Kära barn och barnbarn!
Mina jämnåriga packar ihop, den ene efter den andre. Jag har väl ingen tanke på att ge upp, tvärtom, nu ska jag ut och härja bara jag blir bra i ryggen. Tio år till ska jag väl hålla igång. Men dagen D kommer obevekligt, förr eller senare, och jag skriver här några rader så ni får nånting att rätta er efter, när den dagen kommer.
Begravning kan ske i BETHEL – jag började där och det kan ju vara lämpligt att också sluta där, även om det är länge sedan jag tillhörde en församling. Begravningen kan ske en vardagskväll – prata med pastor Bodil så fixar hon det. Baptisterna är duktiga när det gäller begravningar. Någon av Norbäcks flickor kan väl dra av en lämplig låt. Ta det inte så allvarligt, men bjud på kaffe och en skorpa. På kyrkogården måste det huggas in ett årtal i stenen, prata med Ziggy. Lämna en slant till församlingen.
Något vidare arv lämnar jag inte efter mej. Men det finns inga skulder – vad jag vet, och inga ungar på socknen. Inte än, i varje fall. Det finns en mager livförsäkring på FÖRENADE LIV.
Det var tänderna som tog så många pengar, liksom den onödiga flytten till Härnösand . Men nu är det som det är. Tomt på kontot.
En försäljning av inventarier ger väl inte så mycket. Det värdefullaste som finns är väl kandelabrarna, och jag vill att den av barnbarnen, som först firar bröllop, ska ha dem!
Annars får ni väl dela. Och slänga. I frid och sämja. Alla utredningspärmar får ni väl bränna. Förutom polisens s k ”utredningsmaterial” och vår korrespondens med skilda myndigheter, finns det pärmar med referat av vår kontakt med s k ”siare”. Detta material kan väl ha ett värde - att kunna jämföra med FACIT, när den dagen kommer.
Mina litterära uppkast har ju inte väckt någon uppmärksamhet, och det är väl bara att slänga skräpet.
Årskalendern BETLEHEM har ett stort kulturvärde. Jag hade tänkt skriva en uppsats om väckelserörelsen utifrån dessa böcker, men jag kom aldrig igång och nu är det för sent. Fråga om BETHEL kan ta emot dem. Samlingen kan bli värdefull med tiden. Nästan alla årgångar finns från starten 1886 - det fattas ett par böcker från de första åren på 1900,men Britta i Nyköping ligger ute på nätet och söker. Övriga böcker får ni väl gallra och dela så gott det går, och slänga resten.
Ja, vårt liv som familj blev en tragedi, ett fiasko. Vad har hänt Olle? Varför fick han inte en anständig eftersökning? Det känns bittert. Och att allt som vi skrivit, uppvaktat och sökt inte gett något resultat. Endast tystnad. Men jag tror att vi gjort allt som varit möjligt, inom ramen för ett civiliserat tänkande.
Beträffande polisen vill jag ha sagt, att man gjort ett dåligt jobb.
Mor Kerstin fick ett slitsamt liv. Men hon var glad i sitt arbete, antingen det gällde praktiska uppgifter, eller teoretisk planering, alltid konstruktiv och positiv. Kerstin hade en oerhörd arbetsförmåga.
Det känns grymt sorgligt att hon skulle plågas till döds, oförmögen att röra sig i sin säng, och med sin sista medvetna fråga obesvarad: Vad har hänt Olle? Var finns han?
Vörda och respektera minnet av mor! Kerstin var den största personlighet jag känt.
Den som kommer näst är mor Klara – tio barn, 12 kor, ett trångt kök, dålig järnspis, alltid mat på bordet för tio, tolv, matgäster. Alltid gemytligt, värdigt.
På tredje plats mormor Jenny, denna konstförfarna, outtröttliga, omtänksamma arbetsmyra
Jag är stolt över er som stått upprätta i de hårda stormar som livet utsatt er för. Frågan om vad som hänt Olle, saknaden efter honom, det rastlösa, resultatlösa sökandet, dominerar vårt tänkande, vår tillvaro. Jag har gjort vad jag kunnat, ärligt efter min förmåga.
Vi måste fortsätta kampen och sökandet, en gång kommer svaret. Håll ut, håll er upprätta!
Jag önskar er allt gott! /. Ruben
2012 maj 18
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar