I februari återgick jag till arbetet som planläggare inom Skogsvårdsstyrelsen. Arbetade fram till 1990, då jag tog förtidspension. Jag har sedan dess arbetat med Olles eftersökning, samt med andra försvinnanden och brottsfall.
Lars kumde så småningom fortsätta sin utbildning i Umeå. Maria fick arbete inom Hemtjänsten. Den kamrat-kvartett, som hon ingick i alltefter lekskolan, sökte sig till Uppsala. Andreas, som förlorat ett helt gymnasieår i sökandet efter Olle, kunde också ta upp sina studier.
Vi sålde det stora huset i Järsta och flyttade in till lägenhet i Härnösand. Efter Kerstins pensionering bosatte vi oss i Uppsala.
Inga framsteg gjordes i polisens eftersökningsarbete. Den lokala polisen varierade sina förklaringar och teorier alltefter som det passade. Strax före jul 1986 basunerade Polismästaren ut i media: - Ollefallet har fått en positiv lösning! Påkörningsteorin ha bekräftats. Ett gripande av gärningsmannen är nära förestående!
Det blev emellertid inte någon POSITIV LÖSNING! Den utpekade gärningsmannen ville varken erknna eller låta sig gripas. Efter någon tid återgick polismästaen till sin favoritteori: berusning ocn drunlning.
En annan falang i Polishuset hävdade påkörningsteorin som den troligaste: -Några av dem som deltagit i inbrottet på Gamla Flickskolan hade i panik dragit uppför Floragatan, varvid man råkat meja ner Olle vid Gymnastikhuset - eller uppe vid baren High Chaparall. Det hade hörts ett rykte från buset i stan: - Vi fick honom på kofångarn..."
Vid några tillfällen tvingade vi oss till sammanträde med länets högsta polisledning, samt representanter för den lokala polisen. Vid ett av dessa tillfällen diskuterade vi två bestämda spaningsinsatser. Länspolischefen försäkrade att de av oss begärda objekten skulle genomföras.
När vi efter någon vecka tog kontakt och frågade om spaningsinsatsen gett något resultat, fick vi svaret, att de av oss begärada spaningsinsatserna inte hade kunnat genomföras. Av tekniska skäl: - Den för ärendet avdelade polismannen hade fått ett förordnande i ett annat polisdistrikt, alternativt ett ett-årigt uppdrag i F N-tjänst i Libanon. - Och det vill ni väl inte hindra honom från!"
Så var det med det! Så satt vi där igen med långa näsor.
Vid slutet av 1985 var fyra ungdomar försvunna i Sundsvall-Örnsköldsviksregionen. Olle Högbom. försvunnen september 1983, Magnus Jonsson, försvunnen i Ö-vik i januari 1985, en ung kvinna, försvunnen i Ö-vik 1985, en yngre man, försvunnen i Sundsvall, några veckor före jul 1985.
När vi inte kunde få besked av respektive polisdistrikt om man drev något målinriktat eftersökningsarbete rörande de försvunna ungdomarna, beslöt vi att vädja till Justitieministern med begäran om att Rikskriminalen skulle kopplas in i utredningsarbetet. Vår aktion blev känd i media på nyåret 1986 och fick betydande uppmärksamhet. Justitieministern lät tillsätta en utredningsgrupp, och som kom upp till Västernorrland i början av den sista februariveckan 1986.
Spekulativa hjärnor har noterat att denna grupp, som kallades Riksmordskommissionen, lämnade Stockholm i början på den vecka, som skulle avslutas med mordet på Olof Palme.
Endast efter några dagars verksamhet i Ö-vik kunde man lösa mysteriet med den unga kvinnan som varit försvunnen sedan augusti -95.
Hon hade bragts om livet av sin sambo - som aktivt biträtt den lokala poisen i eftersökningsarbetet.
Den unge mannen från Sundsvall som varit försvunnen sedan tiden före jul, kom också tillrätta. Han hade tilbringat dessa mörka midvinterveckor i ett ensligt beläget stug-område väster Sundsvall. Någon visste tydligaen var han fanns, och som såg till att han hämtades hem.
Återstod så Olle och Magnus.
Beträfande Magnus gjorde kommissionen ett snabbstopp i Ö-vik.Man godtog tydligen den lokala polisens förklaring att Magnus drunkmat i en isräna.
./.
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar