Om Floragatan, forts

Floragatan, forts
I min blogg redovisas i uppslaget ett antal titlar. Tekniken för hur dessa titlar skiftar känner jag inte. Nu finns på uppslaget en titel som jag vill kommentera.
Inlägget har överskriften Ang Floragatan 7.9 1983. I det andra stycket har ett väsentligt ord i satsen fallit bort – varför vet jag inte – och meningen i satsen går förlorad.
Sammanhanget skall vara: … attackeras den långa pojken, som på grund av sin STAMNING… etc
Olle besvärades av stamning. Om han blev upprörd eller nervös kunde det ta en minut eller mer, innan han fick konroll på talet.
Polisen har sagt: Olle råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt… Och frågan inställer sig: Varför befann sig Olle på Floragatan? Varför lämnade han kamratgruppen vid järnvägsövergången?
Jag tror att Andreas hade svaret när jag frågade honom vid Seminariet i Sundsvall 13:e juni 2011:
-Olle väntade på sin kamrat Hans Axell, som hade dragit ut på stan medan Olle pratade med dykarna. Nu vill han ha kontakt med Hans för att de skulle göra sällskap hem . Olle visste ju att Hans skulle komma tillbaka till lägenheten, och då ta vägen över den här järnvägsövergången.”
Medan Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat, hör han bråk och skrik längre ner på gatan, han ser strålkastare, hör polissirener, hör tjutande bildäck, ser bilar komma i vild fart uppför Floragatan. Olle vill se vad som försiggår och hinner lagom ner till övergångsstället vid Läroverkets gymnastikhus, när en polisbil med två testosteronstinna poliser får syn honom och ser i honom den efterspanade inbrottstjuven.
Olle får frågor. Han har svårt att tala. Han får stryk. Och ännu mer stryk inne på planen framför Gymnastikhuset. Olle hade tränat karate. Kanske får han in någon smäll innan batongslagen övermannar honom och han dras in i bilen, där han kräks, får ännu mer stryk och kvävs av sina uppkastningar.
Det gäller nu för de inblandade polismännen att i samråd med sin chef, den ökände Rolf Stenberg , finna något som avleder intressetför vad som skett på Floragatan.
Och man drar igång en indignerad beskrivning om det vilda supande som präglar Sundsvalls skolor. Mest utmärker sig Västermalmnskolan. Jag citerar från föregående artikel:
Ett sorgligt exempel på hur spriten flödar vid skolfesterna visar vad som nu senast förekommit vid en klassfest där en 18-årig elev varit så berusad att han fallit i Selångersån, fått en kallsup och drunknat.
Västermalmsskolans rektor var förtvivlad över att han skola var ett alkoholnäste och vädjade till press och polis att tala så lite som möjligt om den försvunne eleven.
Svensson trodde naturligtvis på polisens uppgifter om berusning och drunkning. Denna uppfattning stöttades av J O och J K, liksom av den advokat vi vänt os till, K E Larsson.
Spaningsledaren, Sven Österlind uttalade sig i pressen:
-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen får till en del skylla sig själv om han råkar ut för otrevligheter…”
Och Polismästaren själv visste besked: -Jag vet inte hur mycket sprit Olle tålde men jag vet att jag själv skulle ha skulle ha blivit redlös om jag fått i mig lika mycket. Gatan där kamraterna skildes lutade ner mot ån… ( intervju Sundsvalls Tidning 1994 )
I utredningsmaterialet finns en beklämmande anteckning. Sammanhanget var följande:
Vi hade fått kontakt med en pojke som arbetade på en bar i det aktuella kvarteret. Han berättade att strax för stängningsdags hade en lång, mörkkläd, pojke kommit in i baren, men gått ut igen när han såg att man höll på att stänga.
Vi meddelade spaningsledningen denna uppgift. Efter någon dag frågade vad som kommit ut efter kontakten med pojken på baren.
Spaningsledaren: - Den uppgiften är ointressant i det som gäller Olles eftersökning. Den pojke som iakttagits på baren var nykter, och Olle var ju berusad…”
Jag kan ju endast konstatera att polisens ”teori” om BERUSNING och DRUNKNING fungerade. I varje fall så länge som Olles försvinnande var en aktuell nyhet för allmänhet och press.
Och man gav sig också på oss som familj:
-Olle kan ha dragit frivilligt. Relationerna i hemmet var dåliga. Det är känt att såväl mamman som pappan var nykterister. Och då förstår man vilken inställning man har till en son som super…”
Vi kände inte igen den Olle som polisen presenterades för oss. Polismästaren replikerade:
-Föräldrar idealiserar lätt det barn som man mister!”
Man misstänkliggjorde pappan:
-Pappan kan ha med sonens försvinnande att skaffa. Det finns uppgifter om att han ska ha gråtit och skrikit dygnen efter sonens försvinnande. Typisk indikation på dåligt samvete…”
Polismyndigheten i Sundsvall formulerade då ett ”Huvudspår” som man överlämnade som ett hett tips till Riksmordskommissionen, vilket resulterade i att ett gäng s k detektiver svärmade i vår närhet i två år för att kartlägga min ringa person, och hur jag flängt och farit de aktuella dygnen.
Vi sa: - Vore det inte bättre att ni försöker ta reda på vad som hänt Olle!
”Man replikerade: - Aha! Försöker ni avleda! Sånt känner vi till!
Jag avfärdade dem och deras spaningsinsats med orden: -Jävla tok!
Så har åren rullat iväg med den ständiga frågan:
- Vad har hänt Olle?
Den dystra sanningen torde vara att ha blivit utsatt för våld vid Floragatan av någon av de polispatruller som spanade där. Kroppen kan ha dumpats i havet, eller - som några av våra ”siare” uppger – i närheten av Armsjön/Galtström.
Nästa år blir det trettio år sedan Olle försvann.
Hälsningar, Ruben Print This Post