Vem ska betala kalaset?
Det kostar att flyga charter från Rommehed till Gällivare, det kostar att planera och att genomföra sight-seeing resor efter Norrlandskusten, i Bergslagen, Drammen, Oslo. Det kostar att tömma ett myrhål i Norge. Det kostar att ha en heltidsanställd informatör och reseledare, det kostar att mobilisera sju tingsrätter för förhandlingar, med domare, nämndemän och lokaler - för att göra det hela riktigt högtidligt: SÄKERHETSSALEN i Stockholm! En försvarsadvokat är säkerligen rätt dyr i drift. En åklagare, som därtill är utredningsledare, torde väl inte heller arbeta helt gratis.
Och hela denna stab av betjänter vid rättegångarna: Tablettdistributör, terapeut, sufflör, chaufför, vårdare, vaktmanskap...
Den välinformerade kriminologen Leif G W Persson beräknar att notan - efter den senaste ( sista ) rättegången i Sundsvall - landar på 50 millioner kronor.
När slutredovisningen presenteras för chefsutredaren Christer van der Kwast, slår denne ut med händerna och säger:
-Det är ju tingsrätterna som har ansvaret!
Spektaklet må ha varit på skoj, men utgifterna är verkliga. Svenska skattebetalares pengar. Femtio millioner svenska kronor slängs i ett myrhål i Norge!
Kunde inte utredningen ha gjorts på ett annat sätt? Jo, om man inledningsvis konsulterat någon sund person som kunde almanackan, kanske också klockan, så ahde dett dyrbara och tragisak spel undvikits.
Den juridiska räkninen har jag redovisat tidigare: Utredningar kring brottsfall blockerades år från år. Fällande domar mot Quick har inneburit att gärningsmän gått fria.
Slutligen: Notan för mänskliga tragedier.
Jag citerar Ordspråksboken, kapitel 26, vers 18:
Likt en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, är en man som bedrar sin nästa och säger.
-Jag gjorde det ju på skämt!"
Sture Bergwall var känd som en skämtare, med livlig fantasi och motsägelselusta. När¨han togs om hand på Säters sjukhus efter det s k Tomterånet dagen efter Lucia 1991, var han under de första åren rätt tystlåten, men började så småningom att berätta historier, samtidigt som han matades med allt starkare psykofarmaka. Och under chefpsykologens medverkan växte monstret Thomas Quick fram. Som utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Som farit likt en ond ande genom Skandinavien, mördat och våldagit. Han beskrevs som en fixerad pojkmördare: - Offren har utgjorts av två vuxna män, fyra kvinnor, resten pojkar, sammanlagt åtta personer."
Thomas Quick har dragit in ett antal "medgärningsmän" i sina dåd. Oskyldiga personer, som kommit att trakasseras av press och pöbel.
Söndagen den 1:a augusti 1991 plockade jag hjortron tillsammans med en sådan "medgärningsman", Rune Nilsson i Messaure. Han berättar att han var helt oförberedd på vad som skulle hända, när två poliser kom och drog ut honom en tidig morgon.
-Ta på dej kläderna och kom med! Du ska med till stationen i Jokkmokk för förhör!"
-Men va ska jag förhöras om?"
-Det får du veta sen. Kom med här! NU!"
Rune Nilsson fick följa med till Jokkmokk. I två dagar hölls han i förhör. Han utfrågades om detaljer i sitt liv. Vid slutet den andra dagen fick han veta vad förhöret gällde:
-Thomas Quick har uppgett att du var med i Appojaure och var delaktig i morden på det holländska paret. Han har vidare berättat att det var i din bostad som överfallet planerades. Här skulle ni ha suttit och supit tillsamman med den kände brottslingen här från Jokkmokk. Och ni skulle ha planerat ett antal större kupper i området. Större än Vietas-kuppen. Efter dådet brände Quick sina blodiga kläder uppe på din tomt."
-Jag satt ju som ett frågetecken, berättar min bärplockarkompis, när vi slår oss ner på rastplatsen vid en av hans skogs-stugor. Jag sa ju som det var att jag inte kände någon av dom här herrarna som man pratade om."
-Nå, vi ska göra en genomsökning av ditt hus, sa man. Quick har uppgett att det i köket finns ett kassaskåp, och att han fått låna ett gult täcke."
-Jag sa ju som sanningen var, att jag inte hade något kassaskåp, och att jag aldrig varit ägare till ett gult täcke.
Jag undrade ju var all den här galenskapen kom från. Så fick jag veta att samtidigt som Quick till Jokkmokk på förhör, hade det varit ett reportage i T V om mej. Och likaså en artikel i DAGENS NYHETER. Jag var den ende som lyckades friköpa mitt hus när anläggningsbyn Messaure skulle utplånas. Det var där som ahn fått tag på mitt namn.
Om dom här utredarna förstått att alltihop bara var svammel! Men dom skulle, som man sa, driva ärende till botten. Och dom sprang här på tomten och letade efter eldplatsen där Quick skulle ha bränt upp sina kläder.
Och visst hitta dom en eldplats. Där jag bränner skräp. Och nu vart det bingo!
Dom gick ut till tidningarna, som slog upp stora rubriker: Anläggningsarbetare i Messaure delaktig i Appojauremorden! Och det var ju inte svårt att räkna ut vem det kunde vara, eftersom den bara var jag som bodde här. Jag brydde mej inte om det, eftersom jag visste att det var galenskap. Men visst kändes det lite underligt när man hörde bakom ryggen på en, när man gick på en gata i Jokkmokk:
-Där går han som var tillsammamns med Quick och skar ihjäl holländarna!"
-Jag är inte bitter på Thomas Quick, säger Rune Nilsson. Han var ju sjuk.
Men visst är jag ledsen på dom som drev honom. Dom måste ju ha förstått att det bara var tok. Ställde till så onödiga bekymmer..."
Rune berättar att folk, till och med poliser, sprang på hans tomt och letade i eldgropen efter fynd från Appojaurimordet. Han hade inbrott i sin verksatd. Efter hans död vandaliserades garage och verkstad.
Nu vilar Rune Nilson på Voullerims kyrkogård. Oåtkomlig för ursäkter och upprättelse.
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar