1990

1990
Kära Läsare!
Staplarna på mina bloggar blir för varje dag allt magrare. Och det är ju förklarligt. Samma trista tugg dag efter dag.
Nu skrapar jag på botten av dokumentkistan för att om möjligt hitta något av intresse. Jag här återger en intervju som en journalist, Ulf, gjorde med oss1990.
Först Kerstin:
Härnösand 18 dec 1990.
Ulf,
Vill här försöka besvara de frågor du ställde till mig beträffande min tro och mitt sätt att utöva andakt.
Jag är uppväxt i ett frikyrkohem och jag har accepterat denna livsstil och självfallet tagit till mig den glädje som detta inneburit, även om jag inte upplevt någon himlastormande ”omvändelse.”
Min tro speglas kanske bäst i psalmen Som sådden förnimmer Guds välbehag… nr 183, bil. 1
Utan att förvänta mig några dramatiska upplevelser har jag utnyttjat bönens möjlighet –
genom att tacka för hjälp och beskydd efter en ansträngande arbetsdag med sammanträden, överläggningar, beslut och långa bilresor –
förbön för barn och övrig familj –
hjälp inför svåra situationer -,
och faktum är att jag mycket samlad och trygg kunnat gå in i krävande arbetsuppgifter som om det varit – för att använda ett religiöst språkbruk – förberedda gärningar.
Oftast är jag den i familjen som först stigit upp om mornarna, och jag har då kunnat få några minuter i ensamhet för inre samling.
Tiden i bilen och övriga färdmedel använder jag ofta till bön och meditation.
I samband med Olles försvinnande vet jag att vi var föremål för våra vänners förbön. Kanske är det detta som bidragit till att vi kunnat bevara vår psykiska balans.
DEN BÖN SOM JAG SÄRSKILT BETT EFTER OLLES FÖRSVINNANDE ÄR:
-GUD – om Olle finns i livet – håll Din skyddande hand över honom och bevara honom. Ge honom möjlighet att på något sätt höra av sig till oss eller på något sätt ge sig tillkänna, så att vi kan komma honom till hjälp. Ge de personer, som vet någonting om vad som hänt honom, mod och kurage att berätta för någon vad de vet.
Hjälp polisen. Ge dem fantasi och uppslagsrikedom. GUD – gör dem kloka…
Dessutom sände jag direkt meddelande till Olle genom den uppmaning som Ylva Eggehorn formulerar i sången 256, bil. 3
Jag kan skriva detta i presensform. Speciellt den första delen i sången kan jag omtolka, så att den blir en direkt uppmaning till Olle. Jag innesluter alltid Olle – och polisen – och eventuella vittnen eller gärningsman i min förbön.
Som jag berättade har jag inte behov av några yttre attribut för att utöva andakt. Men givetvis hade vi – spec. under den första hösten efter Olles försvinnande – under alla dessa långa kvällar av väntan, brinnande ljus vid Olles fotografi.
Under åren i Järsta blev det en sed att ha fönsterlampan i hallen brinnande till dess alla familjemedlemmar kommit hem. Den som sist kom hem släckte hall-lampan.
Med undantag för den ljusa delen av året brann hall-lampan alla kvällar efter den 9 september 1983.
Jag sökte tröst i min sångbok. Men sånger som jag sjungit tidigare stämde dålig i den nuvarande situationen. Texterna verkade främmande, banala, t o m sårande. Dessutom hade jag förlorat förmågan att sjunga.Jag spelade melodier på pianot – melodier till för os välkända texter. Förutom bönen för Olle ( 256, bil 3 ) stannade jag för en aftonsång, bil 4. ) Det hände ofta att när jag spelade denna melodi, att Ruben bad mig fortsätta. Den hade en lugnande inverkan också för honom.
Vi talade också om andaktsstunden i Olles lägenhet på tisdagskvällen efter försvinnandet. Den sång som då ungdomarna sjöng, i stämmor, var nr 676, bil 5.
Efter bästa förmåga har vi sökt ordna det tryggt och bra för våra barn. Vi har aldrig haft något överflöd av pengar, men de medel som vi förfogat över har alltid betraktats som familjens gemensamma egendom. Olle talade alltid om ”vårt hem”, ”våra möbler”, ”våra pengar.”
Jag har inte belastat mig med några skuldkänslor i samband med Olles försvinnande – utom i ett avseende:Är det jag som i mitt nit att tro alla om gott, bidragit till att Olle inte tillräckligt varit på sin vakt – har han aningslöst slagit följe med någon som blev hans olycka…
Kerstin ./ Print This Post