Ja, jag
bråkar. Varför bråkar jag? Jag bråkar därför att jag förlorat en son.
Jag läser
dikten SONFÖRLUSTEN, kvädet som Egil Skallagrimson, Islands store skald – och
hårde viking - skrev till minnet av sina söner, Bodvar och Gunnar, som bägge
drunknat:
Ej med muntert mod en man bär
Sin son bort ur huset…
Det hade
kommit ett fartyg från Norge med timmer. Bodvar var tillsammans med Egils
gårdskarlar för att i flottar bärga timret upp till gården. Den här kvällen
blev det hög flod och stark storm. Båten kantrade. Tillsammans med Bodvar var
det sex man på båten. Alla kom i vattnet och drunknade. Dagen efter fann Egil
sin sons lik på stranden. Nu ville Egil inte leva längre. Han stängde in sig i
sin sovkammare och hade bestämt sig att dö där. Men hans dotter, Torgerd,
kallades till gården. Hon lyckades, med list, att övertala Egil att skriva ett
sorgekväde över sina drunknade söner.
Onsdagskvällen
den 7:e september 1983 försvann vår son Olle i sin skolstad, Sundsvall. Vi vet
inte vad som hänt honom. Det enda vi vet det är att det finns en vittnesuppgift
om bråk, höga röster, smällar i bildörrar från gatuplanet intill det hus som
kallas Gymnastikhuset, samt att någon, – en mansröst – ropat Aj, Aj… Följande morgon tillvaratog elever vid
Läroverket ett par glasögon, och som visade sig vara Olles. Senare, när jag
efter fyra veckor började söka intill Gymnastikhuset, fann jag Olles
cykelnyckel. Vi vet också att samtidigt med Olle befann sig på platsen en
patrull från Sundsvallspolisen. Man sökte en kamrat till den inbrottstjuv som
tidigare på kvällen begått inbrott i f. d. Flickskolan.
Jag skall
inte argumentera. Jag noterar enbart vad som kan vara känt i ärendet – och
återvänder till Egil Skallagrimson:
Ej med
muntert mod en man bär sin son bort ur huset…
Jag har inte
ens kunnat bära min son bort ur huset. Inte ens kunnat finna en grav för honom.
Ruben
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar