Dagboken

Dagboken från åren efter Olles försvinnande är ingen stimulerande läsning. Det är ett gnetande på det enformiga temat: Olles försvinnande – polisens agerande. Och vår sorg.

Nyårsdag -86:

Vad är det som hänt Olle?

Varför hör han inte av sej?

Varför får vi inte någon hjälp?

Februari:

Olle sjunker ner i glömskan. Liksom vi gör det.

Ibland känns verkligheten ohygglig.

Känslorna håller på att förstelna.

Men tomheten och frågorna är alltid närvarande:
Olle, var är du?

Ingen skulle behöva ha det så här ledsamt…

Mars 87:

Det är isigt och kallt. Tyst och tråkigt.

 Det är bara tankarna som mal.

 Och i samma fruktlösta banor.

94:

Jag är i Lettland. Vaken tidigt, sover lite.

Olle, Olle, var är du?

Stirrar mot betongtaket. Tankarna mal.

Betongblocken i taket är vinda.

Allting är snett här i Lettland…

95:

Höst igen. Samma sorg.

Kerstin sjuk. Jag dum.

Nu har vi förlorat alla pengar.

Och allt vårt hopp.

98:

Förtjänar vi inte någon glädje?

Det lönar inte att förbanna.

Jag har förbannat, förbannat polisen.

Och ingenting åstadkommit.

Kerstin har praktiserat den andra vägen.

Varit vänlig, förlåtande, mot polisen.

Hon har till och med bett för dem.

Men ingenting uppnått.

Och nu sitter hon här.

Utskrattad: Ha, ha, ha!

-Var du så naiv får du skylla dej själv!

3.5 -04:

Kerstin sitter i sin säng.

Försöker ordna i sin sykorg.

Gråter:
-Nyss var jag mors lilla piga. Och nu sitter jag här…

15.3 -08

Kerstin går in i den eviga vilan.

Hennes sista medvetna fråga gällde Olle…

Hälsn. Ruben

Print This Post