Trine Jensen. Ang. Quick & Kwast

Ja, jag har sagt att när jag fick vetskap om att T Q inte hade någon koppling till sonen Olles försvinnande, fanns det ingen anledning för mig att uppehålla mig vid den figuren och hans förehavanden. Mitt intresse var ju att försöka få klarhet i vad som hänt Olle. Jag lämnade då det material som jag samlat i ärendet sedan 1993 – då Quick meddelades misstanke om mord på Olle – till journalisten Hannes Råstam. Denne kunde upprätta ett förtroendefullt samtal med T Q, och Quicks fantasivärld rasade samman.

Jag trodde då att det skulle vara en självklar sak att de berörda tingsrätterna omedelbart skulle låta ompröva domarna mot Quick/Bergwall. I några av fallen har omprövning skett. Det är obegripligt att inte alla ärenden omedelbart och villkorslöst omprövas.

Huruvida fallet Trine Jensen har omprövats vet jag inte. Jag har inte särskilt uppmärksamt följt de skilda turerna i efterdyningarna till epoken Quicks sammanbrott.

Men med anledning av att jag bad RIKSADVOKATEN ( J K i Norge ) granska fallet Trine Jensen, informerade jag mig noggrant i ärendet.

Jag bad om Riksadvokatens uppmärksamhet framförallt i tre punkter.

1.

Beträffande förundersökningens och åklagarens uppgifter om terrängförhållanden, vägar, avstånd:

 Jag konstaterade att uppgifterna i Åklagarens plädering inte redovisade ett verkligt förhållande. Q. uppger t ex att han släpat flickan tio meter från den aktuella parkeringsplatsen. Terrängen i det aktuella området utgörs av blockig skogs- och ängsmark, med bestånd av löv- och buskvegetation. Avståndet mellan parkeringsplatsen och fyndplatsen är 130 meter. Åklagaren löste problemet med att i Rätten förete en egenhändigt ritad kartskiss, där en bilväg för fram till fyndplatsen – sånär som på tio meter..

2.

Beträffande anvisning av fyndplats:

I rättegången uppgav Åklagaren att T Q  ” tveklöst” anvisat  fyndplatsen för Trines kropp. Enligt den radiokommunikation som redovisas i förundersökningen ( utskrift från ”vallning 17:aug 1999 ) är det den norske polismannen på platsen – Reidar Nilsen - som anropar gruppen som leder Quick:

-Kom hit! Här är det!”

3.

Beträffande VÄSKA:

Trine Jensen bar vid försvinnandet en ”bag” av tunt blått tyg med långa ”hankar”. Det ena av dessa bär-band hade använts som strypsnara.

Vid rekonstruktionen förevisade spaningsledningen en väska som inte hade några likheter med Trines tunna tyg-bag. Den väska som Kwast/Penttinen förevisade var en” gum-väska” av glansig nylon, med korta, bastanta handtag. ( Fyllnadspapperet togs ur framför kameran. )

Quick anmärkte att denna väska saknade alla likheter med Trines väska. I sin plädering inför rätten uppgav Åklagaren, att Quick genom denna anmärkning gett utredningen en oväntad och betydelsefull BONUS…

Kommentar överflödig!

Riksadvokaten tackade för min uppmärksamhet och föreslog, att jag skulle vända mig till den i ärendet bäst införsatte, den svenske utredaren/åklagaren Christer van der Kwast!

Allt som rör den mentalsjuke Thomas Quick/Sture Bergwall är olustigt, pinsamt. De som hjälpte till att odla fram denna galenskap har ett stort ansvar.

Genom åtgärden av den svenska rättsmyndigheten, att blockera utredningsarbetet till T Q, avbröts den norska myndighetens utredningsarbete, och måste således återupptas, med de risker som år av glömska innebär.

I min skräplåda finns en tunn mapp med rubriken:
Thomas Quick/Olle Högbom. Jag hade kunnat förvänta att någon från den havererade Quick-utredningen skulle framför en ursäkt och beklaga den tunga börda de pådiktat oss. Men inte ett ord…

 m.hj. hälsning till alla tappra!

 Ruben

.

Print This Post