Hannes Råstam. Denne kunde upprätta ett förtroendefullt samtal med T Q, och Quicks fantasivärld rasade samman.

Jag trodde då att det skulle vara en självklar sak att de berörda tingsrätterna omedelbart skulle låta ompröva domarna mot Quick/Bergwall. I några av fallen har omprövning skett. Det är obegripligt att inte alla ärenden omedelbart och villkorslöst omprövas.

Huruvida fallet Trine Jensen har omprövats vet jag inte. Jag har inte särskilt uppmärksamt följt de skilda turerna i efterdyningarna till epoken Quicks sammanbrott.

Men med anledning av att jag bad RIKSADVOKATEN ( J K i Norge ) granska fallet Trine Jensen, informerade jag mig noggrant i ärendet.

Jag bad om Riksadvokatens uppmärksamhet framförallt i tre punkter.

1.

Beträffande förundersökningens och åklagarens uppgifter om terrängförhållanden, vägar, avstånd:

 Jag konstaterade att uppgifterna i Åklagarens plädering inte redovisade ett verkligt förhållande. Q. uppger t ex att han släpat flickan tio meter från den aktuella parkeringsplatsen. Terrängen i det aktuella området utgörs av blockig skogs- och ängsmark, med bestånd av löv- och buskvegetation. Avståndet mellan parkeringsplatsen och fyndplatsen är 130 meter. Åklagaren löste problemet med att i Rätten förete en egenhändigt ritad kartskiss, där en bilväg för fram till fyndplatsen – sånär som på tio meter..

2.

Beträffande anvisning av fyndplats:

I rättegången uppgav Åklagaren att T Q  ” tveklöst” anvisat  fyndplatsen för Trines kropp. Enligt den radiokommunikation som redovisas i förundersökningen ( utskrift från ”vallning 17:aug 1999 ) är det den norske polismannen på platsen – Reidar Nilsen - som anropar gruppen som leder Quick:

-Kom hit! Här är det!”

3.

Beträffande VÄSKA:

Trine Jensen bar vid försvinnandet en ”bag” av tunt blått tyg med långa ”hankar”. Det ena av dessa bär-band hade använts som strypsnara.

Vid rekonstruktionen förevisade spaningsledningen en väska som inte hade några likheter med Trines tunna tyg-bag. Den väska som Kwast/Penttinen förevisade var en” gum-väska” av glansig nylon, med korta, bastanta handtag. ( Fyllnadspapperet togs ur framför kameran. )

Quick anmärkte att denna väska saknade alla likheter med Trines väska. I sin plädering inför rätten uppgav Åklagaren, att Quick genom denna anmärkning gett utredningen en oväntad och betydelsefull BONUS…

Kommentar överflödig!

Riksadvokaten tackade för min uppmärksamhet och föreslog, att jag skulle vända mig till den i ärendet bäst införsatte, den svenske utredaren/åklagaren Christer van der Kwast!

Allt som rör den mentalsjuke Thomas Quick/Sture Bergwall är olustigt, pinsamt. De som hjälpte till att odla fram denna galenskap har ett stort ansvar.

Genom åtgärden av den svenska rättsmyndigheten, att blockera utredningsarbetet till T Q, avbröts den norska myndighetens utredningsarbete, och måste således återupptas, med de risker som år av glömska innebär.

I min skräplåda finns en tunn mapp med rubriken:
Thomas Quick/Olle Högbom. Jag hade kunnat förvänta att någon från den havererade Quick-utredningen skulle framför en ursäkt och beklaga den tunga börda de pådiktat oss. Men inte ett ord…

 m.hj. hälsning till alla tappra!

 Ruben

.

Torunn!

Torunn!

Jag har genom åren haft kontakt med personer i Norge som drabbats av tragedin att förlora ett barn och att därtill inte veta vad som hänt. Tragedin har förvärrats genom att också de utsatts för de svenska galenskaparna Quick och Kwast.

( utdrag brev 04 02 24 )

Torunn, här i Sverige är det snö, grått och dystert. Hoppas ni har det ljusare i Norge!

Det kom besked från vår advokat idag. Han tror inte att vi har möjlighet att lagsöka varken Quick eller Kwast.

Vi får nog gå tillbaka till näv- och ätte-rätten om vi ska få någon rättvisa.

( ur NORSK SAGATID og STORTID: )

År 1271 avskaffade kong Magnus de gamle lover: det blev fastsatt at frendene ikke hade lov att ta livet av drapsmannen, men kongens sysselman skulle fange ham og så få en skarpretter til å gjöre det. Det är ikke lenger den enkelte eller aetten som skal  verge retten sin, men samfunnet, staten, skal holde oppe lov og orden…

Men om staten, samhället nu inte längre förmår värja lag och ordning, då måste vi gå tillbaka till en gamla vikingalagen…

Sedan en annan sak: Varför skall svensk polis utreda brott som rör norska medborgare, och varför skall svensk domstol döma i brott som begåtts i Norge? Är Sverige återigen förmyndare för lilla dumma Norge?

Heter den högsta rättsinstansen i Norge nu Christer van der Kwast? För något år sedan skrev jag till RIKSADVOKATEN och föreslog att han skulle ganska utredningen och den fällande domen ang. Trine Jensen.

RIKSADVOKATEN föreslog att jag skulle vända mig till Christer van der Kwast!

Vi måste ta upp saken men kung Harald!  Om han inte förmår värja rätten för sina medborgare, skall han sättas i hög, och sonen ta över styret… ”

-          - -

Ja, så här har jag hållit på genom åren. NÄV och ÄTTE-rätt har jag aldrig haft möjlighet att praktisera.

Ständigt tillbaka på ruta ETT.

hilsen, Ruben

Kära Bloggläsare - och andra!

Kära Bloggläsare – och andra!

Nu finns mina bloggar i ett häfte.

Lite rörigt, men fullt läsbart och begripligt. Eller obegripligt…

-Det du skriver, min käre Ruben, kan inte vara sant! Sånt händer inte här! I gamla Sverige!”

Nå, läs och döm själv!

Med porto kostar häftet 100:-

Slanten tar du med dig när du gör ett personligt besök – eller bifogar i ett brev med uppgift om namn och adress, så kommer häftet som ett brev på posten!

Ruben Högbom

Uslandsvägen 58

860 13 STÖDE

Oktober 2012

 Vad ska jag göra nu?

I mina försök att få kontakt med polis- och rättsväsende har jag använt det medel som stått till buds: ORDET.

 I snart 30 år har jag skrivit, uppvaktat, bett om besked, bett om samtal. Ingen respons. Ingen reaktion. Ingen dialog.

Ja, myndigheten har jämkat lite:

I en förklaring till JUSTITIEMANNEN 1983 11 25 försäkrar dåvarande spaningsledning:

Oaktat utredningen har måst bedrivas förutsättningslöst har det aldrig funnits någon konkretiserad misstanke om brott…

I en inlaga till Tingsrätten i Ångermanland  2003 07 16 skriver samma myndighet:

Polisen har dock hela tiden arbetat efter brottsteorin och det är sannolikt att Olle Högbom blivit utsatt för våldsbrott…

Vi frågade då, stillsamt och ödmjukt:

Vilka omständigheter föreligger för den nu redovisade uppfattningen att ” Olle blivit utsatt för våldsbrott?”

Frågan uppfattades som provokativ och besvarades aldrig.

ORD blir verkningslösa när motparten inte förstår. Inte vill förstå. Inte behöver förstå.

Vi har aldrig blivit bemötta med respekt av polis- och rättsmyndigheten:

- Om Olles försvinnande löser sej, så löser det sej. Om det inte löser sej, så löser det sej inte… Så enkelt är det!”

Sade Spaningsledningen i Sundsvall 1983.

Så varför anstränga sej….

Hälsn. Ruben

Åter Floragatan

Åter Floragatan.

 Jag råkade höra en intervju med Göran Rosenberg, där han berättade på T V om sin far, lägerfånge i Auschwitz.

Göran Rosenberg sa : Det är nödvändigt att minnas. Det som hände mitt i Europa i vår tid kan hända igen om vi tillåter oss att glömma. Auschwitz är en påminnelse om att det mest otänkbara kan ske – hur människor kan bli brickor i ett system, ett system som beordrar och skyddar.

I Sundsvall har det inte försvunnit några millioner lägerfångar. Bara en 18-årig gymnasist. Vi anhöriga kan inte tiga om Olle och säga: Det är så overkligt. Det är bäst att glömma!

Det som skedde i Nazi-Tyskland var overkligt. Ofattbart. Och ändå är det en verklighet. Göran Rosenberg förbjuder oss att glömma.

Det som hänt Olle är ofattbart. Overkligt. Men det har ändå hänt. Och vi anhöriga vill inte tiga.

Verkligheten när det gäller Olle är den:

1. Han uppehöll sig vid 22-tiden på Floragatan, onsdagskvällen den 7 september,

2. Ett antal poliser spanade i kvarteren vid Floragatan efter en förmodad inbrottstjuv.

3. Ett vittne berättar hur hon vaknat av bråk nere på gatan. Hon hörde dunsar mot plåt och hörde någon skrika Aj – Aj. Upprörda röster.   Smällar i bildörr. Vittnet avfärdades av utredningsledaren med orden: Det var ju en äldre person…

4. Utredningen har redovisat alla möjliga uppslag. Men man har undvikit allt som har koppling till Floragatan, till vittnesuppgift om dunsar och skrik, till bromsspår, till Olles glasögon och cykelnyckel, som fanns intill det s k Gymnastikhuset.

Jag uppfattar polisens handläggning av utredningen gällande Olle som manipulerad. Grovt ohederlig.

Och om man gör anspråk på att ha drivit en målinriktad utredning, så är denna under all anständig nivå.

 Döm själv: Uppslag H:20

En ung man, tillfälligt anställd på en bar i anslutning till Floragatan, uppger att sent på kvällen 7.9 kom en lång, mörkklädd pojke in i baren, men gick ut igen när han såg att man höll på att stänga.

Vi meddelade spaningsledningen mannens uppgifter. Efter någon dag frågade vi: - Vad fick ni ut av samtalet med mannen på baren?
Svar: - Uppgiften är ointressant i det som gäller Olle Högboms eftersökning.

Grabben på baren var nykter, och Olle var ju berusad…

Vad svarar man på sånt….

Hälsn. Ruben

Floragatan 2

Floragatan 2

Ang. Olle Högboms försvinnande:

A: Den sorgliga verkligheten: Vår son Olle är försvunnen. ( 7 september 1983 )

B: Den ohyggliga gärningen: - Det ligger en våldshandling bakom Olles försvinnande!”   ( Polismästare Tore Pettersson, Härnösand )

C: Den osannolika sanningen: Det är poliser i Sundsvall som slagit Olle.

Jag redovisar här de fakta som finns noterade i utredningen, samt spaningsresultat av vår egen eftersökning. I vissa av punkterna nedan finns inte faktaunderlag ( = fynd, vittnesuppgifter ) Jag har då angett ett händelseförlopp utifrån kända omständigheter, till exempel min kännedom om Olles fysik, hans temperament och värderingar.

1.Olle befann sig vid järnvägsövergången på Floragatan vid den tidpunkt som är aktuell. Troligen väntade han där på sin kamrat Axell, som dragit ut på stan medan Olle pratade med dykaren.

2. Längre ner på Foragatan, i Gamla Flickskolan, går ett larm om inbrott. Två personer har setts krypa in i byggnaden genom ett sönderslaget fönster. Den ene av de förmodade inbrottstjuvarna påträffas och förs till det närbelägna polishuset.

  Dnr  H 45:3

3. Ett antal poliser spanar i området kring Floragatan, ensamma till fots, eller som patrull i bil, efter den person som antas ha dragit från skolan i samband med larmet.

   Dnr  H 45:2

4. Olle uppmärksammar oväsen längre ner på gatan och traskar neråt på Floragatan för att ta reda på vad som pågår.

5. Olle hinner ett kvarter, till övergångsstället vid läroverkets Gymnastikhus, norra entrén.

6. Här uppmärksammas han av två poliser, som i Olle ser den efterspanade inbrottstjuven.

7. Bilen panikbromsas - bromsspåren uppmärksammas och fotograferas.

      Dnr  H 43:5

 8. Två poliser kastar sig ur bilen och attackerar med hotfull kroppskontakt och närgångna frågor den långa pojken.

9. Olle blir skrämd. Hans talförmåga blockeras. ( Olle besvärades av stamning )

10. Polisernas irritation växer. Olle får ta emot batongslag.

ll. En kvinna, boende på andra våningen i det s k Gymnastikhuset, vaknar av bråk och höga röster  från gatan under hennes sovrumsfönster. Hon rapporterar också att hon hört dunsar mot plåt, och att hon hört någon skrika AJ - AJ!

  Dnr H 47

12. Olle blir indragen på asfaltplanen framför husets entré. Här blir han utsatt för våldsam misshandel.

 Han förlorar sina glasögon – av orienteringsmodell – och sin cykelnyckel.

  Dnr H 43:5

13. Jag har kunnat följa Olle fram till asfaltplanen framför Gymnastikhuset. Här upphör hans fotspår.

 Härifrån har han blivit transporterad.

The rest is silence.

En omfattande utredning finns – tio kilo papper. Trams.

En tydlig avsikt kan noteras: Man har inte dragit några slutsatser av uppgifterna från Floragatan – där Olle bevisligen sist uppehöll sig.

Nu säger du, kamrat medborgare Svensson: Sånt händer inte här! Poliser är snälla och hjälpsamma varelser!

Då vill jag återge vad en av mina vänner berättar – en person som inte riskerar att hamna i parlamentet:

-Ja, jag har slagits med polisen. Jag vet att jag har skadat någon. Man blir ju förbannad när dom hugger en, och man inte har gjort nånting.

Men nu har jag slutat att slåss med pollisen.  Jag lägger mej bara ner och låter dom ta en.

Dom är ju så många. Och när dom börjar skaka, då blir dom farliga! Då slår dom besinningslöst.”

En av mina ungdomskamrater berättar:

-Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat inom brandvärnet. Som ambulansförare har jag varit med och tagit reda på påverkade ungdomar, som varit utsatta för polisens övervåld.

Jag har funderat mycket över vad som hänt din pojke. Jag vet vilka som var ute den där kvällen. Och det var inga snälla gossar.”

Jag sätter punkt för idag, hälsningar till alla tappra läsare!

Ruben

ang artikel SU TI 26 aug 2012

Magnus Erixon

Ang. artikel SU TI 26 aug 2012: Fallet Thomas Quick

Undertecknad vill bemöta ett påstående i den rubr. artikeln:

… Men att han i drogpåverkat tillstånd, under tung medicinering, skulle ha lyckats manipulera dem dem som förhörde honom får anses som rätt osannolikt…

Sammanhanget är som följer:

Den 7 september 1983 försvann vår son Olle, då 18 år, spårlöst och oförklarligt i Sundsvall. Polisen betygade, bl a i inlaga till J O, att Olle Högbom omkommit genom att han i berusat tillstånd dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda.

Det fanns, enligt vår uppfattning, inte något underlag för polisens påstående. Vi drev då själva ett omfattande eftersökningsarbete, bl a med hjälp av en privatdetektiv. Våra ansträngningar var dessvärre resultatlösa.

Hur kom då denne Thomas Quick in i bilden? När han blivit intagen på Säters sjukhus 1991 efter det spektakulära ”tomterånet” i Grycksbo, började han, efter några års tystnad att under psykiatrisk behandling berätta om grova brott, mord, som han skulle ha begått. Ett av de första brott som han erkände, var mordet på Johan Asplund, Sundsvall. Johan Asplund försvann i Sundsvall den 7 november 1980. En utredning drogs då igång, med länsåklagaren i Västernorrland, Christer van der Kwast som utredningsledare.

 Bl a genomfördes vallningar i Bosvedjan och på Norra Berget.

När Johan-ärendet inte kunde föras framåt erinrade sig Quick att det var han som tagit livet av Charles Zelmanovits i Piteå, vars kropp just hittats, hösten 1993, 17 år efter det att C Z försvunnit. Samtidigt som Quick erinrat sig att han tagit livet av C Z, erkände han också att han mördat på Olle Högbom, Sundsvall. Åklagaren meddelade omgående Quick misstanke om mord på Olle.

Den utredning som omedelbart inleddes rörande C Z, resulterade i åtal, rättegång med fällande dom i Piteå Tingsrätt.

Dom: 1994-11-16 /  DB240 / B179 -94

Den polisman som ledde undersökningen av C H bedömde att denne dött en naturlig död. Sannolikt hade 15-åringen förirrat sig in i skogen och frusit ihjäl. Det fanns inga tecken som tydde på att han skulle ha blivit utsatt för våldshandling.

Vi förväntade nu en snabb behandling av Quicks erkännanden. Men tiden gick, veckor, månader, år. Utredningen rörande Olle trängdes undan av Quicks erkännanden om andra brott. När vi uppvaktade spaningsenheten, Christer van der Kwast fick vi endast undanglidande fraser till svar: -Det drivs en juridisk utredning beträffande Thomas Quick. Och med den utredningen har ni ingenting att skaffa!

Vi uppvaktade då överordnad rättsmyndighet – Kammarrätt och Regeringsrätt, med begäran om att få ta del av det material som van der Kwast åberopade.

Vår situation var minst sagt påfrestande: Från 1993 fram till 2002, när v der Kwast meddelade att han avsade sig ärendet, blockerades allt utredningsarbete rörande vår sons försvinnande av kopplingen till Thomas Quick.

Åklagarens motivering för nedläggning av utredningen:

 Quick har tagit så illa vid sig av att vi ifrågasatt hans trovärdighet, att han avsagt sig allt samarbete med utredaren, och ”behöver  en tids TIME-OUT…

Jag hade då beslutat att reda på om Quick hade haft möjlighet att utföra de handlingar han erkänt, och som i nu några fall avgjorts i domstol. Jag tog kontakt med Quicks syskon, med hans grannar och arbetskamrater, jag undersökte hans levnadsförhållanden vid tidpunkten för de påstådda brotten. Jag läste allt tillgängligt material från förhör, rättgångar och domslut.

( Jag hade också tänkt skriva VITTNESMÅL, men några sådana uppgifter har jag inte funnit )

Jag bevistade rättegångarna – förutom de två första, Piteå och Gällevare och har besökt alla ”mordplatser”, såväl i Sverige som i Norge.

Jag fann att Thomas Quick/Sture Bergwall inte haft fysisk möjlighet att befinna sig på de platser där han begått sina brott – och i varje fall inte samtidigt med något ”offer”.

 När jag jämfört uppgifter i utredningen beträffande exempelvis vägar, avstånd, markförhållanden, bilar, o s v, stämmer inte dessa uppgifter med de verkliga förhållandena.

I några av fallen har Quick angett medgärningsmän. Inga av dessa ”medgärningsmän” har kallats till rättegångarna, varken som medhjälpare eller som vittnen. De fällande domarna baseras således enbart på Quicks uppgifter.

Inte i något av fallen föreligger någon teknisk bevisning som binder Quick till brottet.

Jag vill också påpeka att det är inte Hannes Råstam som avslöjat mytomanen Thomas Quick – även om han haft tillgång till mitt material.

Det är de två journalisterna vid Norrländska Socialdemokraten, Larsson och Håkansson, som skall ha erkännande för den bedriften.

Stöde aug 28 2012

Ruben Högbom

I

Rutiner, rutiner!

Nu presenterar jag dottern Maria i bild!  Det är dotterdottern Sara som blir student i Uppsala 2010. Sonen Lars finns väl också i minglet, men har inte fastnat just på den här bilden.

Vi har alltså kämpat i nära 30 år för att om möjligt få klarhet i vad som hänt vår levnadsglade son och bror. Hittills förgäves. Mor Kerstin somnade in med sin sista medvetna fråga obesvarad: Vad har hänt Olle?

Vi har inte kämpat ensamma. Grannarna i Järsta var fantastiska! Skol-Joel, Lisbeth och Nils Erik, familjen Brännlund!

Och inte minst Andreas, som satsade ett gymnasieår för att söka sin kamrat.

Vi upplever att vi tillhör en stor släktgemenskap som ger stöd och trygghet. Därtill finns en stor bekantskapskrets, kända och okända, som visar medkänsla och engagemang.

Sedan finns i samhället den stora familjen Svensson. Familjen finns i två kategorier, dels de som överhuvudtaget inte bryr sig, dels de som har en fast övertygelse och tro på vår polis: Polisen är i alla fall POLISEN!

Familjen Svensson kan vara ursäktad. Man uppfattar polisen som garantin för samhällsordningen, för att lagar respekteras, att brott förhindras, att brott utreds och beivras. Någon måste ju ta hand om bus och bovar.

Om jag beskriver vår erfarenhet av polisens agerande blir det i form av ett enkelt konstaterande:

 Vi har inte, och har aldrig haft, en överensstämmande målsättning i det som rör Olles eftersökning.  Vår målsättning är klar och entydig: Vi kämpar för att få vetskap om vad som hänt Olle.

Polisens målsättning har varit:

 - Vi slirar! Om det avslöjas vad som hänt Olle Högbom kan detta vara obehagligt för någon inom kåren.  Så låt oss ligga lågt. Fortsätta att förhala. Slira på kopplingen. Avleda. Ingen tror i alla fall att det är vi som gjort Olle illa.

Håller vi bara ihop, vi som har polismössa, har sanningen inte en chans!

Jag tror således att polisen avsiktligt har blockerat ett målinriktat utredningsarbete. I alla övriga sammanhang, i arbetsliv och samhälle, där man ställs inför problem som ska lösas, är det självklart att alla inblandade parter redovisar sina synpunkter och sin kännedom om ärendet. Man analyserar. Diskuterar.

Våra försök att få till stånd ett samtal med polismyndigheten avvisades bryskt och brutalt:

-Vi pratar inte med folk vi! Vi diskuterar inte vi! Vi håller FÖRHÖR vi! Rutiner! Rutiner! Och om ett ärende inte kan lösas inom våra rutiner, då får ärendet finna sig i att förbli olöst!

Polisens handläggning av ärendet är otvetydig: Blockering.

Beträffande mitt påstående att det är poliser som förgått sig mot Olle, har jag ingen bevisning. Men när vi skalat fram alla omständigheter som är kända i ärendet, återstår en kärna:

 Den som förgått sig mot Olle ska sökas bland dem som bevisligen befann sig på Floragatan samtidigt med Olle. Enligt de tidsuppgifter som vi haft tillgång till och analyserat, är det endast spaningsgruppen på elva poliser som är aktuella.

Av dessa elva poliser har nio lämnat rapport. En patrull, två poliser, har inte lämnat rapport om sitt spaningsarbete, onsdagskvällen 7 september 1983, mellan klockan 22 11, när larmet i Gamla Flickskolan utlöstes, och kl 23 05, när spaningsinsatsen avslutades.

 Ruben Högbom

Om Floragatan, forts

Floragatan, forts
I min blogg redovisas i uppslaget ett antal titlar. Tekniken för hur dessa titlar skiftar känner jag inte. Nu finns på uppslaget en titel som jag vill kommentera.
Inlägget har överskriften Ang Floragatan 7.9 1983. I det andra stycket har ett väsentligt ord i satsen fallit bort – varför vet jag inte – och meningen i satsen går förlorad.
Sammanhanget skall vara: … attackeras den långa pojken, som på grund av sin STAMNING… etc
Olle besvärades av stamning. Om han blev upprörd eller nervös kunde det ta en minut eller mer, innan han fick konroll på talet.
Polisen har sagt: Olle råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt… Och frågan inställer sig: Varför befann sig Olle på Floragatan? Varför lämnade han kamratgruppen vid järnvägsövergången?
Jag tror att Andreas hade svaret när jag frågade honom vid Seminariet i Sundsvall 13:e juni 2011:
-Olle väntade på sin kamrat Hans Axell, som hade dragit ut på stan medan Olle pratade med dykarna. Nu vill han ha kontakt med Hans för att de skulle göra sällskap hem . Olle visste ju att Hans skulle komma tillbaka till lägenheten, och då ta vägen över den här järnvägsövergången.”
Medan Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat, hör han bråk och skrik längre ner på gatan, han ser strålkastare, hör polissirener, hör tjutande bildäck, ser bilar komma i vild fart uppför Floragatan. Olle vill se vad som försiggår och hinner lagom ner till övergångsstället vid Läroverkets gymnastikhus, när en polisbil med två testosteronstinna poliser får syn honom och ser i honom den efterspanade inbrottstjuven.
Olle får frågor. Han har svårt att tala. Han får stryk. Och ännu mer stryk inne på planen framför Gymnastikhuset. Olle hade tränat karate. Kanske får han in någon smäll innan batongslagen övermannar honom och han dras in i bilen, där han kräks, får ännu mer stryk och kvävs av sina uppkastningar.
Det gäller nu för de inblandade polismännen att i samråd med sin chef, den ökände Rolf Stenberg , finna något som avleder intressetför vad som skett på Floragatan.
Och man drar igång en indignerad beskrivning om det vilda supande som präglar Sundsvalls skolor. Mest utmärker sig Västermalmnskolan. Jag citerar från föregående artikel:
Ett sorgligt exempel på hur spriten flödar vid skolfesterna visar vad som nu senast förekommit vid en klassfest där en 18-årig elev varit så berusad att han fallit i Selångersån, fått en kallsup och drunknat.
Västermalmsskolans rektor var förtvivlad över att han skola var ett alkoholnäste och vädjade till press och polis att tala så lite som möjligt om den försvunne eleven.
Svensson trodde naturligtvis på polisens uppgifter om berusning och drunkning. Denna uppfattning stöttades av J O och J K, liksom av den advokat vi vänt os till, K E Larsson.
Spaningsledaren, Sven Österlind uttalade sig i pressen:
-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen får till en del skylla sig själv om han råkar ut för otrevligheter…”
Och Polismästaren själv visste besked: -Jag vet inte hur mycket sprit Olle tålde men jag vet att jag själv skulle ha skulle ha blivit redlös om jag fått i mig lika mycket. Gatan där kamraterna skildes lutade ner mot ån… ( intervju Sundsvalls Tidning 1994 )
I utredningsmaterialet finns en beklämmande anteckning. Sammanhanget var följande:
Vi hade fått kontakt med en pojke som arbetade på en bar i det aktuella kvarteret. Han berättade att strax för stängningsdags hade en lång, mörkkläd, pojke kommit in i baren, men gått ut igen när han såg att man höll på att stänga.
Vi meddelade spaningsledningen denna uppgift. Efter någon dag frågade vad som kommit ut efter kontakten med pojken på baren.
Spaningsledaren: - Den uppgiften är ointressant i det som gäller Olles eftersökning. Den pojke som iakttagits på baren var nykter, och Olle var ju berusad…”
Jag kan ju endast konstatera att polisens ”teori” om BERUSNING och DRUNKNING fungerade. I varje fall så länge som Olles försvinnande var en aktuell nyhet för allmänhet och press.
Och man gav sig också på oss som familj:
-Olle kan ha dragit frivilligt. Relationerna i hemmet var dåliga. Det är känt att såväl mamman som pappan var nykterister. Och då förstår man vilken inställning man har till en son som super…”
Vi kände inte igen den Olle som polisen presenterades för oss. Polismästaren replikerade:
-Föräldrar idealiserar lätt det barn som man mister!”
Man misstänkliggjorde pappan:
-Pappan kan ha med sonens försvinnande att skaffa. Det finns uppgifter om att han ska ha gråtit och skrikit dygnen efter sonens försvinnande. Typisk indikation på dåligt samvete…”
Polismyndigheten i Sundsvall formulerade då ett ”Huvudspår” som man överlämnade som ett hett tips till Riksmordskommissionen, vilket resulterade i att ett gäng s k detektiver svärmade i vår närhet i två år för att kartlägga min ringa person, och hur jag flängt och farit de aktuella dygnen.
Vi sa: - Vore det inte bättre att ni försöker ta reda på vad som hänt Olle!
”Man replikerade: - Aha! Försöker ni avleda! Sånt känner vi till!
Jag avfärdade dem och deras spaningsinsats med orden: -Jävla tok!
Så har åren rullat iväg med den ständiga frågan:
- Vad har hänt Olle?
Den dystra sanningen torde vara att ha blivit utsatt för våld vid Floragatan av någon av de polispatruller som spanade där. Kroppen kan ha dumpats i havet, eller - som några av våra ”siare” uppger – i närheten av Armsjön/Galtström.
Nästa år blir det trettio år sedan Olle försvann.
Hälsningar, Ruben

Sorgligt

Sorgligt
Känslorna drog iväg med förnuftet i mitt föregående inlägg. Allt blev inte helt korrekt.
Sålunda fattades ett namn i spanargruppen.
Den mannen hade tagit sin cykel och åkt hem när larmet utlöstes.

Jag kan ju inte garantera att verkligheten är den, som jag beskriver.
Men
1.
Olle befann sig på Floragatan samtidigt med att polispatruller spanade där
2.
fynd, vittnesuppgifter, omständigheter i övrigt tyder på, att Olle utsatts för våld
3.
Olle är försvunnen – han är inte borta på låtsas

Det kan vara såhär: En polispatrull har råkat misshandla en skolpojke. Så svårt att denne dött. Hur skulle nu polisledningen tackla denna bekymmersamma situation?

Jo, genom att gå ut med en massiv information om hur det sups på klassfester i Sundsvalls skolor:
- Här utmärker sig Västermalmsskolan!
Ett sorgligt exempel på hur spriten flödar vid skolfesterna, visar vad som nu senast förekommit vid en klassfest, där en 18-årig elev varit så berusad att han fallit i Selångersån, fått en kallsup och drunknat.”

Denna hypotes gällde i varje fall vid nyåret 1983-84, när en advokat, K E Larsson, på vårt upp drag informerade sig om spaningsläget:
-Ja, någon annan teori än BERUSNING och DRUNKNING har vi inte arbetat efter”.

Sedan formulerades en teori om att det kan ha varit pappan som haft ihjäl sonen - ”eftersom det är känt att han är nykterist!”
Sedan kom den förfärlige massmördaren Quick in i bilden.
Sedan räknar man väl att åren och glömskan gör sitt…

Om nu bara den där Högbom kunde sluta att bråka…
-Kan vi nu bara hålla ihop, vi som har polismössa, har sanningen inte en chans!

Ruben

Alltför sorgligt

Alltför sorgligt
För att kunna vara sant.
Men sanningen torde vara att Olle blev ihjälslagen där vid Gymnastikhuset på Florgatan onsdagskvällen 7 september 1983.
Man behöver inte åka till London, min gode Leif G W Persson, och gräva i etthundra år gamla fall, för att hitta mördare.
Du kan börja på Floragatan i Sundsvall i vårt sekel. Det är en verklighet att gymnasieeleven från Härnösand, 18-årige Olle Högbom, blev ihjälslagen där.
Vilka var gärningsmännen?
Elva spanare deltog i jakten på den tjuv, som förmodades ha dragit från inbrottsförsöket på Gamla Flickskolan. Nio av dessa spanare har redovisat sitt spaningsuppdrag, enskilt eller i patrull.
Rapport saknas från en av de patruller, två man, som finns noterade i spaningsuppdraget.
Det krävs mod att gräva i ett knappt trettioårigt mordfall. Det är riskfritt att böka i hundraåriga ben. Leif G W Persson har valt den riskfria filen.
Och jag, som vågar bråka, har ingen trovärdighet.
Ruben

24 juni2012

2012
Tack till er alla tappra som knappar in på min blogg, med hopp om att det ska finnas någonting av intresse där. Det är väl på tiden att jag ”levererar” nånting innan bloggen dör. Men vad kan jag skriva? Det blir samma tugg som vanligt
1. Vad har hänt Olle? Varför fick Olle inte leva?
2. Varför har polisen agerat som man gjort? Vrångt, virrigt, vidskepligt.
Jo, jag kan ju berätta att det är vår bröllopsdag idag, den 24 juni. Hur vågade jag? Jag var knappast vuxen för att gifta mig. Men den kloka Kerstin fann alltid en utväg i livets stormar, tills… Tre barn kom, Lars, Maria och Olle.
Lars och Maria gick hela sin skoltid i Härnösand, balanserade på kaj-kanterna, och överlevde. Olle började sitt tredje gymnasieår i Sundsvall, men där i var Rolf Stenberg sherifff, och där fanns den farliga Selångersån, där alla fulla skolpojkar, som befann sig trehundra meter från ån, hamnade.
Nu var Olle sannolikt inte full, och inte heller var han i närheten av den farliga ån, men så står det i polisens ”utredning.”
Olles spår slutar uppe vid övergångsstället på Floragatan. Därifrån blev han sannolikt skjutsad i bil.
Någon vet vad som hände där på övergångsstället och framför Gymnastikhuset. Men denne ”NÅGON” vill inte berätta.

På mitt skrivbord ligger det sedan flera år en bunt papper. Det känns irriterande att ha pappersbunten liggande mitt framför nosen och att inte kunna, eller orka, arbeta med frågorna som ställs där.

Det gäller två iakttagelser från Galtström-Armsjöån. Dels är det fråga om benrester av människa, som påträffats på en gårdstomt intill ån, några hundra meter nedströms kyrkogården.
Vi har frågat polisen i Sundsvall angående dessa benrester, och fått svar av kommissarien Stefan Edin:
-Polismyndighetens bedömning, utifrån undersökningsresultaten och övriga omständigheter i ärendet, är att det inte finns något som talar för att fynden har någon koppling till Olle Högbom.
Vi kan godta Stefan Edins försäkran.

Men det finns också en uppgift om att ”en mansperson påträffats i Armsjön, inlindad i ett hönsnät.”
Här har Stefan Edin inte lämnat någon förklaring.
Uppgiften om fyndet i Armsjön redovisades i SVT MITTNYTT vecka 36 2000 (2001 )
( jag beklagar mina ofullständiga och slarviga anteckningar, men vi bodde vid den här tidpunkten i Uppsala och följde inte den lokala pressens särskilt noggrant)
Det var journalisten Patrik Selén som återgav denna uppgift. Uppgiftslämnare är polismannen Thure Nässén, Stockholm.
Jag vill minnas att när jag sammanträffade med kommissarie Börje Öhman i Sundsvall den 31 oktober 2002, uppgav denne, att han visste att uppgiften kommit till polisens kännedom och att det var polisen som meddelat pressen, men varifrån uppgiften kommit sade han sig inte känna till.

Den 8:e mars 2004 skriver jag i ett mail till Patrik Selén:
Jag måste medge att vi blev överrumplade av uppgiften om ”Armsjön” och ”hönsnät”.

Hej och hå, vad åren gå! Och allt går i stå,
Hälsn Ruben

Hej och hå, hur ska det gå?

Hej och hå, hur ska det gå?
Kära barn och barnbarn!
Mina jämnåriga packar ihop, den ene efter den andre. Jag har väl ingen tanke på att ge upp, tvärtom, nu ska jag ut och härja bara jag blir bra i ryggen. Tio år till ska jag väl hålla igång. Men dagen D kommer obevekligt, förr eller senare, och jag skriver här några rader så ni får nånting att rätta er efter, när den dagen kommer.
Begravning kan ske i BETHEL – jag började där och det kan ju vara lämpligt att också sluta där, även om det är länge sedan jag tillhörde en församling. Begravningen kan ske en vardagskväll – prata med pastor Bodil så fixar hon det. Baptisterna är duktiga när det gäller begravningar. Någon av Norbäcks flickor kan väl dra av en lämplig låt. Ta det inte så allvarligt, men bjud på kaffe och en skorpa. På kyrkogården måste det huggas in ett årtal i stenen, prata med Ziggy. Lämna en slant till församlingen.
Något vidare arv lämnar jag inte efter mej. Men det finns inga skulder – vad jag vet, och inga ungar på socknen. Inte än, i varje fall. Det finns en mager livförsäkring på FÖRENADE LIV.
Det var tänderna som tog så många pengar, liksom den onödiga flytten till Härnösand . Men nu är det som det är. Tomt på kontot.
En försäljning av inventarier ger väl inte så mycket. Det värdefullaste som finns är väl kandelabrarna, och jag vill att den av barnbarnen, som först firar bröllop, ska ha dem!
Annars får ni väl dela. Och slänga. I frid och sämja. Alla utredningspärmar får ni väl bränna. Förutom polisens s k ”utredningsmaterial” och vår korrespondens med skilda myndigheter, finns det pärmar med referat av vår kontakt med s k ”siare”. Detta material kan väl ha ett värde - att kunna jämföra med FACIT, när den dagen kommer.
Mina litterära uppkast har ju inte väckt någon uppmärksamhet, och det är väl bara att slänga skräpet.
Årskalendern BETLEHEM har ett stort kulturvärde. Jag hade tänkt skriva en uppsats om väckelserörelsen utifrån dessa böcker, men jag kom aldrig igång och nu är det för sent. Fråga om BETHEL kan ta emot dem. Samlingen kan bli värdefull med tiden. Nästan alla årgångar finns från starten 1886 - det fattas ett par böcker från de första åren på 1900,men Britta i Nyköping ligger ute på nätet och söker. Övriga böcker får ni väl gallra och dela så gott det går, och slänga resten.
Ja, vårt liv som familj blev en tragedi, ett fiasko. Vad har hänt Olle? Varför fick han inte en anständig eftersökning? Det känns bittert. Och att allt som vi skrivit, uppvaktat och sökt inte gett något resultat. Endast tystnad. Men jag tror att vi gjort allt som varit möjligt, inom ramen för ett civiliserat tänkande.
Beträffande polisen vill jag ha sagt, att man gjort ett dåligt jobb.
Mor Kerstin fick ett slitsamt liv. Men hon var glad i sitt arbete, antingen det gällde praktiska uppgifter, eller teoretisk planering, alltid konstruktiv och positiv. Kerstin hade en oerhörd arbetsförmåga.
Det känns grymt sorgligt att hon skulle plågas till döds, oförmögen att röra sig i sin säng, och med sin sista medvetna fråga obesvarad: Vad har hänt Olle? Var finns han?
Vörda och respektera minnet av mor! Kerstin var den största personlighet jag känt.
Den som kommer näst är mor Klara – tio barn, 12 kor, ett trångt kök, dålig järnspis, alltid mat på bordet för tio, tolv, matgäster. Alltid gemytligt, värdigt.
På tredje plats mormor Jenny, denna konstförfarna, outtröttliga, omtänksamma arbetsmyra
Jag är stolt över er som stått upprätta i de hårda stormar som livet utsatt er för. Frågan om vad som hänt Olle, saknaden efter honom, det rastlösa, resultatlösa sökandet, dominerar vårt tänkande, vår tillvaro. Jag har gjort vad jag kunnat, ärligt efter min förmåga.
Vi måste fortsätta kampen och sökandet, en gång kommer svaret. Håll ut, håll er upprätta!
Jag önskar er allt gott! /. Ruben
2012 maj 18

Utdrag ur brev...

Utdrag ur brev:
……Sedan undrar fromma människor, liksom vanliga medvandrare, varför jag inte deltar i gudstjänsterna på Bethel?
Och jag måste svara att Ruben inte deltar i någon gudstjänst därför att Ruben inte tror på budskapet som predikas från Bethels talarstol – eller från någon annan kyrkas talarstol.
Vi fick en så ohygglig knäck i samband med Olles försvinnande, att det inte finns någon väg tillbaka.
Sammanhanget var, att vi en kväll några dagar efter det att försvinnandet blev känt, var samlade i Olles lägenhet – Kerstin, Maria, jag, Tord, sonen Gunnar, Andreas, samt några av Olles och Marias vänner och klasskamrater.
Ungdomarna sjöng och bad, det var en allvarlig, men förtröstansfull stämning när Tord och Gunnar, och några av klasskamraterna bröt upp. Naturligtvis måste Olle komma tillbaka!

Några ungdomar blev kvar i lägenheten. Vi rådgjorde om hur vi skulle börja söka i Sundsvall nästa dag.
Medan vi försökte bereda sovplats för alla, ringde telefonen.
Det var en flicka från Härnösand. Hon sa att hon varit klasskamrat med Olle – fast i en parallellklass – och att hon sett Olle i Härnösand, på fredagskvällen, den 9:e. Hon hade sett honom på ett övergångställe, och sagt till en kamrat:
-Titta! Där går Olle!
Kamraten hade frågat:
-Vilken Olle?
-Jo, Olle Högbom, han som jämt går omkring och sjunger!
Tack GODE GUD! Olle fanns i Härnösand. Varför? Vad var det som hänt honom? Nå, huvudsaken var ju att han var i livet!
Vi kastade oss i den gamla bilen, så många som fick plats, och drog till Härnösand. Ungdomarna försvann i Röda Huset, fick söka sig sovplats bäst de kunde.
Jag åkte in till stan, gick hela natten gata upp och ner, träffade ett gäng unga poliser, som jag sedan under natten då och då hade kontakt med. Ingen av oss hade sett en skymt av någon som kunnat vara Olle.

Så sökte vi natt och dag, nära en hel månad, i Härnösand och i stans omgivningar. På dimmiga vittnesuppgifter flängde vi iväg till Örnsköldsvik, till Umeå, Skellefteå, Stockholm, Hammarstrand…
Vi sökte igenom hela kuststräckan från Härnösand, Alnön, Sundsvall, till Lörudden.
Flängde och for och förstörde en massa pengar.

Maria sa i sin förtvivlan: Kan inte församlingen göra nånting….

Så småningom förstod vi, att det inte kunde ha varit Olle, som flickan i Härnösand hade sett. Vi fann också under vintern en pojke i stan som var mycket lik honom, såväl i längd, kroppshållning, hårfärg.

Måndagen den tredje oktober började jag söka i Sundsvall, på en plats där Olle sannolikt uppehållit sig, vid övergångsstället på Floragatan, intill Gymnastikhusets norra ingång. Här hade polisen uppmärksammat bromsspår. På asfaltplanen framför skolalns ingång, hade en flicka hittat Olles glasögon. Vi förstod att Olle hade råkat ut för en våldshandling här. En sekvens från en detektivroman malde i mitt huvud: Det finns alltid någonting att finna på en brottsplats.

Jag började söka i gräset intill den plats där Olles glasögon hade hittats. Efter en halvtimme fann jag Olles cykelnyckel, nerstampad i gräset.
Polisen frågade varför jag var där och sökte? Jag sa, att jag sökte efter mynt som Olle möjligen kunde ha tappat… Jag avslöjade inte min befängda idé, tankar som växt fram under nätternas sömlösa timmar: -Om det är poliser som slagit dej, så har du lämnat ett spår: Du har rivit loss en knapp från en rock. Rocken, som saknar en knapp, en gul uniformsknapp, hänger i ett klädskåp i ett hus, inte så långt härifrån… Du har lämnat ett spår!
Jag fann ingen knapp, bara en cykelnyckel, häftad till en blank GULF-bricka. Cykelnyckeln, och glasögonen som legat där – Olles glasögon var av s k ”orienteringsmodell”, med skalmar som gick runt öronen och som Olle bar även när han tränade karate, eller spelade fotboll - vittnade om att här hade Olle blivit utsatt för hårdhänt våld.

En hel månad hade gått förlorad. Om vi varit kvar i Sundsvall så är det möjligt att vi kunnat säkra andra spår och uppgifter. Vi hade kunnat få kontakt med dem av Olle kamrater, som varit med på klasfesten och kunnat få en sansad redogörelse om vad som förekommit, och om Olles tillstånd.
Bönhörelsen, och polisens lögner, lurade in oss i en fälla, en ryssja, i vilken vi skulle sitta fast i en hel månad, medan spår och uppgifter spolades bort, förvanskades eller glömdes och föremål plockades undan av illvilliga händer.

