Nu presenterar jag dottern Maria i bild! Det är dotterdottern Sara som blir student i Uppsala 2010. Sonen Lars finns väl också i minglet, men har inte fastnat just på den här bilden.
Vi har alltså kämpat i nära 30 år för att om möjligt få klarhet i vad som hänt vår levnadsglade son och bror. Hittills förgäves. Mor Kerstin somnade in med sin sista medvetna fråga obesvarad: Vad har hänt Olle?
Vi har inte kämpat ensamma. Grannarna i Järsta var fantastiska! Skol-Joel, Lisbeth och Nils Erik, familjen Brännlund!
Och inte minst Andreas, som satsade ett gymnasieår för att söka sin kamrat.
Vi upplever att vi tillhör en stor släktgemenskap som ger stöd och trygghet. Därtill finns en stor bekantskapskrets, kända och okända, som visar medkänsla och engagemang.
Sedan finns i samhället den stora familjen Svensson. Familjen finns i två kategorier, dels de som överhuvudtaget inte bryr sig, dels de som har en fast övertygelse och tro på vår polis: Polisen är i alla fall POLISEN!
Familjen Svensson kan vara ursäktad. Man uppfattar polisen som garantin för samhällsordningen, för att lagar respekteras, att brott förhindras, att brott utreds och beivras. Någon måste ju ta hand om bus och bovar.
Om jag beskriver vår erfarenhet av polisens agerande blir det i form av ett enkelt konstaterande:
Vi har inte, och har aldrig haft, en överensstämmande målsättning i det som rör Olles eftersökning. Vår målsättning är klar och entydig: Vi kämpar för att få vetskap om vad som hänt Olle.
Polisens målsättning har varit:
- Vi slirar! Om det avslöjas vad som hänt Olle Högbom kan detta vara obehagligt för någon inom kåren. Så låt oss ligga lågt. Fortsätta att förhala. Slira på kopplingen. Avleda. Ingen tror i alla fall att det är vi som gjort Olle illa.
Håller vi bara ihop, vi som har polismössa, har sanningen inte en chans!
Jag tror således att polisen avsiktligt har blockerat ett målinriktat utredningsarbete. I alla övriga sammanhang, i arbetsliv och samhälle, där man ställs inför problem som ska lösas, är det självklart att alla inblandade parter redovisar sina synpunkter och sin kännedom om ärendet. Man analyserar. Diskuterar.
Våra försök att få till stånd ett samtal med polismyndigheten avvisades bryskt och brutalt:
-Vi pratar inte med folk vi! Vi diskuterar inte vi! Vi håller FÖRHÖR vi! Rutiner! Rutiner! Och om ett ärende inte kan lösas inom våra rutiner, då får ärendet finna sig i att förbli olöst!
Polisens handläggning av ärendet är otvetydig: Blockering.
Beträffande mitt påstående att det är poliser som förgått sig mot Olle, har jag ingen bevisning. Men när vi skalat fram alla omständigheter som är kända i ärendet, återstår en kärna:
Den som förgått sig mot Olle ska sökas bland dem som bevisligen befann sig på Floragatan samtidigt med Olle. Enligt de tidsuppgifter som vi haft tillgång till och analyserat, är det endast spaningsgruppen på elva poliser som är aktuella.
Av dessa elva poliser har nio lämnat rapport. En patrull, två poliser, har inte lämnat rapport om sitt spaningsarbete, onsdagskvällen 7 september 1983, mellan klockan 22 11, när larmet i Gamla Flickskolan utlöstes, och kl 23 05, när spaningsinsatsen avslutades.
Ruben Högbom
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar