Det är ju för Olles skull jag måste berätta.Olles liv får ju inte vara som en sten som släpps ner i vatten. Efter en stund har vattenringarna plånats ut, snart finns det ingenting som utmärker den plats där stenen sjönk.Efter ytterligare en stund finns det ingen som minns vare sig stenen eller platsen där den sjönk.
Och om nu Olle är borta och vi om stod honom nära - hans föräldrar, syskon och kamrater -är alltför trötta för att vi ska orka berätta om honom, då försvinner ju bara Olle ur tiden - det är som om det aldrig funnits en lång skrattande pojke med burrigt hår och kraftiga tänder. Han är bara borta och minnet av honom kommer så småningom att plånas ut.
Därför måste Olle få gestalt, han måste få förbli verklig, detta Olle levat och funnits till på jorden måste ju få betyda någonting, hans 18 år på jorden måste ha ett värde. Han kan bara inte försvinna, först fysiskt och sedan minnet av vem han var.
Det är därför vi måste berätta om honom, tala om vem han var, berätta om hans funderingar och upptåg, berätta om den Olle som var Olle, den Olle som vi kände efter 18 år tillsammans med honom.
Du som gick tillsammans med Olle i skolan, kanske i samma klass, hur minns du honom? Du har kanske inte funderat så mycket på det - men du minns i alla fall någonting av den pojken som heter Olle. Du har kanske ett minne av honom som en hejig prick med egen stil, du minns kanske honom som litet irriterande, eller renav knasig - eller du minns honom som en verkligt busssig polare.
Och du som bildat dig en uppfattning om honom efter vad du hört berättas, eller av det som du läst i tidningarna - vad tror du att du vet om den här pojken? Det är möjligt att du har en riktig och nyanserad uppfattning om honom.
Men du, som grundar din uppfattning om Olle utifrån vad polisen har berättat - du vet ingenting om den här pojken. Polisen grundar sin uppfattning om Olle utifrån sin teori om vad som hänt honom.
Nu vet man inte vad som hänt honom, men för att det skulle hända som man förmodar har hänt, så måste Olle vara sådan som man förutsätter som han var, annars skulle det som hänt honom inte ha hänt.
Det här låter somTage Danielssons sannolikhetsresonemang, och som sannolikt inte heller är utan verklighetsunderlag.
- Nå, hur var Olle då? frågade 01:01.
-Han var skötsam och ordentlig. Han var vänlig och omtänksam, han var en spexmakare och en drömmare.
-Föräldrar idealiserar lätt det barn man mister, sa 01:01.
/.
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar