Nu var det 1990

Då var det 1990
Information:
/en journalist – kallad Ulf - jag minns inte vem har var eller varför han engagerade sig i Olle-ärendet. Han pratade med både Kerstin och mig, och ville framför allt veta hur vi klarade oss mentalt i denna ohyggliga press. Kerstins sammanfattning av samtalet med journalisten finns utskrivet och ligger i ”testamentlådan” i den gula byrån, rubrik ”1990 – Kerstin.”
-Jag vet inte om det finns någonting att tillägga det som vi pratat om när gäller relationer och beteende inom vår familj. Men jag gör ett tillägg och som kan ha betydelse som karaktärsmarkering:
Kerstin och jag har i stort sett varit överens i allt som rör utredningsarbetet. Men en konflikt har funnits – och den består fortfarande.
Kerstin har fortfarande förhoppningar på polisen. Jag har inte något som helst förtroende för denna myndighet och dess representanter. Jag har sakligt konstaterat att vi inte har en överensstämmande målsättning i det som rör Olles eftersökning. Jag uppfattar således att det inte finns vare sig grund eller möjlighet till ett samarbete.
Från början var Kerstins och min uppfattning om polisen samstämmig: Polisen var POLISEN! Hederliga, effektiva, kunniga yrkesmän.
Men redan efter något dygn fick jag anledning att börja fundera över om någonting ändå var fel. Jag upptäckte att överenskommelser inte respekterades. Men framför allt började jag fundera över polisens attityd:
Varför var man så ovänlig mot oss? Varför fick vi inte samråda, diskutera, framföra våra frågor och åsikter? Var det någonting i eftersökningen kring Olle som vi inte borde få veta? Så småningom upptäckte jag att det mesta som man sagt och lovat var rent bedrägeri. Utlovade förhör hade inte hållits. Uppgifter som kommit in hade inte undersökts, fyndplatser hade inte genomsökts… När vi frågade efter anledningen till att saker och ting inte blivit utförda som vi kommit överens om, skyllde man på resurs- och personalbrist, att man gjort andra bedömningar, andra prioriteringar, o s v, bla, bla, bla….
För att inte gå sönder måste jag på något sätt agera – men också med beräkning att hålla allmänhetens och mediernas intresse vid liv – och jag skrev ett par brev som publicerades i ortstidningarna. Jag formulerade några sakliga – och provokativa – frågor, men ingenting uppmärksammades eller besvarades.
Efter ytterligare någon vecka skrev jag till JUSTITIEOMBUDSMANNEN och frågade, om sundsvallspolisen kunde anses ha handlagt Olles eftersökning på ett tillfredsställande sätt. Uppvaktningen till J O fick en negativ effekt i detta redan så negativa utredningsarbete. J O gav sundsvallspolisen ”fribrev” och ansåg att myndigheten på allt sätt handlagt ärendet helt tillfredsställande. Efter detta ”fribrev” lade man sig väl om möjligt på en ännu lägre nivå.
Breven till tidningarna, liksom uppvaktningen till J O, drev jag igenom, trots Kerstins protester. Ifrån sin verksamhet hade hon erfarenhet av att en uppvaktning till J O enbart hade negativa följder för den klagande.
Genom uppvaktningen till J O fick vi dock tillgång till DIARIET, förteckningen av registrerade ”tips”. Diariet väckte nya frågor, frågor som besvarades med samma nonchalans och tuffhet som tidigare. Vårt försök att via en advokat få tillgång till hela utredningsmaterialet – vi ville ju veta vad som dolde sig under rubrikerna – var fruktlöst.
Hösten 1984 drev vi en egen eftersökning genom ”privatdetektiven” Törnblad. Det material som vi fick fram genom Törnblad lämnade vi till sundsvallspolisen. Detta material finns i en mapp med rubriken MATERIAL FRÅN OKÄND KÄLLA.
Vid det här laget hade vi väl kommit till insikt om att sundsvallspolisen inte var intresserad av att driva en utredning om vad som hänt Olle. Jag hade ju rätt tidigt – och mycket klart – gett uttryck för uppfattningen att utredningen drevs ”på låtsas” och sökt vägar att komma förbi polisen blockering.
Jag övervägde möjligheten av att göra någonting drastiskt och dramatiskt för att väcka mediernas och allmänhetens intresse, förhoppningsvis också de överordnade myndigheternas uppmärksamhet. Men det ena efter det andra av våra initiativ rann ut i ett intet. Hos sundsvallspolisen efterträdde den ene pensionärskandidaten den andre. Vid varje byte antyddes att ”nu har vi saker på gång”! Vi hade endast att sitta stilla och vänta.
Jag har, efter det att jag slutade min tjänst inom Skogsvårdsstyrelsen den första juli i år, ( 1990 ) i stort sett arbetat med eftersökningsmaterialet. Jag har metodiskt och sakligt bearbetat detta material och har undan för undan sökt kontakt med de personer, som kan vara av intresse i ärendet.
Jag har naturligtvis kommit i konflikt med polisen och dess ”utredning.” Kerstin är rädd att jag stör polisen, att jag förstör möjliga spaningstips och uppslag. Jag menar att den rädslan är ogrundad. Om polisen velat göra någonting meningsfullt i ärendet, hade man för länge sedan tröskat igenom den halm som finns.
Kerstin är lika missnöjd och frågande inför polisen, som jag. Men hon har fortfarande en tro, en förhoppning:
-Polisen är en myndighet i samhället. Jag gör mitt. Och jag förväntar att polisen gör sitt”.
Här skiljer sig Kerstins och min uppfattning. Jag uppfattar polisen vara alltigenom ohederlig. En grovt brottslig institution.
Ruben Högbom

Tillägg:
! samband med Quick/Kwast galenskaperna hade vi kontakt med polismannen Penttinen från Sundsvall.
Vid det tillfälle när han besökte oss i Uppsala berättade vi, hur polismästaren i Sundsvall, Rolf Stenberg, betett sig mot oss och hur illa utredningsärendet handlagts.
Penttinen replikerade:
-Rolf Stenberg! Varför kommer ni dragande med Stenberg! Han var ju inte tillräknelig. Han blev ju också avskedad! Så Stenberg var väl ingenting att bry sig om!
Vi invände, att för oss var Stenberg en realitet. Han var polismästare och i denna egenskap ansvarig för utredningsarbetet. Det var Stenberg som bestämde resurser och inriktning för utredningen. För Olles utredning är och var Stenberg en katastrof.
-
Vid ett senare tillfälle berättade jag för Penttinen om Kerstins livsåskådning och moraluppfattning. Jag sa:
-Kerstin menar att om man möter medmänniskor och myndigheter med respekt och ärlighet, så blir man bemött på samma sätt tillbaka.
Penttinen replikerade:
-Är hon så jävla naiv, får hon skylla sej själv!
./ Print This Post