Utredningen kring Olles försvinnande har inte kunnat genomföras på ett sämre sätt, än vad som skett. Vilken makt var det som ville Olle, och oss, illa? Allting har gått förövarnas – polisens – väg.
Det har inte funnits någon enda positiv omständighet i vårt sökande – enbart misslyckanden

Man har bett för Olle i kyrkor och församlingar. Enskilda, allvarliga troende har bett för Olle:
Den cancersjuke Murar-Emil, som in i det sista, bad för sin Skogspojke, Herbert och Vendly, Elsa och Torsten, en förtvivlad mor, en förtvivlad far, en bror, en syster, kamrater…

Och jag upprepar: Utredningen kring Olles försvinnande kan inte ha handlagts på ett sämre sätt, än vad som skedde.
Ondskans alla andemakter, änglar och djävlar, var aktiva, flitiga och verksamma. Konkret verksamma: De slog till exempel sönder bakrutan på Kerstins bil! En helt omdömeslös person uppehöll tjänsten som Polismästare, och var då formellt ansvarig för utredningsarbetet.
Den goda makten och dess ombud, lyfte inte ett meningsfullt finger för att hjälpa Olle och oss.
-Man sa: Vi har ju polisen! Vi litar på polisen. Som har kunnande och rutiner!
Samt hänvisade till Skriften: SALIGA ÄRO DE SAKTMODIGA TY DE SKOLA BESITTA JORDEN!
Och: SALIGA ÄRO DE FRIDSAMMA, TY DE SKOLA KALLAS GUDS BARN!

Jag kan således inte dela de troendes övertygelse om att en god Gud aktivt hjälper den som ber om hjälp.
Jag erinrar om att Kerstins sista medvetna fråga förblev obesvarad:
-Vad kan ha hänt Olle? Var finns han?

Den gud som inte svarar på en förtvivlad mors sista bön, den gud som lät oss sitta fast i en ryssja och som tillät att polisen fick triumfera, den guden är inte mycket att ha.

Det är i varje fall ingen Gud, ingen tro, som jag kan rekommendera mina barn och barnbarn.

Ruben

Avslut, temporärt

Kära barn och barnbarn, kära familj –
Det gick snett för oss, men vi har i alla fall hållit oss upprätta, även om livskvalitén blev torftig.
Det känns ohyggligt bittert att Olle inte fick leva.
Det känns ohyggligt bittert att han inte fick en anständig eftersökning.
När det en gång avslöjas vad som hänt Olle, så skall det inte finnas någon förlåtelse för gärningsmännen. Själva gärningen kan förlåtas – det var kanske till dels fråga om en olyckshändelse – men den ansvariga myndighet, de myndighetspersoner, som ljög, mörkade och omöjliggjorde en konstruktiv utredning, dessa personer kan aldrig förlåtas. Agerandet vittnar om en primitiv värdering av en ung människas liv, ovärdig i vårt civiliserade samhälle.
Någon visste vad som hänt honom och vad som hänt med hans kropp. Man hade kunnat bespara oss detta ohyggliga lidande som det innebar, att inte på ett konkret och värdigt sätt få ta avsked av vår levnadsglade son och bror.
Jag vet inte om en fars uttalade förbannelse över den gärningsman - eller de gärningsmän - som orsakat en sons försvinnande har någon verkan.
Men jag uttalar ändå min förbannelse över den, över de personer, som orsakat min sons död, och över de personer som skyddat gärningsmannen och dolt gärningen.
Jag erinrar om den enkla grundlag som formuleras i orden: Vad en människa sår, det får hon också skörda.
Därmed överlämnar jag ärendet som rör Olles försvinnande, och myndigheternas agerande i ärendet, till en högre rätt.
Ruben Högbom

Nu var det 1990

Då var det 1990
Information:
/en journalist – kallad Ulf - jag minns inte vem har var eller varför han engagerade sig i Olle-ärendet. Han pratade med både Kerstin och mig, och ville framför allt veta hur vi klarade oss mentalt i denna ohyggliga press. Kerstins sammanfattning av samtalet med journalisten finns utskrivet och ligger i ”testamentlådan” i den gula byrån, rubrik ”1990 – Kerstin.”
-Jag vet inte om det finns någonting att tillägga det som vi pratat om när gäller relationer och beteende inom vår familj. Men jag gör ett tillägg och som kan ha betydelse som karaktärsmarkering:
Kerstin och jag har i stort sett varit överens i allt som rör utredningsarbetet. Men en konflikt har funnits – och den består fortfarande.
Kerstin har fortfarande förhoppningar på polisen. Jag har inte något som helst förtroende för denna myndighet och dess representanter. Jag har sakligt konstaterat att vi inte har en överensstämmande målsättning i det som rör Olles eftersökning. Jag uppfattar således att det inte finns vare sig grund eller möjlighet till ett samarbete.
Från början var Kerstins och min uppfattning om polisen samstämmig: Polisen var POLISEN! Hederliga, effektiva, kunniga yrkesmän.
Men redan efter något dygn fick jag anledning att börja fundera över om någonting ändå var fel. Jag upptäckte att överenskommelser inte respekterades. Men framför allt började jag fundera över polisens attityd:
Varför var man så ovänlig mot oss? Varför fick vi inte samråda, diskutera, framföra våra frågor och åsikter? Var det någonting i eftersökningen kring Olle som vi inte borde få veta? Så småningom upptäckte jag att det mesta som man sagt och lovat var rent bedrägeri. Utlovade förhör hade inte hållits. Uppgifter som kommit in hade inte undersökts, fyndplatser hade inte genomsökts… När vi frågade efter anledningen till att saker och ting inte blivit utförda som vi kommit överens om, skyllde man på resurs- och personalbrist, att man gjort andra bedömningar, andra prioriteringar, o s v, bla, bla, bla….
För att inte gå sönder måste jag på något sätt agera – men också med beräkning att hålla allmänhetens och mediernas intresse vid liv – och jag skrev ett par brev som publicerades i ortstidningarna. Jag formulerade några sakliga – och provokativa – frågor, men ingenting uppmärksammades eller besvarades.
Efter ytterligare någon vecka skrev jag till JUSTITIEOMBUDSMANNEN och frågade, om sundsvallspolisen kunde anses ha handlagt Olles eftersökning på ett tillfredsställande sätt. Uppvaktningen till J O fick en negativ effekt i detta redan så negativa utredningsarbete. J O gav sundsvallspolisen ”fribrev” och ansåg att myndigheten på allt sätt handlagt ärendet helt tillfredsställande. Efter detta ”fribrev” lade man sig väl om möjligt på en ännu lägre nivå.
Breven till tidningarna, liksom uppvaktningen till J O, drev jag igenom, trots Kerstins protester. Ifrån sin verksamhet hade hon erfarenhet av att en uppvaktning till J O enbart hade negativa följder för den klagande.
Genom uppvaktningen till J O fick vi dock tillgång till DIARIET, förteckningen av registrerade ”tips”. Diariet väckte nya frågor, frågor som besvarades med samma nonchalans och tuffhet som tidigare. Vårt försök att via en advokat få tillgång till hela utredningsmaterialet – vi ville ju veta vad som dolde sig under rubrikerna – var fruktlöst.
Hösten 1984 drev vi en egen eftersökning genom ”privatdetektiven” Törnblad. Det material som vi fick fram genom Törnblad lämnade vi till sundsvallspolisen. Detta material finns i en mapp med rubriken MATERIAL FRÅN OKÄND KÄLLA.
Vid det här laget hade vi väl kommit till insikt om att sundsvallspolisen inte var intresserad av att driva en utredning om vad som hänt Olle. Jag hade ju rätt tidigt – och mycket klart – gett uttryck för uppfattningen att utredningen drevs ”på låtsas” och sökt vägar att komma förbi polisen blockering.
Jag övervägde möjligheten av att göra någonting drastiskt och dramatiskt för att väcka mediernas och allmänhetens intresse, förhoppningsvis också de överordnade myndigheternas uppmärksamhet. Men det ena efter det andra av våra initiativ rann ut i ett intet. Hos sundsvallspolisen efterträdde den ene pensionärskandidaten den andre. Vid varje byte antyddes att ”nu har vi saker på gång”! Vi hade endast att sitta stilla och vänta.
Jag har, efter det att jag slutade min tjänst inom Skogsvårdsstyrelsen den första juli i år, ( 1990 ) i stort sett arbetat med eftersökningsmaterialet. Jag har metodiskt och sakligt bearbetat detta material och har undan för undan sökt kontakt med de personer, som kan vara av intresse i ärendet.
Jag har naturligtvis kommit i konflikt med polisen och dess ”utredning.” Kerstin är rädd att jag stör polisen, att jag förstör möjliga spaningstips och uppslag. Jag menar att den rädslan är ogrundad. Om polisen velat göra någonting meningsfullt i ärendet, hade man för länge sedan tröskat igenom den halm som finns.
Kerstin är lika missnöjd och frågande inför polisen, som jag. Men hon har fortfarande en tro, en förhoppning:
-Polisen är en myndighet i samhället. Jag gör mitt. Och jag förväntar att polisen gör sitt”.
Här skiljer sig Kerstins och min uppfattning. Jag uppfattar polisen vara alltigenom ohederlig. En grovt brottslig institution.
Ruben Högbom

Tillägg:
! samband med Quick/Kwast galenskaperna hade vi kontakt med polismannen Penttinen från Sundsvall.
Vid det tillfälle när han besökte oss i Uppsala berättade vi, hur polismästaren i Sundsvall, Rolf Stenberg, betett sig mot oss och hur illa utredningsärendet handlagts.
Penttinen replikerade:
-Rolf Stenberg! Varför kommer ni dragande med Stenberg! Han var ju inte tillräknelig. Han blev ju också avskedad! Så Stenberg var väl ingenting att bry sig om!
Vi invände, att för oss var Stenberg en realitet. Han var polismästare och i denna egenskap ansvarig för utredningsarbetet. Det var Stenberg som bestämde resurser och inriktning för utredningen. För Olles utredning är och var Stenberg en katastrof.
-
Vid ett senare tillfälle berättade jag för Penttinen om Kerstins livsåskådning och moraluppfattning. Jag sa:
-Kerstin menar att om man möter medmänniskor och myndigheter med respekt och ärlighet, så blir man bemött på samma sätt tillbaka.
Penttinen replikerade:
-Är hon så jävla naiv, får hon skylla sej själv!
./

1990

1990
Kära Läsare!
Staplarna på mina bloggar blir för varje dag allt magrare. Och det är ju förklarligt. Samma trista tugg dag efter dag.
Nu skrapar jag på botten av dokumentkistan för att om möjligt hitta något av intresse. Jag här återger en intervju som en journalist, Ulf, gjorde med oss1990.
Först Kerstin:
Härnösand 18 dec 1990.
Ulf,
Vill här försöka besvara de frågor du ställde till mig beträffande min tro och mitt sätt att utöva andakt.
Jag är uppväxt i ett frikyrkohem och jag har accepterat denna livsstil och självfallet tagit till mig den glädje som detta inneburit, även om jag inte upplevt någon himlastormande ”omvändelse.”
Min tro speglas kanske bäst i psalmen Som sådden förnimmer Guds välbehag… nr 183, bil. 1
Utan att förvänta mig några dramatiska upplevelser har jag utnyttjat bönens möjlighet –
genom att tacka för hjälp och beskydd efter en ansträngande arbetsdag med sammanträden, överläggningar, beslut och långa bilresor –
förbön för barn och övrig familj –
hjälp inför svåra situationer -,
och faktum är att jag mycket samlad och trygg kunnat gå in i krävande arbetsuppgifter som om det varit – för att använda ett religiöst språkbruk – förberedda gärningar.
Oftast är jag den i familjen som först stigit upp om mornarna, och jag har då kunnat få några minuter i ensamhet för inre samling.
Tiden i bilen och övriga färdmedel använder jag ofta till bön och meditation.
I samband med Olles försvinnande vet jag att vi var föremål för våra vänners förbön. Kanske är det detta som bidragit till att vi kunnat bevara vår psykiska balans.
DEN BÖN SOM JAG SÄRSKILT BETT EFTER OLLES FÖRSVINNANDE ÄR:
-GUD – om Olle finns i livet – håll Din skyddande hand över honom och bevara honom. Ge honom möjlighet att på något sätt höra av sig till oss eller på något sätt ge sig tillkänna, så att vi kan komma honom till hjälp. Ge de personer, som vet någonting om vad som hänt honom, mod och kurage att berätta för någon vad de vet.
Hjälp polisen. Ge dem fantasi och uppslagsrikedom. GUD – gör dem kloka…
Dessutom sände jag direkt meddelande till Olle genom den uppmaning som Ylva Eggehorn formulerar i sången 256, bil. 3
Jag kan skriva detta i presensform. Speciellt den första delen i sången kan jag omtolka, så att den blir en direkt uppmaning till Olle. Jag innesluter alltid Olle – och polisen – och eventuella vittnen eller gärningsman i min förbön.
Som jag berättade har jag inte behov av några yttre attribut för att utöva andakt. Men givetvis hade vi – spec. under den första hösten efter Olles försvinnande – under alla dessa långa kvällar av väntan, brinnande ljus vid Olles fotografi.
Under åren i Järsta blev det en sed att ha fönsterlampan i hallen brinnande till dess alla familjemedlemmar kommit hem. Den som sist kom hem släckte hall-lampan.
Med undantag för den ljusa delen av året brann hall-lampan alla kvällar efter den 9 september 1983.
Jag sökte tröst i min sångbok. Men sånger som jag sjungit tidigare stämde dålig i den nuvarande situationen. Texterna verkade främmande, banala, t o m sårande. Dessutom hade jag förlorat förmågan att sjunga.Jag spelade melodier på pianot – melodier till för os välkända texter. Förutom bönen för Olle ( 256, bil 3 ) stannade jag för en aftonsång, bil 4. ) Det hände ofta att när jag spelade denna melodi, att Ruben bad mig fortsätta. Den hade en lugnande inverkan också för honom.
Vi talade också om andaktsstunden i Olles lägenhet på tisdagskvällen efter försvinnandet. Den sång som då ungdomarna sjöng, i stämmor, var nr 676, bil 5.
Efter bästa förmåga har vi sökt ordna det tryggt och bra för våra barn. Vi har aldrig haft något överflöd av pengar, men de medel som vi förfogat över har alltid betraktats som familjens gemensamma egendom. Olle talade alltid om ”vårt hem”, ”våra möbler”, ”våra pengar.”
Jag har inte belastat mig med några skuldkänslor i samband med Olles försvinnande – utom i ett avseende:Är det jag som i mitt nit att tro alla om gott, bidragit till att Olle inte tillräckligt varit på sin vakt – har han aningslöst slagit följe med någon som blev hans olycka…
Kerstin ./