ang artikel SU TI 26 aug 2012

Magnus Erixon

Ang. artikel SU TI 26 aug 2012: Fallet Thomas Quick

Undertecknad vill bemöta ett påstående i den rubr. artikeln:

… Men att han i drogpåverkat tillstånd, under tung medicinering, skulle ha lyckats manipulera dem dem som förhörde honom får anses som rätt osannolikt…

Sammanhanget är som följer:

Den 7 september 1983 försvann vår son Olle, då 18 år, spårlöst och oförklarligt i Sundsvall. Polisen betygade, bl a i inlaga till J O, att Olle Högbom omkommit genom att han i berusat tillstånd dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda.

Det fanns, enligt vår uppfattning, inte något underlag för polisens påstående. Vi drev då själva ett omfattande eftersökningsarbete, bl a med hjälp av en privatdetektiv. Våra ansträngningar var dessvärre resultatlösa.

Hur kom då denne Thomas Quick in i bilden? När han blivit intagen på Säters sjukhus 1991 efter det spektakulära ”tomterånet” i Grycksbo, började han, efter några års tystnad att under psykiatrisk behandling berätta om grova brott, mord, som han skulle ha begått. Ett av de första brott som han erkände, var mordet på Johan Asplund, Sundsvall. Johan Asplund försvann i Sundsvall den 7 november 1980. En utredning drogs då igång, med länsåklagaren i Västernorrland, Christer van der Kwast som utredningsledare.

 Bl a genomfördes vallningar i Bosvedjan och på Norra Berget.

När Johan-ärendet inte kunde föras framåt erinrade sig Quick att det var han som tagit livet av Charles Zelmanovits i Piteå, vars kropp just hittats, hösten 1993, 17 år efter det att C Z försvunnit. Samtidigt som Quick erinrat sig att han tagit livet av C Z, erkände han också att han mördat på Olle Högbom, Sundsvall. Åklagaren meddelade omgående Quick misstanke om mord på Olle.

Den utredning som omedelbart inleddes rörande C Z, resulterade i åtal, rättegång med fällande dom i Piteå Tingsrätt.

Dom: 1994-11-16 /  DB240 / B179 -94

Den polisman som ledde undersökningen av C H bedömde att denne dött en naturlig död. Sannolikt hade 15-åringen förirrat sig in i skogen och frusit ihjäl. Det fanns inga tecken som tydde på att han skulle ha blivit utsatt för våldshandling.

Vi förväntade nu en snabb behandling av Quicks erkännanden. Men tiden gick, veckor, månader, år. Utredningen rörande Olle trängdes undan av Quicks erkännanden om andra brott. När vi uppvaktade spaningsenheten, Christer van der Kwast fick vi endast undanglidande fraser till svar: -Det drivs en juridisk utredning beträffande Thomas Quick. Och med den utredningen har ni ingenting att skaffa!

Vi uppvaktade då överordnad rättsmyndighet – Kammarrätt och Regeringsrätt, med begäran om att få ta del av det material som van der Kwast åberopade.

Vår situation var minst sagt påfrestande: Från 1993 fram till 2002, när v der Kwast meddelade att han avsade sig ärendet, blockerades allt utredningsarbete rörande vår sons försvinnande av kopplingen till Thomas Quick.

Åklagarens motivering för nedläggning av utredningen:

 Quick har tagit så illa vid sig av att vi ifrågasatt hans trovärdighet, att han avsagt sig allt samarbete med utredaren, och ”behöver  en tids TIME-OUT…

Jag hade då beslutat att reda på om Quick hade haft möjlighet att utföra de handlingar han erkänt, och som i nu några fall avgjorts i domstol. Jag tog kontakt med Quicks syskon, med hans grannar och arbetskamrater, jag undersökte hans levnadsförhållanden vid tidpunkten för de påstådda brotten. Jag läste allt tillgängligt material från förhör, rättgångar och domslut.

( Jag hade också tänkt skriva VITTNESMÅL, men några sådana uppgifter har jag inte funnit )

Jag bevistade rättegångarna – förutom de två första, Piteå och Gällevare och har besökt alla ”mordplatser”, såväl i Sverige som i Norge.

Jag fann att Thomas Quick/Sture Bergwall inte haft fysisk möjlighet att befinna sig på de platser där han begått sina brott – och i varje fall inte samtidigt med något ”offer”.

 När jag jämfört uppgifter i utredningen beträffande exempelvis vägar, avstånd, markförhållanden, bilar, o s v, stämmer inte dessa uppgifter med de verkliga förhållandena.

I några av fallen har Quick angett medgärningsmän. Inga av dessa ”medgärningsmän” har kallats till rättegångarna, varken som medhjälpare eller som vittnen. De fällande domarna baseras således enbart på Quicks uppgifter.

Inte i något av fallen föreligger någon teknisk bevisning som binder Quick till brottet.

Jag vill också påpeka att det är inte Hannes Råstam som avslöjat mytomanen Thomas Quick – även om han haft tillgång till mitt material.

Det är de två journalisterna vid Norrländska Socialdemokraten, Larsson och Håkansson, som skall ha erkännande för den bedriften.

Stöde aug 28 2012

Ruben Högbom

I

Print This Post