Det gick snett för oss, men vi har i alla fall hållit oss upprätta, även om livskvalitén blev torftig.
Det känns ohyggligt bittert att Olle inte fick leva.
Det känns ohyggligt bittert att han inte fick en anständig eftersökning.
När det en gång avslöjas vad som hänt Olle, så skall det inte finnas någon förlåtelse för gärningsmännen. Själva gärningen kan förlåtas – det var kanske till dels fråga om en olyckshändelse – men den ansvariga myndighet, de myndighetspersoner, som ljög, mörkade och omöjliggjorde en konstruktiv utredning, dessa personer kan aldrig förlåtas. Agerandet vittnar om en primitiv värdering av en ung människas liv, ovärdig i vårt civiliserade samhälle.
Någon visste vad som hänt honom och vad som hänt med hans kropp. Man hade kunnat bespara oss detta ohyggliga lidande som det innebar, att inte på ett konkret och värdigt sätt få ta avsked av vår levnadsglade son och bror.
Jag vet inte om en fars uttalade förbannelse över den gärningsman - eller de gärningsmän - som orsakat en sons försvinnande har någon verkan.
Men jag uttalar ändå min förbannelse över den, över de personer, som orsakat min sons död, och över de personer som skyddat gärningsmannen och dolt gärningen.
Jag erinrar om den enkla grundlag som formuleras i orden: Vad en människa sår, det får hon också skörda.
Därmed överlämnar jag ärendet som rör Olles försvinnande, och myndigheternas agerande i ärendet, till en högre rätt.
Ruben Högbom
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar