Året för hjortronplockningen i Messaure var inte 1991, men 1998!
Så det kan bli! Om ursäkt ber jag, Ruben
söndag 23 januari 2011
Några ord till om Quick och Kwast
Nej, jag var inte riktigt färdig med Quick och Kwast. Det återstår en viktig detalj: NOTAN!
Vem ska betala kalaset?
Det kostar att flyga charter från Rommehed till Gällivare, det kostar att planera och att genomföra sight-seeing resor efter Norrlandskusten, i Bergslagen, Drammen, Oslo. Det kostar att tömma ett myrhål i Norge. Det kostar att ha en heltidsanställd informatör och reseledare, det kostar att mobilisera sju tingsrätter för förhandlingar, med domare, nämndemän och lokaler - för att göra det hela riktigt högtidligt: SÄKERHETSSALEN i Stockholm! En försvarsadvokat är säkerligen rätt dyr i drift. En åklagare, som därtill är utredningsledare, torde väl inte heller arbeta helt gratis.
Och hela denna stab av betjänter vid rättegångarna: Tablettdistributör, terapeut, sufflör, chaufför, vårdare, vaktmanskap...
Den välinformerade kriminologen Leif G W Persson beräknar att notan - efter den senaste ( sista ) rättegången i Sundsvall - landar på 50 millioner kronor.
När slutredovisningen presenteras för chefsutredaren Christer van der Kwast, slår denne ut med händerna och säger:
-Det är ju tingsrätterna som har ansvaret!
Spektaklet må ha varit på skoj, men utgifterna är verkliga. Svenska skattebetalares pengar. Femtio millioner svenska kronor slängs i ett myrhål i Norge!
Kunde inte utredningen ha gjorts på ett annat sätt? Jo, om man inledningsvis konsulterat någon sund person som kunde almanackan, kanske också klockan, så ahde dett dyrbara och tragisak spel undvikits.
Den juridiska räkninen har jag redovisat tidigare: Utredningar kring brottsfall blockerades år från år. Fällande domar mot Quick har inneburit att gärningsmän gått fria.
Slutligen: Notan för mänskliga tragedier.
Jag citerar Ordspråksboken, kapitel 26, vers 18:
Likt en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, är en man som bedrar sin nästa och säger.
-Jag gjorde det ju på skämt!"
Sture Bergwall var känd som en skämtare, med livlig fantasi och motsägelselusta. När¨han togs om hand på Säters sjukhus efter det s k Tomterånet dagen efter Lucia 1991, var han under de första åren rätt tystlåten, men började så småningom att berätta historier, samtidigt som han matades med allt starkare psykofarmaka. Och under chefpsykologens medverkan växte monstret Thomas Quick fram. Som utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Som farit likt en ond ande genom Skandinavien, mördat och våldagit. Han beskrevs som en fixerad pojkmördare: - Offren har utgjorts av två vuxna män, fyra kvinnor, resten pojkar, sammanlagt åtta personer."
Thomas Quick har dragit in ett antal "medgärningsmän" i sina dåd. Oskyldiga personer, som kommit att trakasseras av press och pöbel.
Söndagen den 1:a augusti 1991 plockade jag hjortron tillsammans med en sådan "medgärningsman", Rune Nilsson i Messaure. Han berättar att han var helt oförberedd på vad som skulle hända, när två poliser kom och drog ut honom en tidig morgon.
-Ta på dej kläderna och kom med! Du ska med till stationen i Jokkmokk för förhör!"
-Men va ska jag förhöras om?"
-Det får du veta sen. Kom med här! NU!"
Rune Nilsson fick följa med till Jokkmokk. I två dagar hölls han i förhör. Han utfrågades om detaljer i sitt liv. Vid slutet den andra dagen fick han veta vad förhöret gällde:
-Thomas Quick har uppgett att du var med i Appojaure och var delaktig i morden på det holländska paret. Han har vidare berättat att det var i din bostad som överfallet planerades. Här skulle ni ha suttit och supit tillsamman med den kände brottslingen här från Jokkmokk. Och ni skulle ha planerat ett antal större kupper i området. Större än Vietas-kuppen. Efter dådet brände Quick sina blodiga kläder uppe på din tomt."
-Jag satt ju som ett frågetecken, berättar min bärplockarkompis, när vi slår oss ner på rastplatsen vid en av hans skogs-stugor. Jag sa ju som det var att jag inte kände någon av dom här herrarna som man pratade om."
-Nå, vi ska göra en genomsökning av ditt hus, sa man. Quick har uppgett att det i köket finns ett kassaskåp, och att han fått låna ett gult täcke."
-Jag sa ju som sanningen var, att jag inte hade något kassaskåp, och att jag aldrig varit ägare till ett gult täcke.
Jag undrade ju var all den här galenskapen kom från. Så fick jag veta att samtidigt som Quick till Jokkmokk på förhör, hade det varit ett reportage i T V om mej. Och likaså en artikel i DAGENS NYHETER. Jag var den ende som lyckades friköpa mitt hus när anläggningsbyn Messaure skulle utplånas. Det var där som ahn fått tag på mitt namn.
Om dom här utredarna förstått att alltihop bara var svammel! Men dom skulle, som man sa, driva ärende till botten. Och dom sprang här på tomten och letade efter eldplatsen där Quick skulle ha bränt upp sina kläder.
Och visst hitta dom en eldplats. Där jag bränner skräp. Och nu vart det bingo!
Dom gick ut till tidningarna, som slog upp stora rubriker: Anläggningsarbetare i Messaure delaktig i Appojauremorden! Och det var ju inte svårt att räkna ut vem det kunde vara, eftersom den bara var jag som bodde här. Jag brydde mej inte om det, eftersom jag visste att det var galenskap. Men visst kändes det lite underligt när man hörde bakom ryggen på en, när man gick på en gata i Jokkmokk:
-Där går han som var tillsammamns med Quick och skar ihjäl holländarna!"
-Jag är inte bitter på Thomas Quick, säger Rune Nilsson. Han var ju sjuk.
Men visst är jag ledsen på dom som drev honom. Dom måste ju ha förstått att det bara var tok. Ställde till så onödiga bekymmer..."
Rune berättar att folk, till och med poliser, sprang på hans tomt och letade i eldgropen efter fynd från Appojaurimordet. Han hade inbrott i sin verksatd. Efter hans död vandaliserades garage och verkstad.
Nu vilar Rune Nilson på Voullerims kyrkogård. Oåtkomlig för ursäkter och upprättelse.
Vem ska betala kalaset?
Det kostar att flyga charter från Rommehed till Gällivare, det kostar att planera och att genomföra sight-seeing resor efter Norrlandskusten, i Bergslagen, Drammen, Oslo. Det kostar att tömma ett myrhål i Norge. Det kostar att ha en heltidsanställd informatör och reseledare, det kostar att mobilisera sju tingsrätter för förhandlingar, med domare, nämndemän och lokaler - för att göra det hela riktigt högtidligt: SÄKERHETSSALEN i Stockholm! En försvarsadvokat är säkerligen rätt dyr i drift. En åklagare, som därtill är utredningsledare, torde väl inte heller arbeta helt gratis.
Och hela denna stab av betjänter vid rättegångarna: Tablettdistributör, terapeut, sufflör, chaufför, vårdare, vaktmanskap...
Den välinformerade kriminologen Leif G W Persson beräknar att notan - efter den senaste ( sista ) rättegången i Sundsvall - landar på 50 millioner kronor.
När slutredovisningen presenteras för chefsutredaren Christer van der Kwast, slår denne ut med händerna och säger:
-Det är ju tingsrätterna som har ansvaret!
Spektaklet må ha varit på skoj, men utgifterna är verkliga. Svenska skattebetalares pengar. Femtio millioner svenska kronor slängs i ett myrhål i Norge!
Kunde inte utredningen ha gjorts på ett annat sätt? Jo, om man inledningsvis konsulterat någon sund person som kunde almanackan, kanske också klockan, så ahde dett dyrbara och tragisak spel undvikits.
Den juridiska räkninen har jag redovisat tidigare: Utredningar kring brottsfall blockerades år från år. Fällande domar mot Quick har inneburit att gärningsmän gått fria.
Slutligen: Notan för mänskliga tragedier.
Jag citerar Ordspråksboken, kapitel 26, vers 18:
Likt en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, är en man som bedrar sin nästa och säger.
-Jag gjorde det ju på skämt!"
Sture Bergwall var känd som en skämtare, med livlig fantasi och motsägelselusta. När¨han togs om hand på Säters sjukhus efter det s k Tomterånet dagen efter Lucia 1991, var han under de första åren rätt tystlåten, men började så småningom att berätta historier, samtidigt som han matades med allt starkare psykofarmaka. Och under chefpsykologens medverkan växte monstret Thomas Quick fram. Som utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Som farit likt en ond ande genom Skandinavien, mördat och våldagit. Han beskrevs som en fixerad pojkmördare: - Offren har utgjorts av två vuxna män, fyra kvinnor, resten pojkar, sammanlagt åtta personer."
Thomas Quick har dragit in ett antal "medgärningsmän" i sina dåd. Oskyldiga personer, som kommit att trakasseras av press och pöbel.
Söndagen den 1:a augusti 1991 plockade jag hjortron tillsammans med en sådan "medgärningsman", Rune Nilsson i Messaure. Han berättar att han var helt oförberedd på vad som skulle hända, när två poliser kom och drog ut honom en tidig morgon.
-Ta på dej kläderna och kom med! Du ska med till stationen i Jokkmokk för förhör!"
-Men va ska jag förhöras om?"
-Det får du veta sen. Kom med här! NU!"
Rune Nilsson fick följa med till Jokkmokk. I två dagar hölls han i förhör. Han utfrågades om detaljer i sitt liv. Vid slutet den andra dagen fick han veta vad förhöret gällde:
-Thomas Quick har uppgett att du var med i Appojaure och var delaktig i morden på det holländska paret. Han har vidare berättat att det var i din bostad som överfallet planerades. Här skulle ni ha suttit och supit tillsamman med den kände brottslingen här från Jokkmokk. Och ni skulle ha planerat ett antal större kupper i området. Större än Vietas-kuppen. Efter dådet brände Quick sina blodiga kläder uppe på din tomt."
-Jag satt ju som ett frågetecken, berättar min bärplockarkompis, när vi slår oss ner på rastplatsen vid en av hans skogs-stugor. Jag sa ju som det var att jag inte kände någon av dom här herrarna som man pratade om."
-Nå, vi ska göra en genomsökning av ditt hus, sa man. Quick har uppgett att det i köket finns ett kassaskåp, och att han fått låna ett gult täcke."
-Jag sa ju som sanningen var, att jag inte hade något kassaskåp, och att jag aldrig varit ägare till ett gult täcke.
Jag undrade ju var all den här galenskapen kom från. Så fick jag veta att samtidigt som Quick till Jokkmokk på förhör, hade det varit ett reportage i T V om mej. Och likaså en artikel i DAGENS NYHETER. Jag var den ende som lyckades friköpa mitt hus när anläggningsbyn Messaure skulle utplånas. Det var där som ahn fått tag på mitt namn.
Om dom här utredarna förstått att alltihop bara var svammel! Men dom skulle, som man sa, driva ärende till botten. Och dom sprang här på tomten och letade efter eldplatsen där Quick skulle ha bränt upp sina kläder.
Och visst hitta dom en eldplats. Där jag bränner skräp. Och nu vart det bingo!
Dom gick ut till tidningarna, som slog upp stora rubriker: Anläggningsarbetare i Messaure delaktig i Appojauremorden! Och det var ju inte svårt att räkna ut vem det kunde vara, eftersom den bara var jag som bodde här. Jag brydde mej inte om det, eftersom jag visste att det var galenskap. Men visst kändes det lite underligt när man hörde bakom ryggen på en, när man gick på en gata i Jokkmokk:
-Där går han som var tillsammamns med Quick och skar ihjäl holländarna!"
-Jag är inte bitter på Thomas Quick, säger Rune Nilsson. Han var ju sjuk.
Men visst är jag ledsen på dom som drev honom. Dom måste ju ha förstått att det bara var tok. Ställde till så onödiga bekymmer..."
Rune berättar att folk, till och med poliser, sprang på hans tomt och letade i eldgropen efter fynd från Appojaurimordet. Han hade inbrott i sin verksatd. Efter hans död vandaliserades garage och verkstad.
Nu vilar Rune Nilson på Voullerims kyrkogård. Oåtkomlig för ursäkter och upprättelse.
söndag 16 januari 2011
slut om Quick och Kwast
Under de år som jag samlade uppgifter om Den Förfärlige Sätermannen blev det också en och annan diktstrof i mina anteckningar. Här följer tre prov på medelmåttig diktkonst:
Soppa på en spik
Nu är att berätta huru Quicken och hans guru
med Kwasten och hans dräng detta gamla Sätergång
drar ut på nya äventyr De traskar på en lappländsk myr
De spanar bland de norska fjällen De stannar till på vissa ställen
I Daloms djupa skogar de gräver, sållar, siktar, knogar
Ej finns en sjö, ett berg, en strand på vägen upp mot Härnösand
där ej ett lik kan vara gömt Dessvärre, platsen den har Quicken glömt
Kan vara här kan vara där
kan vara si kan vara så
kan vara en kan vara två...
-är det kanske någonting jag drömt?
Nej, ack nej, säger kloka gurun då. Det här är ingenting som du har hittat på!
I pannans lober finns en defekt som gör dig med ett monster släkt
Och - som kommit fram i terapin - din fader var ett svin!
Här har vi nu ett fall som skall
på nytt bekräfta teorin!
Så traskar de Så vaskar de
så samlar de så svamlar de
så hjälps dom åt att informera
och Quicken minns alltmer och mera
en vacker dag är soppan redd
och färdig att servera!
- - -
Stämningsbild vid sjön Valsan, nära Falun, sommaren 1998
Här kommer en skara med spadar och spett
Har ni sett! Har ni sett!
I spetsen går Quicken och prkar som kung Karl i Poltava:
Hier sku ni grava!
Och man gräver sig ner
genom matjord och ler
genom stenbunden mo
Vad tänker man finna måntro?
Jo, Quicken har sagt
att här han lagt
efter styckning och slakt
som på en offersten
en hög med armar och ben
-Men här finns ju ingenting kvar!
- Ja, då kanske var det inte just här som det var,,,
Nå, hur som helst säger Kwast,
vi måste slå fast
och tro på hans ord
att här är det frågan om mord!
På Lundgrens fäbod
fann vi rester av blod!
På Tingsrättens bord
vi ställer en kruka med jord
med någonting likartat i.
Så får det bli!
Och rätten förstår
att saken är svår
och doman förslår:
Vi dömer väl lika också i år!
Nu går vi ut och äter
Quicken skickar vi tillbaka till Säter
Maten
skriver vi som vanligt på staten
Och Borgström, advokat Claes Borgström, han flinar han med:
-Snart kommer ett positivt kontobesked!
- - -
DEN RÄTTRÅDIGE CYKLISTEN
Han åkte ut från Jokkmokk på fredag klockan tre
Han tog en kvinnlig cykel med styret lätt på sne
Och växeln den var trasig och ringen den var platt
Han cykla hela dagen och sen så blev det natt
Då la han sej att vila uti ett videsnår
men kunde inte sova, ty myggen var för svår
Han cykla in till Porjus och köpte sej en dolk
Sen gick han runt i staden och spanade på folk
Han såg en gammal kompis han aldrig sett förut
och nu så fick han sällskap på VÄGEN VÄSTERUT
På färden upp mot fjällen han gnola på en jojk
och hoppades att finna en lagom liten pojk
Men när han kom till Appo han hoppa av sin hoj
och sade till sin kompis, att nu ska vi ha skoj!
Han såg ett tält i skogen vid stranden av en sjö
och skrek till dom som låg där: Bered er på att dö!
Han tog den långa kniven och hackade och skar
och gjorde hål i folket som inni tältet var
Sen vände han sin cykel och åkte hem med den
Ty den som stjäl en cykel kommer ej till himmelen!
Nej, hej!
- - -
Härmed avslutar jag inläggen om Thomas Quick och Christer van der Kwast
Soppa på en spik
Nu är att berätta huru Quicken och hans guru
med Kwasten och hans dräng detta gamla Sätergång
drar ut på nya äventyr De traskar på en lappländsk myr
De spanar bland de norska fjällen De stannar till på vissa ställen
I Daloms djupa skogar de gräver, sållar, siktar, knogar
Ej finns en sjö, ett berg, en strand på vägen upp mot Härnösand
där ej ett lik kan vara gömt Dessvärre, platsen den har Quicken glömt
Kan vara här kan vara där
kan vara si kan vara så
kan vara en kan vara två...
-är det kanske någonting jag drömt?
Nej, ack nej, säger kloka gurun då. Det här är ingenting som du har hittat på!
I pannans lober finns en defekt som gör dig med ett monster släkt
Och - som kommit fram i terapin - din fader var ett svin!
Här har vi nu ett fall som skall
på nytt bekräfta teorin!
Så traskar de Så vaskar de
så samlar de så svamlar de
så hjälps dom åt att informera
och Quicken minns alltmer och mera
en vacker dag är soppan redd
och färdig att servera!
- - -
Stämningsbild vid sjön Valsan, nära Falun, sommaren 1998
Här kommer en skara med spadar och spett
Har ni sett! Har ni sett!
I spetsen går Quicken och prkar som kung Karl i Poltava:
Hier sku ni grava!
Och man gräver sig ner
genom matjord och ler
genom stenbunden mo
Vad tänker man finna måntro?
Jo, Quicken har sagt
att här han lagt
efter styckning och slakt
som på en offersten
en hög med armar och ben
-Men här finns ju ingenting kvar!
- Ja, då kanske var det inte just här som det var,,,
Nå, hur som helst säger Kwast,
vi måste slå fast
och tro på hans ord
att här är det frågan om mord!
På Lundgrens fäbod
fann vi rester av blod!
På Tingsrättens bord
vi ställer en kruka med jord
med någonting likartat i.
Så får det bli!
Och rätten förstår
att saken är svår
och doman förslår:
Vi dömer väl lika också i år!
Nu går vi ut och äter
Quicken skickar vi tillbaka till Säter
Maten
skriver vi som vanligt på staten
Och Borgström, advokat Claes Borgström, han flinar han med:
-Snart kommer ett positivt kontobesked!
- - -
DEN RÄTTRÅDIGE CYKLISTEN
Han åkte ut från Jokkmokk på fredag klockan tre
Han tog en kvinnlig cykel med styret lätt på sne
Och växeln den var trasig och ringen den var platt
Han cykla hela dagen och sen så blev det natt
Då la han sej att vila uti ett videsnår
men kunde inte sova, ty myggen var för svår
Han cykla in till Porjus och köpte sej en dolk
Sen gick han runt i staden och spanade på folk
Han såg en gammal kompis han aldrig sett förut
och nu så fick han sällskap på VÄGEN VÄSTERUT
På färden upp mot fjällen han gnola på en jojk
och hoppades att finna en lagom liten pojk
Men när han kom till Appo han hoppa av sin hoj
och sade till sin kompis, att nu ska vi ha skoj!
Han såg ett tält i skogen vid stranden av en sjö
och skrek till dom som låg där: Bered er på att dö!
Han tog den långa kniven och hackade och skar
och gjorde hål i folket som inni tältet var
Sen vände han sin cykel och åkte hem med den
Ty den som stjäl en cykel kommer ej till himmelen!
Nej, hej!
- - -
Härmed avslutar jag inläggen om Thomas Quick och Christer van der Kwast
Mer och Quick och Kwast
Innan jag lämnar det här ledsamma och otäcka temat Thomas Quick och Christer van der Kwast, vill jag klargöra vissa sammanhang.
De åtta år som T Q och van der Kwast dominerade vår tillvaro, var en ohygglig belstning på en redan alltför tung börda. Till en början böjde vi oss för det klara budskapet. -Thomas Quick har erkänt att han mördat Olle och har delgivits misstanke om mord."
Efter en tid började vi ställa frågor:
-Varför kommer inte Olle-fallet upp till utredning och åtal? Han har ju delgivits misstanke om mord -94 02 21 - samtidigt med Charles Zelmanovits. Varför tillåts T Q undan för undan ta upp nya fall?"
Utredaren/åklagaren i ärendet T Q, van der Kwast, svarade:
-Samtidigt med polisförhören genomgår T Q en terapeutisk behandling, som syftar till att han skall kunna återfinna de minnen, som fötrångts genom de övergrepp han utsatts för som barn. Utredningen måste ske varsamtoch på Quicks villkor. De skilda fallen utreds i den takt som hans minesbilder klarna och blir aktuella i hans medvetande. Det är ingenting som kan forceras."
När vi frågade den polisenhet, som enligt vår uppfattning, hade ansvaret för utredningsarbetet rörande Olle, sa man:
-Tja, det drivs ju en utredning kring T Q och vi måste avvakta resultatet av den utreningen innan vi börjar söka efter andra eventuella spår eller uppslag!"
Vi uppvaktade skilda rättsinstanser med begäran om att få ta del av det material, som låg till grund för brottsutredarens åtgärd att delge T Q misstanke om mord på Olle. Svaret från de skilda instanserna var enhälligt :- Avslag!"
Vi hamnade till sist i Regeringsrätten; -Ni äger som föräldrar inte rätt att ta del av något utredningsmaterial som rör T Q!"
Christer van der Kwast triumferade! Han uppnådde det som ingen annan åklagae i Sverige uppnått:
Att vinna åtta mål på raken!
Jag hade nu skaffat mig en uppfattning om T Q. Jag hade tagit reda på hans levnadsförhållanden vid tidpunkten för de olika brotten. Jag hade sammanträffat med hans tidigare arbetskamrater, med hans kompanjoner, och med några av hans syskon. Jag hade haft kontakt med de s k "medgärningsmännen", de som det varit fysiskt möjligt att nå.
Jag hade besökt alla " brottsplatser" i Sverige och i Norge. Jag hade jämfört terrängförhållandena på dessa platser med förundersökningsprotokollen, och med referaten från de olika vallningsresorna.
Jag hade bevistat rättegångarna, med undantag för de två första, Piteå och Gällivare.
Jag hade således undersökt hans möjligheter att utföra de brott han erkänt.
Min slutsats var att T Q inte utfört något av de brott han erkänt, och för vilka han dömts som gärningsman i åtta fall.
Fanns det då någon möjlighet att han skulle ha kunnatt ta livet av Olle?
Min utredning visade att under den vecka som var aktuell, skötte T Q ensam den kiosk som bröderna Bergwall tre veckor tidigare öppnat på Koppartorget i Falun.
Dessutom var T Q den av syskonen som ordnade detaljerna för moderns begravning. Modern hade avlidit den 2:a september, begravningen ägde rum den 10:e. Olle försvann den 7:e. ( 1983 )
T Q torde ha haft det svårt att hinna upp till Sundsvall - 30 mil - och lika långt tillbaka - hitta en pojke i Sundsvall att slå ihjäl, stycka och gömma undan honom, och ha sin kiosk öppen för tipsmottagning på torsdagmorgonen.
Svammel! Men för oss var det ett otäckt och slitsamt svammel. Utredningen kring Olle blockerades av denna galenskap.
Men hur skulle vi kunna välta undan T Q och van der Kwast från det som gällde Olle?
I februari 2002 kom så det underliga brev i vilket van der Kwast meddelar, att utredningsarbetet rörande T Q inte kunde drivas vidare. T Q hade tagit så illa vid sig att vi ifrågasatt hans uppgifter, att han avbrutit samarbetet med utredningsledaren Seppo Penttinen.
-T Q är i behov av en tids vila, skriver van der Kwast. Han behöver en s k TIME-OUT. Hur lång denna time-out kan bli, kan ej nu bedömas."
van der Kvast upplyser också att han lämnar ärendet T Q.
-Men om någon annan åklagare vill ta upp ärendet, så är detta fullt möjligt. Men jag tror inte att så kommer att ske."
Avslutningsvis i detta brev medelar van der Kwast i egenskap av Överåklagare att
FÖRUNDERSÖKNINGEN RÖRANDE MORD NEDLÄGGES I SIN HELHET
Så var det med det! Van der Kwast hade spanat in mer vinstgivande affärer i muthärvorna bland företagsdirektörer.
Och som det står i de gamla isländska berättelserna:-Han är nu ute ur sagan.../.."
Men i åtta långa år hade van der Kwast och hans medhjälpare blockerat utredningsarbetet i Olles ärende. Oskyldiga personer hade dragits in i utredningarna och utsatts för trakassarier av press och pöbel.
Sju gärningsmän har gått fria tack vare de fällande domarna mot Quick.
Och vi sitter kvar i samma smet.
De åtta år som T Q och van der Kwast dominerade vår tillvaro, var en ohygglig belstning på en redan alltför tung börda. Till en början böjde vi oss för det klara budskapet. -Thomas Quick har erkänt att han mördat Olle och har delgivits misstanke om mord."
Efter en tid började vi ställa frågor:
-Varför kommer inte Olle-fallet upp till utredning och åtal? Han har ju delgivits misstanke om mord -94 02 21 - samtidigt med Charles Zelmanovits. Varför tillåts T Q undan för undan ta upp nya fall?"
Utredaren/åklagaren i ärendet T Q, van der Kwast, svarade:
-Samtidigt med polisförhören genomgår T Q en terapeutisk behandling, som syftar till att han skall kunna återfinna de minnen, som fötrångts genom de övergrepp han utsatts för som barn. Utredningen måste ske varsamtoch på Quicks villkor. De skilda fallen utreds i den takt som hans minesbilder klarna och blir aktuella i hans medvetande. Det är ingenting som kan forceras."
När vi frågade den polisenhet, som enligt vår uppfattning, hade ansvaret för utredningsarbetet rörande Olle, sa man:
-Tja, det drivs ju en utredning kring T Q och vi måste avvakta resultatet av den utreningen innan vi börjar söka efter andra eventuella spår eller uppslag!"
Vi uppvaktade skilda rättsinstanser med begäran om att få ta del av det material, som låg till grund för brottsutredarens åtgärd att delge T Q misstanke om mord på Olle. Svaret från de skilda instanserna var enhälligt :- Avslag!"
Vi hamnade till sist i Regeringsrätten; -Ni äger som föräldrar inte rätt att ta del av något utredningsmaterial som rör T Q!"
Christer van der Kwast triumferade! Han uppnådde det som ingen annan åklagae i Sverige uppnått:
Att vinna åtta mål på raken!
Jag hade nu skaffat mig en uppfattning om T Q. Jag hade tagit reda på hans levnadsförhållanden vid tidpunkten för de olika brotten. Jag hade sammanträffat med hans tidigare arbetskamrater, med hans kompanjoner, och med några av hans syskon. Jag hade haft kontakt med de s k "medgärningsmännen", de som det varit fysiskt möjligt att nå.
Jag hade besökt alla " brottsplatser" i Sverige och i Norge. Jag hade jämfört terrängförhållandena på dessa platser med förundersökningsprotokollen, och med referaten från de olika vallningsresorna.
Jag hade bevistat rättegångarna, med undantag för de två första, Piteå och Gällivare.
Jag hade således undersökt hans möjligheter att utföra de brott han erkänt.
Min slutsats var att T Q inte utfört något av de brott han erkänt, och för vilka han dömts som gärningsman i åtta fall.
Fanns det då någon möjlighet att han skulle ha kunnatt ta livet av Olle?
Min utredning visade att under den vecka som var aktuell, skötte T Q ensam den kiosk som bröderna Bergwall tre veckor tidigare öppnat på Koppartorget i Falun.
Dessutom var T Q den av syskonen som ordnade detaljerna för moderns begravning. Modern hade avlidit den 2:a september, begravningen ägde rum den 10:e. Olle försvann den 7:e. ( 1983 )
T Q torde ha haft det svårt att hinna upp till Sundsvall - 30 mil - och lika långt tillbaka - hitta en pojke i Sundsvall att slå ihjäl, stycka och gömma undan honom, och ha sin kiosk öppen för tipsmottagning på torsdagmorgonen.
Svammel! Men för oss var det ett otäckt och slitsamt svammel. Utredningen kring Olle blockerades av denna galenskap.
Men hur skulle vi kunna välta undan T Q och van der Kwast från det som gällde Olle?
I februari 2002 kom så det underliga brev i vilket van der Kwast meddelar, att utredningsarbetet rörande T Q inte kunde drivas vidare. T Q hade tagit så illa vid sig att vi ifrågasatt hans uppgifter, att han avbrutit samarbetet med utredningsledaren Seppo Penttinen.
-T Q är i behov av en tids vila, skriver van der Kwast. Han behöver en s k TIME-OUT. Hur lång denna time-out kan bli, kan ej nu bedömas."
van der Kvast upplyser också att han lämnar ärendet T Q.
-Men om någon annan åklagare vill ta upp ärendet, så är detta fullt möjligt. Men jag tror inte att så kommer att ske."
Avslutningsvis i detta brev medelar van der Kwast i egenskap av Överåklagare att
FÖRUNDERSÖKNINGEN RÖRANDE MORD NEDLÄGGES I SIN HELHET
Så var det med det! Van der Kwast hade spanat in mer vinstgivande affärer i muthärvorna bland företagsdirektörer.
Och som det står i de gamla isländska berättelserna:-Han är nu ute ur sagan.../.."
Men i åtta långa år hade van der Kwast och hans medhjälpare blockerat utredningsarbetet i Olles ärende. Oskyldiga personer hade dragits in i utredningarna och utsatts för trakassarier av press och pöbel.
Sju gärningsmän har gått fria tack vare de fällande domarna mot Quick.
Och vi sitter kvar i samma smet.
onsdag 12 januari 2011
Thomas Quick gör entré, forts
Nu var proppen urdragen! Resten gick i rasande takt. Med hänvisning till den fällande domen i Piteå, dömde tingsrätten i Gällivare Thomas Quick som gärningsman för morden i Appojaure. Men hänvisning till domen i i Gällivare, dömde tingsrätten i Falun Thomas Quick skyldig till mord på Yannon Levi. Med hänvisning till domen i Falun dömde tingsrätten i Hedemora Quick som skyldig till mord på Therese Johannesen, Drammen, Norge. Med hänvisning till domen på Therese Johannesen dömde Falu tingsrätt Quick skyldig till mord på Trine Jensen och Gry Storvik, Oslo. Med hänvisning till denna dom dömde tingsrätten i Sundsvall Quick som skyldig till mord på Johan Asplund, Sundsvall.
Enhälliga tingsrättsdomar har allltså fastslagit att Thomas Quick tagit livet av åtta människor.
Han har dessutom erkänt mord på ett tiotal personer, däribland Olle, samt en flicka från Risör, Norge, 7-åriga Marianne. I fallet Marianne har utredningsledaren, van der Kwast, delgett Quick misstanke om mord.
Nu väntade vi, Olles föräldrar, liksom Mariannes mor, att Christer van der Kwast skulle väcka åtal, och att en rättegång skulle inledas.
Men vi anade att någonting höll på att hända i Quick-hysterin. Och en dag kom ett besked. I ett brev, daterat 2002 02 18 låterutredaren/åklagaren i Quick-ärendet, Christer van der Kwast meddela:
FÖRUNDERSÖKNINGEN AVSEENDE MORD NEDLÄGGES I SIN HELHET
Så var epoken SERIEMÖRDAREN THOMAS QUICK över. Det avslöjades att alltsammans var ett falsarium, en sjuk människas fantasier. Thomas Quick hade inte tagit livet av någon människa. Han hade inte varit i Piteå, inte i Appojaure, inte i Rörshyttan, inte i Drammen, inte i Oslo. Han hade rest i sin fantasivärld i vindskammaren på Korsnäs, sina fruktansvärda dåd hade han utfört i den välvilliga terapin på Säters sjukhus.
Christer van der Kwast och hans stab lämnar scenen. Men tingsrätternas domar ligger fast:
Thomas Quick har tagit livet av åtta människor! Hur kommer tingsrätterna att hantera det problemet?
Och vi sitter kvar med vår fråga:- Vad har hänt Olle?" I åtta långa år har utredningen varit blockerad av Thomas Quick och Christer van der Kwast. Möjliga spår och uppslag har spolierats.
Olle-fallet är tillbaka på ruta ETT: Floragatan i Sundsvall, onsdagskvällen 7:e september 1983, kl. ung. 22.15.
./.
Enhälliga tingsrättsdomar har allltså fastslagit att Thomas Quick tagit livet av åtta människor.
Han har dessutom erkänt mord på ett tiotal personer, däribland Olle, samt en flicka från Risör, Norge, 7-åriga Marianne. I fallet Marianne har utredningsledaren, van der Kwast, delgett Quick misstanke om mord.
Nu väntade vi, Olles föräldrar, liksom Mariannes mor, att Christer van der Kwast skulle väcka åtal, och att en rättegång skulle inledas.
Men vi anade att någonting höll på att hända i Quick-hysterin. Och en dag kom ett besked. I ett brev, daterat 2002 02 18 låterutredaren/åklagaren i Quick-ärendet, Christer van der Kwast meddela:
FÖRUNDERSÖKNINGEN AVSEENDE MORD NEDLÄGGES I SIN HELHET
Så var epoken SERIEMÖRDAREN THOMAS QUICK över. Det avslöjades att alltsammans var ett falsarium, en sjuk människas fantasier. Thomas Quick hade inte tagit livet av någon människa. Han hade inte varit i Piteå, inte i Appojaure, inte i Rörshyttan, inte i Drammen, inte i Oslo. Han hade rest i sin fantasivärld i vindskammaren på Korsnäs, sina fruktansvärda dåd hade han utfört i den välvilliga terapin på Säters sjukhus.
Christer van der Kwast och hans stab lämnar scenen. Men tingsrätternas domar ligger fast:
Thomas Quick har tagit livet av åtta människor! Hur kommer tingsrätterna att hantera det problemet?
Och vi sitter kvar med vår fråga:- Vad har hänt Olle?" I åtta långa år har utredningen varit blockerad av Thomas Quick och Christer van der Kwast. Möjliga spår och uppslag har spolierats.
Olle-fallet är tillbaka på ruta ETT: Floragatan i Sundsvall, onsdagskvällen 7:e september 1983, kl. ung. 22.15.
./.
Thomas Quick gör entré
Nej, det var inte 1992 som lösningen kom. Det var 1994.
En hård, dyster lösning visserligen, men i alla fall ett svar. Vi var ju beredda att möta svaret, hur tungt det än kunde vara. Vi var beredda att möta sanningen. Vi kunde ju inte väja för sanningen. Det var ju sanningen som vi sökt i alla dessa år. Svaret på vad som hänt Olle.
Plötsligt, oväntat, fanns den där. Sanningen. Utan förvarning. Olles namn och bild fanns en dag i raden av unga pojkar som seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus tagit livet av. Thomas Quick hade gjort entré i vår värld.
Jag måste erkänna att jag nu för första gången efter Olles försvinnande förlorade kontrollen över tillvaron. Jag hade inga ben längre. Jag svävade i en dimma. I en dimma av kall ångest. Kerstin var som alltid den starkare:
-Nå, nu får vi i alla fall veta vad som hänt Olle."
Vi tog kontakt med den utredningsansvarige, Christer van der Kwast:
-Ja, Thomas Quick har erkänt att han mördat er son. Utredningen kommer att drivas så snabbt som det bara går. Hänsyn måste dock tagas till att Quick genomgår en terapeutisk behandling. Hans minnesbilder måste växa fram i den takt som omständigheterna medger. Ingenting kan forceras. Ni kommer att hållas underrättade om hur utredningsarbetet fortskrider."
Vi fick veta i pressen att Quick delgivits misstanke om mord på en 15-årig pojke i Piteå, och att han samtidigt delgivits misstanke om mord på Olle. Delgivningsbeslutet är daterat 94 02 21.
Nu förväntade vi att det skulle börja hända saker. Men först skulle Piteå-fallet klaras av. Utredningen drog igång, och den ledde till rättegång i Piteå hösten 1994. Med Quicks avgrundsvrål ringande i öronen förlorade tingsrätten allt förnuft, och dömde, enligt Åklagarens yrkande, Thomas Quick som Charles Zelmanovits mördare.
Men under utredningen kring Zelmanovits erinrade sig Thomas Quick att det var han som tagit livet av det holländska paret Stegehius, som hittades knivskurna i sitt tält, på en rastplats vid Appojaure, några mil väster Porjus, sommaren 1984. Det ärendet kändes mer angeläget, det ansåg Quick såväl som utredningsledaren.
Utredningen drog igång, och som ledde till rättegång vid Gällivare tingsrätt med fällande dom: Thomas Quick har mördat det holländska paret!
./.
En hård, dyster lösning visserligen, men i alla fall ett svar. Vi var ju beredda att möta svaret, hur tungt det än kunde vara. Vi var beredda att möta sanningen. Vi kunde ju inte väja för sanningen. Det var ju sanningen som vi sökt i alla dessa år. Svaret på vad som hänt Olle.
Plötsligt, oväntat, fanns den där. Sanningen. Utan förvarning. Olles namn och bild fanns en dag i raden av unga pojkar som seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus tagit livet av. Thomas Quick hade gjort entré i vår värld.
Jag måste erkänna att jag nu för första gången efter Olles försvinnande förlorade kontrollen över tillvaron. Jag hade inga ben längre. Jag svävade i en dimma. I en dimma av kall ångest. Kerstin var som alltid den starkare:
-Nå, nu får vi i alla fall veta vad som hänt Olle."
Vi tog kontakt med den utredningsansvarige, Christer van der Kwast:
-Ja, Thomas Quick har erkänt att han mördat er son. Utredningen kommer att drivas så snabbt som det bara går. Hänsyn måste dock tagas till att Quick genomgår en terapeutisk behandling. Hans minnesbilder måste växa fram i den takt som omständigheterna medger. Ingenting kan forceras. Ni kommer att hållas underrättade om hur utredningsarbetet fortskrider."
Vi fick veta i pressen att Quick delgivits misstanke om mord på en 15-årig pojke i Piteå, och att han samtidigt delgivits misstanke om mord på Olle. Delgivningsbeslutet är daterat 94 02 21.
Nu förväntade vi att det skulle börja hända saker. Men först skulle Piteå-fallet klaras av. Utredningen drog igång, och den ledde till rättegång i Piteå hösten 1994. Med Quicks avgrundsvrål ringande i öronen förlorade tingsrätten allt förnuft, och dömde, enligt Åklagarens yrkande, Thomas Quick som Charles Zelmanovits mördare.
Men under utredningen kring Zelmanovits erinrade sig Thomas Quick att det var han som tagit livet av det holländska paret Stegehius, som hittades knivskurna i sitt tält, på en rastplats vid Appojaure, några mil väster Porjus, sommaren 1984. Det ärendet kändes mer angeläget, det ansåg Quick såväl som utredningsledaren.
Utredningen drog igång, och som ledde till rättegång vid Gällivare tingsrätt med fällande dom: Thomas Quick har mördat det holländska paret!
./.
Dystra år, forts
Och så begick jag självmord! Nå, kanske inte självmord, men självmål. Jag sänkte utredningen, förstörde möjligheterna till en saklig och konstruktiv utredning.
Jag berätttade för Kerstin vad jag tänkte göra: -Skriva till J O!"
Kerstin sa bestämt ifrån:
-Det får du inte göra! Du får inte skriva till J O! Jag förbjuder det! Ifrån min erfarenhet vet jag, att den som skriver till J O betraktas som en omdömeslös bråkstake. Som en knäppskalle. J O tar alltid parti för den som anklagas, den som skriver och klagar kommer alltid i ett sämre läge. Hans sak förvärras. Så har det skett i de fall som jag känner till. Du får inte skriva!"
Jag invände:- Men jag måste få göra någonting! Jag går sönder! Det är ju så uppenbart att polisen jävlas!"
Och jag räknade upp de omständigheter som var aktuella:
1. Man trampade runt till optiker i Sundsvall med Olles glasögon, trots att man visste att det var en optiker i Härnösand som provat ut glasögonen för Olle.
2. ZON-larmet hade inte gått ut till angränsande polisdistrikt, så som det var utlovat och överenskommet.
3. En vecka efter det att vi anmält Olle försvunnen deklarerade polismästaren i T V:
-Ja, vi har ju inte kommit igång med någon eftersökning än. Vi har ju inte fått några tips. Vi måste ju få tips så att vi vet i vilken riktning vi ska söka. Vi kan ju inte söka i det blå!"
4. Tidningarna! Trots att vi vädjat till, och kommit överens med spaningsledningen, att man inte skulle ta kontakt med pressen förrän på måndagen, och efter det att det konstaterats att Olle inte hade kommit till skolan, tipsades en av ortstidningarna redan på söndagskvällen om försvinnandet.
-Det är ju så uppenbart, sa jag. J O måste ingripa!"
Och jag skrev. Bakom ryggen på Kerstin: -Jag ber J O pröva om polismyndigheten i Sundsvall handlagt eftersökningsärendet Olle Högbom med skäligt iakttagande av skicklighet och omdöme."
J O begärde förklaring av polisstyrelsen i Sundsvall, som avgav ett ordrikt svar. Jag citerar en passus;
-Oaktat utedningen har måst bedrivas förutsättningslöst har misstanke om brott icke förelegat."
J O fann att polismyndigheten handlagt ärendet på ett korrekt och skickligt sätt."
När vi senare uppvaktade andra myndigheter, politiker, pressfolk, jurister, hänvisade man till J O:s bedömning.
Kerstin var inte glad, men förlät mig till en del, när skrivningen till J O innebar att vi fick ta del av DIARIET - och som gav anledning till många nya frågor, men knappast några svar.
Men så, i februari 1992 kom lösningen!
./.
Jag berätttade för Kerstin vad jag tänkte göra: -Skriva till J O!"
Kerstin sa bestämt ifrån:
-Det får du inte göra! Du får inte skriva till J O! Jag förbjuder det! Ifrån min erfarenhet vet jag, att den som skriver till J O betraktas som en omdömeslös bråkstake. Som en knäppskalle. J O tar alltid parti för den som anklagas, den som skriver och klagar kommer alltid i ett sämre läge. Hans sak förvärras. Så har det skett i de fall som jag känner till. Du får inte skriva!"
Jag invände:- Men jag måste få göra någonting! Jag går sönder! Det är ju så uppenbart att polisen jävlas!"
Och jag räknade upp de omständigheter som var aktuella:
1. Man trampade runt till optiker i Sundsvall med Olles glasögon, trots att man visste att det var en optiker i Härnösand som provat ut glasögonen för Olle.
2. ZON-larmet hade inte gått ut till angränsande polisdistrikt, så som det var utlovat och överenskommet.
3. En vecka efter det att vi anmält Olle försvunnen deklarerade polismästaren i T V:
-Ja, vi har ju inte kommit igång med någon eftersökning än. Vi har ju inte fått några tips. Vi måste ju få tips så att vi vet i vilken riktning vi ska söka. Vi kan ju inte söka i det blå!"
4. Tidningarna! Trots att vi vädjat till, och kommit överens med spaningsledningen, att man inte skulle ta kontakt med pressen förrän på måndagen, och efter det att det konstaterats att Olle inte hade kommit till skolan, tipsades en av ortstidningarna redan på söndagskvällen om försvinnandet.
-Det är ju så uppenbart, sa jag. J O måste ingripa!"
Och jag skrev. Bakom ryggen på Kerstin: -Jag ber J O pröva om polismyndigheten i Sundsvall handlagt eftersökningsärendet Olle Högbom med skäligt iakttagande av skicklighet och omdöme."
J O begärde förklaring av polisstyrelsen i Sundsvall, som avgav ett ordrikt svar. Jag citerar en passus;
-Oaktat utedningen har måst bedrivas förutsättningslöst har misstanke om brott icke förelegat."
J O fann att polismyndigheten handlagt ärendet på ett korrekt och skickligt sätt."
När vi senare uppvaktade andra myndigheter, politiker, pressfolk, jurister, hänvisade man till J O:s bedömning.
Kerstin var inte glad, men förlät mig till en del, när skrivningen till J O innebar att vi fick ta del av DIARIET - och som gav anledning till många nya frågor, men knappast några svar.
Men så, i februari 1992 kom lösningen!
./.
Dystra år, forts.
Nu skyndade gänget till Sundsvall för att ta itu med Olle. Här hade nu polismästaren och hans medhjälpare angett ett spaningsuppslag, ett huvudspår, nämligen att gärningsmannen bakom Olles försvnnande kunde vara Olles egen far!
Resonemanget var följande: Om det låg ett brott bakom Olles försvinnande, visade statistik
att gärningsmannen i första rummet skulle sökas bland de närmaste anhöriga. Mor och syster var inte aktuella - det fanns inte något statistiskt underlag för en sådan hypotes. Broderna, Lars, kunde också uteslutas, eftersom denne bevisligen varit bortrest vid tidpunkten för Olles försvnnande.
Återstod således pappan!
Kriminalgänget svalde idén, inspirerade som var var av den lyckade och snabba lösningen i Ö-vik. Här hae ju kvinnan bragts om livet av sin sambo!
Och det fanns skäl att syna pappan lite närmare i sömmarna! Han, liksom hustrun, tilhörde en extrem religiös sekt! ( Härnösands Baptistförsamling )
-Och då förstår man ju vilken inställning han har till en son som super!"
Pappan har påträffat sonen i Sundsvall, redlöst berusad. Slagit ihjäl honom. Tagit med kroppen upp till skogsgården i Jämtland, dit han åkte sent på torsdagskvälen. Gömt kroppen där.
Det skulle ha rått dåliga förhållanden mellan pappan och sonen. De bråkade, slogs, ofta.
( Mor Kerstin hade i ett förhör råkat säga, att Olle och hans pappa bråkade ofta. Hon avsåg att säga "brottades". Hennes felsägning skrevs nu in i protokollet som:-Olle och hans pappa slogs ofta...)
Utredningsledaren hade också skrivit in i sitt protokoll att " Olles far ska nog synas lite närmare i sömmarna! Det har kommit uppgifter om att han ska ha gråtit och skrikit dygnen efter Olles försvinnande. Typisk indikation på dåligt samvete..."
Nu drog man igång en utredning som skulle pågå i drygt två år, tills man insåg att man var snett ute. Bland annat genomförde man en omfattande utredningav alla, som mer eller mindre figurerade i den älgjakt som drevs på den här jämtländska gården, där jag hade ansvar för skogsbruket.
Man frågade gubbarna i jaktlaget - som efter tre år inte riktigt visste vilken jaktvecka det var fråga om. Man frågade älghunden Karr, som desvärre inte heller kunde lämna något bestämt besked. Man gick ut i skogen för att fråga älgarna, men utan resultat.
Men en man i jaktlaget kunde ge besked: - Högbom var nog inte alldeles riktig i skallen!"
Den här mannen var av någon anledning lite sne på mig. Jag hade tydligen trampat honom på tårna.
Dessutom satt han i rätten. Han kände en kollegial samhörighet med lagens och rättvisans företrädare.
Och den ambiöse nämndemannen berättar:
-Högbom stod en morgon här vid spisen och kokade ägg, som han skulle ha som matsäck i skogen. Han knackade med skaftet på en bordskniv på äggen och sa:
-Jag begriper inte det här! Nu har jag kokat dom här äggen i tjugu minuter, och dom är lika hårda ändå!"
( Det var du Olle, som brukade köra den här sketchen med äggen .Olle, Olle! Inte får man väl skämta om så allvarliga saker. Tänk om det råkar finnas en polis, eller en nämndeman i närheten...)
Ja, så släpade åren sig fram. Vi försökte finna nya uppslag. Vi fick kontakt med s k "SIARE" , och fick en intressant och dyrbar inblick i deras värld och verksamhet. Men inga svar. Vi anlitade en privatdetektiv, vi annonserade i lokal- och rikstidningar, vi utlovade en belöning på Etthundratusen kronor tll den som kunde ge en anvisning om vad som hänt Olle - och vi blev blåsta på åtskillliga tusenlappar av en förslagen skojare. Allt var låst, tyst, svart. Ohyggligt. Och vi sa till varandra: -Ingen skulle behöva ha det så här tungt."
Kriminalgänget arbetade enligt de direktiv man fått av polisledningen i Sundsvall:- Pappan kan ha med sonens försvinnande att skaffa!" Man drev en närgången utfrågning om hur vi levde som familj, man utredde och undersökte vanor och beteende.
Vi sa: -Vi har inte begärt någon social-pdykologisk studie om hur vi lever som familj. Vi har begärt en uredning om Olles försvinnande. Utred uppgifterna om att han kan ha blivit utsatt för våld på Floraatan!
Gängets ledare sa:
-Försöker ni avleda! Jo jo, sånt känner vi till!"
Man tog kontakt ned ungdomar som kortare eller längre tid bott i vår familj. Man jäktade Sverige runt för att få tag i sådana personer. Och man fick svar på ledande frågor: -Jo, Högbom kan nog uppfattas som lite underlig. Han har så buskiga ögonbryn!" Någon hade en gång hört Olle säga: -Ja, han är ju som han är..."
En flicka som under den här tiden var nära förbunden med en av Olles skolkamrater, kunde berätta i förhör:
-Olles pappa verkar vara en underlig person. En gång TOG han i mej! Det var väldigt otäckt."
Så, efer dryga två år av utredning kom man till insikt om att man kanske var snett ute.Utredningen kring min person avbröts.
Men gängets ledare flinade och sa: -Du kan ha gjort det ändå!"
./.
Resonemanget var följande: Om det låg ett brott bakom Olles försvinnande, visade statistik
att gärningsmannen i första rummet skulle sökas bland de närmaste anhöriga. Mor och syster var inte aktuella - det fanns inte något statistiskt underlag för en sådan hypotes. Broderna, Lars, kunde också uteslutas, eftersom denne bevisligen varit bortrest vid tidpunkten för Olles försvnnande.
Återstod således pappan!
Kriminalgänget svalde idén, inspirerade som var var av den lyckade och snabba lösningen i Ö-vik. Här hae ju kvinnan bragts om livet av sin sambo!
Och det fanns skäl att syna pappan lite närmare i sömmarna! Han, liksom hustrun, tilhörde en extrem religiös sekt! ( Härnösands Baptistförsamling )
-Och då förstår man ju vilken inställning han har till en son som super!"
Pappan har påträffat sonen i Sundsvall, redlöst berusad. Slagit ihjäl honom. Tagit med kroppen upp till skogsgården i Jämtland, dit han åkte sent på torsdagskvälen. Gömt kroppen där.
Det skulle ha rått dåliga förhållanden mellan pappan och sonen. De bråkade, slogs, ofta.
( Mor Kerstin hade i ett förhör råkat säga, att Olle och hans pappa bråkade ofta. Hon avsåg att säga "brottades". Hennes felsägning skrevs nu in i protokollet som:-Olle och hans pappa slogs ofta...)
Utredningsledaren hade också skrivit in i sitt protokoll att " Olles far ska nog synas lite närmare i sömmarna! Det har kommit uppgifter om att han ska ha gråtit och skrikit dygnen efter Olles försvinnande. Typisk indikation på dåligt samvete..."
Nu drog man igång en utredning som skulle pågå i drygt två år, tills man insåg att man var snett ute. Bland annat genomförde man en omfattande utredningav alla, som mer eller mindre figurerade i den älgjakt som drevs på den här jämtländska gården, där jag hade ansvar för skogsbruket.
Man frågade gubbarna i jaktlaget - som efter tre år inte riktigt visste vilken jaktvecka det var fråga om. Man frågade älghunden Karr, som desvärre inte heller kunde lämna något bestämt besked. Man gick ut i skogen för att fråga älgarna, men utan resultat.
Men en man i jaktlaget kunde ge besked: - Högbom var nog inte alldeles riktig i skallen!"
Den här mannen var av någon anledning lite sne på mig. Jag hade tydligen trampat honom på tårna.
Dessutom satt han i rätten. Han kände en kollegial samhörighet med lagens och rättvisans företrädare.
Och den ambiöse nämndemannen berättar:
-Högbom stod en morgon här vid spisen och kokade ägg, som han skulle ha som matsäck i skogen. Han knackade med skaftet på en bordskniv på äggen och sa:
-Jag begriper inte det här! Nu har jag kokat dom här äggen i tjugu minuter, och dom är lika hårda ändå!"
( Det var du Olle, som brukade köra den här sketchen med äggen .Olle, Olle! Inte får man väl skämta om så allvarliga saker. Tänk om det råkar finnas en polis, eller en nämndeman i närheten...)
Ja, så släpade åren sig fram. Vi försökte finna nya uppslag. Vi fick kontakt med s k "SIARE" , och fick en intressant och dyrbar inblick i deras värld och verksamhet. Men inga svar. Vi anlitade en privatdetektiv, vi annonserade i lokal- och rikstidningar, vi utlovade en belöning på Etthundratusen kronor tll den som kunde ge en anvisning om vad som hänt Olle - och vi blev blåsta på åtskillliga tusenlappar av en förslagen skojare. Allt var låst, tyst, svart. Ohyggligt. Och vi sa till varandra: -Ingen skulle behöva ha det så här tungt."
Kriminalgänget arbetade enligt de direktiv man fått av polisledningen i Sundsvall:- Pappan kan ha med sonens försvinnande att skaffa!" Man drev en närgången utfrågning om hur vi levde som familj, man utredde och undersökte vanor och beteende.
Vi sa: -Vi har inte begärt någon social-pdykologisk studie om hur vi lever som familj. Vi har begärt en uredning om Olles försvinnande. Utred uppgifterna om att han kan ha blivit utsatt för våld på Floraatan!
Gängets ledare sa:
-Försöker ni avleda! Jo jo, sånt känner vi till!"
Man tog kontakt ned ungdomar som kortare eller längre tid bott i vår familj. Man jäktade Sverige runt för att få tag i sådana personer. Och man fick svar på ledande frågor: -Jo, Högbom kan nog uppfattas som lite underlig. Han har så buskiga ögonbryn!" Någon hade en gång hört Olle säga: -Ja, han är ju som han är..."
En flicka som under den här tiden var nära förbunden med en av Olles skolkamrater, kunde berätta i förhör:
-Olles pappa verkar vara en underlig person. En gång TOG han i mej! Det var väldigt otäckt."
Så, efer dryga två år av utredning kom man till insikt om att man kanske var snett ute.Utredningen kring min person avbröts.
Men gängets ledare flinade och sa: -Du kan ha gjort det ändå!"
./.
tisdag 11 januari 2011
Dystra år
Den ohyggligt slitsamma tiden efter Olles försvinnande är ingenting som jag vill uppehålla mig vid. På något sätt höll vi oss på benen. Kerstin återgick i tjänst efter tre veckor. Jag tog tjänstledigt, sökte varje dag i terrängen runt Härnösand och Sundsvall. samt efter kuststräckan ut mot Lörudden, tills is och snö gjorde det omöjligt att söka. Jag påbörjade då en avverkning på en grannes skog, arbetade så hårt som möjligt för att kunna få några timmars sömn. Men varje sekund malde frågorna: Vad har hänt Olle? Var finns han?
I februari återgick jag till arbetet som planläggare inom Skogsvårdsstyrelsen. Arbetade fram till 1990, då jag tog förtidspension. Jag har sedan dess arbetat med Olles eftersökning, samt med andra försvinnanden och brottsfall.
Lars kumde så småningom fortsätta sin utbildning i Umeå. Maria fick arbete inom Hemtjänsten. Den kamrat-kvartett, som hon ingick i alltefter lekskolan, sökte sig till Uppsala. Andreas, som förlorat ett helt gymnasieår i sökandet efter Olle, kunde också ta upp sina studier.
Vi sålde det stora huset i Järsta och flyttade in till lägenhet i Härnösand. Efter Kerstins pensionering bosatte vi oss i Uppsala.
Inga framsteg gjordes i polisens eftersökningsarbete. Den lokala polisen varierade sina förklaringar och teorier alltefter som det passade. Strax före jul 1986 basunerade Polismästaren ut i media: - Ollefallet har fått en positiv lösning! Påkörningsteorin ha bekräftats. Ett gripande av gärningsmannen är nära förestående!
Det blev emellertid inte någon POSITIV LÖSNING! Den utpekade gärningsmannen ville varken erknna eller låta sig gripas. Efter någon tid återgick polismästaen till sin favoritteori: berusning ocn drunlning.
En annan falang i Polishuset hävdade påkörningsteorin som den troligaste: -Några av dem som deltagit i inbrottet på Gamla Flickskolan hade i panik dragit uppför Floragatan, varvid man råkat meja ner Olle vid Gymnastikhuset - eller uppe vid baren High Chaparall. Det hade hörts ett rykte från buset i stan: - Vi fick honom på kofångarn..."
Vid några tillfällen tvingade vi oss till sammanträde med länets högsta polisledning, samt representanter för den lokala polisen. Vid ett av dessa tillfällen diskuterade vi två bestämda spaningsinsatser. Länspolischefen försäkrade att de av oss begärda objekten skulle genomföras.
När vi efter någon vecka tog kontakt och frågade om spaningsinsatsen gett något resultat, fick vi svaret, att de av oss begärada spaningsinsatserna inte hade kunnat genomföras. Av tekniska skäl: - Den för ärendet avdelade polismannen hade fått ett förordnande i ett annat polisdistrikt, alternativt ett ett-årigt uppdrag i F N-tjänst i Libanon. - Och det vill ni väl inte hindra honom från!"
Så var det med det! Så satt vi där igen med långa näsor.
Vid slutet av 1985 var fyra ungdomar försvunna i Sundsvall-Örnsköldsviksregionen. Olle Högbom. försvunnen september 1983, Magnus Jonsson, försvunnen i Ö-vik i januari 1985, en ung kvinna, försvunnen i Ö-vik 1985, en yngre man, försvunnen i Sundsvall, några veckor före jul 1985.
När vi inte kunde få besked av respektive polisdistrikt om man drev något målinriktat eftersökningsarbete rörande de försvunna ungdomarna, beslöt vi att vädja till Justitieministern med begäran om att Rikskriminalen skulle kopplas in i utredningsarbetet. Vår aktion blev känd i media på nyåret 1986 och fick betydande uppmärksamhet. Justitieministern lät tillsätta en utredningsgrupp, och som kom upp till Västernorrland i början av den sista februariveckan 1986.
Spekulativa hjärnor har noterat att denna grupp, som kallades Riksmordskommissionen, lämnade Stockholm i början på den vecka, som skulle avslutas med mordet på Olof Palme.
Endast efter några dagars verksamhet i Ö-vik kunde man lösa mysteriet med den unga kvinnan som varit försvunnen sedan augusti -95.
Hon hade bragts om livet av sin sambo - som aktivt biträtt den lokala poisen i eftersökningsarbetet.
Den unge mannen från Sundsvall som varit försvunnen sedan tiden före jul, kom också tillrätta. Han hade tilbringat dessa mörka midvinterveckor i ett ensligt beläget stug-område väster Sundsvall. Någon visste tydligaen var han fanns, och som såg till att han hämtades hem.
Återstod så Olle och Magnus.
Beträfande Magnus gjorde kommissionen ett snabbstopp i Ö-vik.Man godtog tydligen den lokala polisens förklaring att Magnus drunkmat i en isräna.
./.
I februari återgick jag till arbetet som planläggare inom Skogsvårdsstyrelsen. Arbetade fram till 1990, då jag tog förtidspension. Jag har sedan dess arbetat med Olles eftersökning, samt med andra försvinnanden och brottsfall.
Lars kumde så småningom fortsätta sin utbildning i Umeå. Maria fick arbete inom Hemtjänsten. Den kamrat-kvartett, som hon ingick i alltefter lekskolan, sökte sig till Uppsala. Andreas, som förlorat ett helt gymnasieår i sökandet efter Olle, kunde också ta upp sina studier.
Vi sålde det stora huset i Järsta och flyttade in till lägenhet i Härnösand. Efter Kerstins pensionering bosatte vi oss i Uppsala.
Inga framsteg gjordes i polisens eftersökningsarbete. Den lokala polisen varierade sina förklaringar och teorier alltefter som det passade. Strax före jul 1986 basunerade Polismästaren ut i media: - Ollefallet har fått en positiv lösning! Påkörningsteorin ha bekräftats. Ett gripande av gärningsmannen är nära förestående!
Det blev emellertid inte någon POSITIV LÖSNING! Den utpekade gärningsmannen ville varken erknna eller låta sig gripas. Efter någon tid återgick polismästaen till sin favoritteori: berusning ocn drunlning.
En annan falang i Polishuset hävdade påkörningsteorin som den troligaste: -Några av dem som deltagit i inbrottet på Gamla Flickskolan hade i panik dragit uppför Floragatan, varvid man råkat meja ner Olle vid Gymnastikhuset - eller uppe vid baren High Chaparall. Det hade hörts ett rykte från buset i stan: - Vi fick honom på kofångarn..."
Vid några tillfällen tvingade vi oss till sammanträde med länets högsta polisledning, samt representanter för den lokala polisen. Vid ett av dessa tillfällen diskuterade vi två bestämda spaningsinsatser. Länspolischefen försäkrade att de av oss begärda objekten skulle genomföras.
När vi efter någon vecka tog kontakt och frågade om spaningsinsatsen gett något resultat, fick vi svaret, att de av oss begärada spaningsinsatserna inte hade kunnat genomföras. Av tekniska skäl: - Den för ärendet avdelade polismannen hade fått ett förordnande i ett annat polisdistrikt, alternativt ett ett-årigt uppdrag i F N-tjänst i Libanon. - Och det vill ni väl inte hindra honom från!"
Så var det med det! Så satt vi där igen med långa näsor.
Vid slutet av 1985 var fyra ungdomar försvunna i Sundsvall-Örnsköldsviksregionen. Olle Högbom. försvunnen september 1983, Magnus Jonsson, försvunnen i Ö-vik i januari 1985, en ung kvinna, försvunnen i Ö-vik 1985, en yngre man, försvunnen i Sundsvall, några veckor före jul 1985.
När vi inte kunde få besked av respektive polisdistrikt om man drev något målinriktat eftersökningsarbete rörande de försvunna ungdomarna, beslöt vi att vädja till Justitieministern med begäran om att Rikskriminalen skulle kopplas in i utredningsarbetet. Vår aktion blev känd i media på nyåret 1986 och fick betydande uppmärksamhet. Justitieministern lät tillsätta en utredningsgrupp, och som kom upp till Västernorrland i början av den sista februariveckan 1986.
Spekulativa hjärnor har noterat att denna grupp, som kallades Riksmordskommissionen, lämnade Stockholm i början på den vecka, som skulle avslutas med mordet på Olof Palme.
Endast efter några dagars verksamhet i Ö-vik kunde man lösa mysteriet med den unga kvinnan som varit försvunnen sedan augusti -95.
Hon hade bragts om livet av sin sambo - som aktivt biträtt den lokala poisen i eftersökningsarbetet.
Den unge mannen från Sundsvall som varit försvunnen sedan tiden före jul, kom också tillrätta. Han hade tilbringat dessa mörka midvinterveckor i ett ensligt beläget stug-område väster Sundsvall. Någon visste tydligaen var han fanns, och som såg till att han hämtades hem.
Återstod så Olle och Magnus.
Beträfande Magnus gjorde kommissionen ett snabbstopp i Ö-vik.Man godtog tydligen den lokala polisens förklaring att Magnus drunkmat i en isräna.
./.
onsdag 5 januari 2011
En fundering om proportioner
Angående medias och allmänhetens engagemang för en pojkes försvinnande - och för en jämnårig pojke, som begår en våldtäkt:
Magnus Jonsson, 16 år, från Bjästa, försvann i Ö-vik natten mellan den 9 - 10 januari 1985. Magnus´eftermäle i media blir fyra ord:
SPÅREN PEKA MOT VAKEN!
En skolpojke i Bjästa anklagas för att ha begått våldtäkt. Offret - en jämnårig skolkamrat.
Skolvåldtäkten i Bjästa våren 2010 orsakar en våldsam mediastorm. Tidningarna går fulla, TV:s alla kanaler är på plats, uprörda känslor svallar i samhället, i hem och skola, i kyrka och föreningshus.
Polisen utreder, ärendet tröskas i Tingsrätt och Hovrätt. Det är ett våldsamt rabalder. Hela Bjästa samhälle skakar.
Förövaren får sitt straff, så långt som nu juridiken tillåter. Och allmänhetens indignation lägger sig.
Offret kommer förhoppningsvis att övervinna sin ungdoms trauma, om också med ett ärr i själen.
Men Magnus, också 16 år, också från Bjästa, är borta. Död. Troligen mördad. Fyra korta ord blir hans eftermäle:
SPÅREN PEKAR MOT VAKEN - ord som inte vållar någon mediastorm. Och ingenting som skakar om de goda människorna i Bjästa.
Spåren pekar mot vaken - så var polisens deklaration. När vi frågade vilket underlag man hade för den uppfattningen, var svaret:
Men det har ju stått i tidningen!
Jag har berättat om Magnus och omständigheterna kring hans försvinnande i Olle-boken, sid 182.
Det som tillkommit i den redogörelsen är, att det framkommit bevis om att Magnus är död. Några år efter försvinnandet hittade ett par badande pojkar vid stranden i Järved, en kilometer längre ut i Ö-viksfjärden, en fot, med sko och strumpa. Föräldrarna kunde bekräfta att skon och strumpan tillhört Magnus.
Magnus har hamnat i vattnet - men hur har han kommit dit?
Den isränna som polisen spanat in, var inte möjlig att dränka sig i. Sen rännan hade brutits av en rysk virkesbåt tidigare under kvällen. Folk som arbetar i hamnen säger, att en isränna som bryts i 20-gradig kyla, efter en mycket kort stund är så hopfrusen, att om man så skulle vilja, kan man inte komma ner i den. Magnus hade observerats i stan timmar innan den ryska båten lade till vid kaj.
Vad hände Magnus den här ohyggligt kalla januarinatten 1985 i Ö-vik?
Ohygglig och obesvarad fråga.
-/.
Magnus Jonsson, 16 år, från Bjästa, försvann i Ö-vik natten mellan den 9 - 10 januari 1985. Magnus´eftermäle i media blir fyra ord:
SPÅREN PEKA MOT VAKEN!
En skolpojke i Bjästa anklagas för att ha begått våldtäkt. Offret - en jämnårig skolkamrat.
Skolvåldtäkten i Bjästa våren 2010 orsakar en våldsam mediastorm. Tidningarna går fulla, TV:s alla kanaler är på plats, uprörda känslor svallar i samhället, i hem och skola, i kyrka och föreningshus.
Polisen utreder, ärendet tröskas i Tingsrätt och Hovrätt. Det är ett våldsamt rabalder. Hela Bjästa samhälle skakar.
Förövaren får sitt straff, så långt som nu juridiken tillåter. Och allmänhetens indignation lägger sig.
Offret kommer förhoppningsvis att övervinna sin ungdoms trauma, om också med ett ärr i själen.
Men Magnus, också 16 år, också från Bjästa, är borta. Död. Troligen mördad. Fyra korta ord blir hans eftermäle:
SPÅREN PEKAR MOT VAKEN - ord som inte vållar någon mediastorm. Och ingenting som skakar om de goda människorna i Bjästa.
Spåren pekar mot vaken - så var polisens deklaration. När vi frågade vilket underlag man hade för den uppfattningen, var svaret:
Men det har ju stått i tidningen!
Jag har berättat om Magnus och omständigheterna kring hans försvinnande i Olle-boken, sid 182.
Det som tillkommit i den redogörelsen är, att det framkommit bevis om att Magnus är död. Några år efter försvinnandet hittade ett par badande pojkar vid stranden i Järved, en kilometer längre ut i Ö-viksfjärden, en fot, med sko och strumpa. Föräldrarna kunde bekräfta att skon och strumpan tillhört Magnus.
Magnus har hamnat i vattnet - men hur har han kommit dit?
Den isränna som polisen spanat in, var inte möjlig att dränka sig i. Sen rännan hade brutits av en rysk virkesbåt tidigare under kvällen. Folk som arbetar i hamnen säger, att en isränna som bryts i 20-gradig kyla, efter en mycket kort stund är så hopfrusen, att om man så skulle vilja, kan man inte komma ner i den. Magnus hade observerats i stan timmar innan den ryska båten lade till vid kaj.
Vad hände Magnus den här ohyggligt kalla januarinatten 1985 i Ö-vik?
Ohygglig och obesvarad fråga.
-/.
måndag 3 januari 2011
ang.Floragatan 7.9 1983
Utifrån uppgifter som är kända från DIARIET, samt från övrigt material som vi samlat och sammanställt, kan ett troligt händelseförlopp skisseras:Olle uppehåller sig intill Gymnastikhuset kkl 22.10 - 22.20. Larm om inbrott i G. Flickskolan sker 22.11.
Elva poliser jagar i området. En polispatull ser en mystisk person, en lång pojke i svart kostym.
Man gör en häftig inbromsning vid Gymnastikhuset - bromsspåren registreras senare - och attakerar den långa pojken, som på grumd av sin har svårt att förklara sig. En kvinna i huset har rapporterat om "dunsar och skrik - Aj, Aj.."
Efter misshandel, där Olle f
örlorat glasögon och cykelnyckel, dras han in i bilen och omkommer genom att han kräks. Kroppen dumpas i Alnösundet.
Ett mjukt föremål i svart tyg rapporteras 83 10 15 ha fastnat i propellern på en fritidsbåt. Uppgiften diariefördes, men utreddes inte.
Det finns ingen bevisning för denna teori. Däremot utgör - enligt min mening- polisens handläggning av ärendet klar bevisning om att eftersökningsärendet Olle Högbom avsiktligt har blockerats.
Undran
Vill först och främst säga att ni finns i mina tankart/böner. Vet du/ni vilken patrull som inte lämnat rapport?
Är det alltså någon av de nämnda namnen?
Sofia 2006 07 19
ang. Floragatan
Elva poliser, ensamma för sig eller i patrull, jagade en förrymd inbrottstjuv på Floragatan, samtidigt som Olle uppehöll sig där. Det är ganska osannolikt om ingen av dessa poliser/patruller haft kontakt med Olle.
Nu fanns det ingen videokamera som kunde dokumentera vad som hände vid det aktuella övergångsstället, där det fanns spår av en bromsande bil. Men polismästaren i Sundsvall, S O Hellberg, antyder att han vet:
-Det är sannolikt att Olle blivit utsatt för våldsbrott."
De elva poliser som deltog i spaningsinsatsen var Irene Hoffman, Lars A Eriksson, Gunnar Backström, Björn Jonason, Thomas Gutke, I. Rindestad, Astor Näsman, Ulf Rodin, Peter Hägglund, Kjell Magnusson, samt en polisman som anges med initialen "M".
De flesta av de poliser/patruller som deltog i spaningsuppdraget har lämnat rapport om sin medverkan.
I utredningen saknas rapport från ett par av polismännen, en patrull.
R H 06 07 18
Elva poliser jagar i området. En polispatull ser en mystisk person, en lång pojke i svart kostym.
Man gör en häftig inbromsning vid Gymnastikhuset - bromsspåren registreras senare - och attakerar den långa pojken, som på grumd av sin har svårt att förklara sig. En kvinna i huset har rapporterat om "dunsar och skrik - Aj, Aj.."
Efter misshandel, där Olle f
örlorat glasögon och cykelnyckel, dras han in i bilen och omkommer genom att han kräks. Kroppen dumpas i Alnösundet.
Ett mjukt föremål i svart tyg rapporteras 83 10 15 ha fastnat i propellern på en fritidsbåt. Uppgiften diariefördes, men utreddes inte.
Det finns ingen bevisning för denna teori. Däremot utgör - enligt min mening- polisens handläggning av ärendet klar bevisning om att eftersökningsärendet Olle Högbom avsiktligt har blockerats.
Undran
Vill först och främst säga att ni finns i mina tankart/böner. Vet du/ni vilken patrull som inte lämnat rapport?
Är det alltså någon av de nämnda namnen?
Sofia 2006 07 19
ang. Floragatan
Elva poliser, ensamma för sig eller i patrull, jagade en förrymd inbrottstjuv på Floragatan, samtidigt som Olle uppehöll sig där. Det är ganska osannolikt om ingen av dessa poliser/patruller haft kontakt med Olle.
Nu fanns det ingen videokamera som kunde dokumentera vad som hände vid det aktuella övergångsstället, där det fanns spår av en bromsande bil. Men polismästaren i Sundsvall, S O Hellberg, antyder att han vet:
-Det är sannolikt att Olle blivit utsatt för våldsbrott."
De elva poliser som deltog i spaningsinsatsen var Irene Hoffman, Lars A Eriksson, Gunnar Backström, Björn Jonason, Thomas Gutke, I. Rindestad, Astor Näsman, Ulf Rodin, Peter Hägglund, Kjell Magnusson, samt en polisman som anges med initialen "M".
De flesta av de poliser/patruller som deltog i spaningsuppdraget har lämnat rapport om sin medverkan.
I utredningen saknas rapport från ett par av polismännen, en patrull.
R H 06 07 18
Från Olles hemsida: Polisens attityd
Om Ollesidan:
Min nya dator och jag kommer inte så bra överens. Men jag ska väl lära honom vem det är som bestämmer!
För övrigt på Olle-fronten - ingenting nytt.
Och frågorna om polisens agerande kvarstår. Varför detta ljugande? Varför denna ovänliga, rent ut sagt fientliga - attityd till oss, till Olle och ärendet? Anslaget anges av polismannen Håkan Larsson:
"... typisk buslägenhet. Snäppet värre än en kvart. Lägenheen mörk, ostädad. Tapet trasig. Sängarna, soffan, obäddad. Tre trasiga pinnstolar i köket."
Fastighetsskötare Svensson, som var med vid samma tillfälle, berättar enligt förhörsprotokoll:
-Lägenheten välstädad. Sängen bäddad. Lägenheten inte särskilt mörk. God ordning."
Mamma Kerstin, som kom in i lägenheten någon timme efter polisens och Svenssons besök, berättar i förhör:
-Jag kom in i lägenheten på fredagseftermiddagen 9/9. Noterade att lägenheten var välstädad och prydlig. Noterade - med rörelse - att Olle hängt upp tvätten, ordentligt och noggrant.
Nu var lägenheten inte i bästa skick. Den var nersliten, med trasiga tapeter i köket, men vi hade köpt den i befintligt skick, och Olle hade planerat hur han skulle rusta upp den under höstlovet.
Nu gick polisen ut med beskrivningen att lägenheten var en kvart, att Olle var missbrukare och tillhörde det ökända Nacksta-klientelet.
Man ljög också grovt och fult om Olles klasskamrater:
-Det har supits någonting alldeles förskräckligt på den här klassfesten.Alla var mer eller mindre redlöst berusade! ( kommissarie Sven Österlind )
Fyra av klasskamraterna körde egen bil till och från klassfesten. Alla - med ett undantag - var i skolan följande dag.
Polismästare Rolf Stenberg underrättade press och allmänhet:
-Redlöst berusad Olle Högbom har på alla fyra kravlat sig ner till ån för att pissa. Där har han ramlat i vatnet, fått en kallsup och drunknat."
Vi förstår att Olle utsatts för en våldshandling intill Gymnastikhuset på Floragatan. De poliser, den polispatrull, som förgått sig mot Olle, är naturligtvis tacksamma över att ha en så stor beskyddare som Rolf Stenberg.
Vi som har polismössa ska hålla ihop!
-
R H 07 12 13
Nyår -07
GOTT NYTT ÅR , Ollesidans läsare och debattörer!
Det är väl lika så gott att jag slutar ställa frågor till, och om, polisen. Det blir i alla fall inga svar. Jag måste säga att det är ett konstigt släkte. Jag har arbetat tillsammans med finnar, jämtar, ester, letter, ryssar, tyskar, kramforsbor, och jag har aldrig haft några svårigheter att förstå eller göra mig förstådd.
Men när jag försökte samtala med vår egen svenska polis var det STOP!
-Vi ptatar inte med folk! Vi håller förhör. Rutiner! Öh, öh, öh, vov, vov, vov...
Så mycket vågar jag säga att den myndighet, de poliser som handlagt utredningen kring Olles försvinnande, inte agerat med syfte att ta reda på vad som hänt honom.
R H
07 01 01
tisdag 19.6 -07
Du engagerade och balanserade läsare av Olle-sidan:
Du, liksom alla andra normala och tänkande människor säger:
-Men nog är väl du, Ruben , helt insnöad i din kritik av polis- och rättsväsende!
Det är förståeligt, men du måste ändå fatta att verkligheten inte förhåller sig som du beskriver. Du är ensidigt negativ på ett sätt, som gränsar till mytomani."
Jag ska återge en episod från det allra första sammanträde vi föräldrar hade med polis- och spaningsedning rörande Olles eftersökning, och du får själv göra din bedömning.
Från polisens sida deltog polismästaren, samt de två polismän som företrädde spaningsenheten.
Jag hade tvingats gå ut efter det att polismästaren krupit på alla fyra som en hund för att visa, hur berusad Olle hade varit den aktuella kvällen.
Kerstin satt kvar. Sa:
-Jag märker att jag misslyckats med att berätta vem, och hur, Olle var!"
Polismästaren:
-Nå, hur var Olle då?
Kerstin:
-Olle var ordningssam och ordentlig. Omtänksam. Lite av en drömmare."
Polismästaren:
-Det barn som man mister idealiserar man lätt!"
. . .
Kerstin kommer ner i bilen. Vit i ansiktet. Så gott som medvetslös.
. . .
Vaad är det för slags folk vi råkat ut för?
R H 07 06 19
Min nya dator och jag kommer inte så bra överens. Men jag ska väl lära honom vem det är som bestämmer!
För övrigt på Olle-fronten - ingenting nytt.
Och frågorna om polisens agerande kvarstår. Varför detta ljugande? Varför denna ovänliga, rent ut sagt fientliga - attityd till oss, till Olle och ärendet? Anslaget anges av polismannen Håkan Larsson:
"... typisk buslägenhet. Snäppet värre än en kvart. Lägenheen mörk, ostädad. Tapet trasig. Sängarna, soffan, obäddad. Tre trasiga pinnstolar i köket."
Fastighetsskötare Svensson, som var med vid samma tillfälle, berättar enligt förhörsprotokoll:
-Lägenheten välstädad. Sängen bäddad. Lägenheten inte särskilt mörk. God ordning."
Mamma Kerstin, som kom in i lägenheten någon timme efter polisens och Svenssons besök, berättar i förhör:
-Jag kom in i lägenheten på fredagseftermiddagen 9/9. Noterade att lägenheten var välstädad och prydlig. Noterade - med rörelse - att Olle hängt upp tvätten, ordentligt och noggrant.
Nu var lägenheten inte i bästa skick. Den var nersliten, med trasiga tapeter i köket, men vi hade köpt den i befintligt skick, och Olle hade planerat hur han skulle rusta upp den under höstlovet.
Nu gick polisen ut med beskrivningen att lägenheten var en kvart, att Olle var missbrukare och tillhörde det ökända Nacksta-klientelet.
Man ljög också grovt och fult om Olles klasskamrater:
-Det har supits någonting alldeles förskräckligt på den här klassfesten.Alla var mer eller mindre redlöst berusade! ( kommissarie Sven Österlind )
Fyra av klasskamraterna körde egen bil till och från klassfesten. Alla - med ett undantag - var i skolan följande dag.
Polismästare Rolf Stenberg underrättade press och allmänhet:
-Redlöst berusad Olle Högbom har på alla fyra kravlat sig ner till ån för att pissa. Där har han ramlat i vatnet, fått en kallsup och drunknat."
Vi förstår att Olle utsatts för en våldshandling intill Gymnastikhuset på Floragatan. De poliser, den polispatrull, som förgått sig mot Olle, är naturligtvis tacksamma över att ha en så stor beskyddare som Rolf Stenberg.
Vi som har polismössa ska hålla ihop!
-
R H 07 12 13
Nyår -07
GOTT NYTT ÅR , Ollesidans läsare och debattörer!
Det är väl lika så gott att jag slutar ställa frågor till, och om, polisen. Det blir i alla fall inga svar. Jag måste säga att det är ett konstigt släkte. Jag har arbetat tillsammans med finnar, jämtar, ester, letter, ryssar, tyskar, kramforsbor, och jag har aldrig haft några svårigheter att förstå eller göra mig förstådd.
Men när jag försökte samtala med vår egen svenska polis var det STOP!
-Vi ptatar inte med folk! Vi håller förhör. Rutiner! Öh, öh, öh, vov, vov, vov...
Så mycket vågar jag säga att den myndighet, de poliser som handlagt utredningen kring Olles försvinnande, inte agerat med syfte att ta reda på vad som hänt honom.
R H
07 01 01
tisdag 19.6 -07
Du engagerade och balanserade läsare av Olle-sidan:
Du, liksom alla andra normala och tänkande människor säger:
-Men nog är väl du, Ruben , helt insnöad i din kritik av polis- och rättsväsende!
Det är förståeligt, men du måste ändå fatta att verkligheten inte förhåller sig som du beskriver. Du är ensidigt negativ på ett sätt, som gränsar till mytomani."
Jag ska återge en episod från det allra första sammanträde vi föräldrar hade med polis- och spaningsedning rörande Olles eftersökning, och du får själv göra din bedömning.
Från polisens sida deltog polismästaren, samt de två polismän som företrädde spaningsenheten.
Jag hade tvingats gå ut efter det att polismästaren krupit på alla fyra som en hund för att visa, hur berusad Olle hade varit den aktuella kvällen.
Kerstin satt kvar. Sa:
-Jag märker att jag misslyckats med att berätta vem, och hur, Olle var!"
Polismästaren:
-Nå, hur var Olle då?
Kerstin:
-Olle var ordningssam och ordentlig. Omtänksam. Lite av en drömmare."
Polismästaren:
-Det barn som man mister idealiserar man lätt!"
. . .
Kerstin kommer ner i bilen. Vit i ansiktet. Så gott som medvetslös.
. . .
Vaad är det för slags folk vi råkat ut för?
R H 07 06 19
söndag 2 januari 2011
Plock ur Olles hemsida
Hemsidan / geocities ) stängde 2009 efter en kort men rätt intensiv tillvaro.
Hur många inlägg som kom in på gästboken räknade jag aldrig, men kopierade ett antal innan de försvann från skärmen. Det var engagerade personer som hörde av sig, de flesta med frågor, många yttryckte sitt deltagande i vår sorg och vårt sökande. Jag svarade så gott jag kunde och tackade för engagemang och värme.
När jag flyttade till Härnösand hösten 2008 förlorade min dator uppkopplingen på nätet. TELIA kunde inte hjälpa mig - jag hade lyckats hamna i en fastighet som låg i sändningsskugga och med dåliga telefonledningar.
Nu bor jag i skogen, datorn är uppkopplad. Den enda begränsningen för att kunna röra mig fritt i Cyberrymden är min usla datorkunskap.
Det fanns några namn som troget återkom på hemsidan: Catrin, N P i Uppsala, A O i Stockholm, Sofia,
ASM i Sumpan, E H i Skåne, C H Stockholm.
Jag har valt ut några av inläggen på hemsidan, samt redovisar några av mina svar och kommentarer.
Det första inlägget som jag återger är från en av Olles skolkamrater:
-
Jag minns allt som det vore igår---
men ack vad tiden går! Jag gick i en parallellklass till Olle i 2:ans årskurs i gymnasiet.Olle var rolig att prata med! Speciellt minns jag när vi ibland slog följe och småpratade från skolan på Brunnshusgatan, båda var vi på väg ner mot stan. Ibland sjöng han för mig också! Halsduken han bär på bilden hade han på sig nästan jämt - på hösten och vintern. Ett annat starkt minne jag har från Olle är när han står på "Apberget" i Timrå ishall och tutade i röda tutan när Timrå spelade hockey! På den tiden stod Pekka Lindmark i mål. Han var en hängiven Timrå supporter!
Jag har under dessa år tänkt på Olle till och från. Undrat vad som hänt honom. Olle var alldeles för levnadsglad och nyfiken för att försvinna frivilligt. Jag sänder mina varmaste tankar och kommer att tänka på Olle denna vecka!
E U E, Danderyd 2008-09-08
---
En Olle-historia:
Olle tyckte om att berätta historier. En av hans favoriter var denna:
Vpl Andersson stod på post utanför en befästning. Vakthavande befäl, löjtnant Lukas, kom på inspektion.
Vpl Andersson ställde sig reglementsenligt i givakt och rapporterade:
-Löjtnant! Vpl Andersson på post enligt order! På postplatsen allt lugnt.
Löjtnanten ville testa sin vaktpost och frågade:
-Vad gör Andersson om fienden kommer från vänster?
-Ropar halt och begär legitimation!
-Och vad gör Andersson om fienden komer från höger?
-Ropar halt och begär legitimation!
-Vad gör Andersson om fienden kommer rakt framifrån?
-Ropar halt och begär legitimation!
-Och vad gör Andersson om fienden kommer bakifrån?
-Ka...ka... kan han vara så jävlig!
---
Lilla Olle- kom din fiende bakifrån...
RH Uppsala 2006-11-29
---
Hur många inlägg som kom in på gästboken räknade jag aldrig, men kopierade ett antal innan de försvann från skärmen. Det var engagerade personer som hörde av sig, de flesta med frågor, många yttryckte sitt deltagande i vår sorg och vårt sökande. Jag svarade så gott jag kunde och tackade för engagemang och värme.
När jag flyttade till Härnösand hösten 2008 förlorade min dator uppkopplingen på nätet. TELIA kunde inte hjälpa mig - jag hade lyckats hamna i en fastighet som låg i sändningsskugga och med dåliga telefonledningar.
Nu bor jag i skogen, datorn är uppkopplad. Den enda begränsningen för att kunna röra mig fritt i Cyberrymden är min usla datorkunskap.
Det fanns några namn som troget återkom på hemsidan: Catrin, N P i Uppsala, A O i Stockholm, Sofia,
ASM i Sumpan, E H i Skåne, C H Stockholm.
Jag har valt ut några av inläggen på hemsidan, samt redovisar några av mina svar och kommentarer.
Det första inlägget som jag återger är från en av Olles skolkamrater:
-
Jag minns allt som det vore igår---
men ack vad tiden går! Jag gick i en parallellklass till Olle i 2:ans årskurs i gymnasiet.Olle var rolig att prata med! Speciellt minns jag när vi ibland slog följe och småpratade från skolan på Brunnshusgatan, båda var vi på väg ner mot stan. Ibland sjöng han för mig också! Halsduken han bär på bilden hade han på sig nästan jämt - på hösten och vintern. Ett annat starkt minne jag har från Olle är när han står på "Apberget" i Timrå ishall och tutade i röda tutan när Timrå spelade hockey! På den tiden stod Pekka Lindmark i mål. Han var en hängiven Timrå supporter!
Jag har under dessa år tänkt på Olle till och från. Undrat vad som hänt honom. Olle var alldeles för levnadsglad och nyfiken för att försvinna frivilligt. Jag sänder mina varmaste tankar och kommer att tänka på Olle denna vecka!
E U E, Danderyd 2008-09-08
---
En Olle-historia:
Olle tyckte om att berätta historier. En av hans favoriter var denna:
Vpl Andersson stod på post utanför en befästning. Vakthavande befäl, löjtnant Lukas, kom på inspektion.
Vpl Andersson ställde sig reglementsenligt i givakt och rapporterade:
-Löjtnant! Vpl Andersson på post enligt order! På postplatsen allt lugnt.
Löjtnanten ville testa sin vaktpost och frågade:
-Vad gör Andersson om fienden kommer från vänster?
-Ropar halt och begär legitimation!
-Och vad gör Andersson om fienden komer från höger?
-Ropar halt och begär legitimation!
-Vad gör Andersson om fienden kommer rakt framifrån?
-Ropar halt och begär legitimation!
-Och vad gör Andersson om fienden kommer bakifrån?
-Ka...ka... kan han vara så jävlig!
---
Lilla Olle- kom din fiende bakifrån...
RH Uppsala 2006-11-29
---
lördag 1 januari 2011
Utdrag ur Olle-boken
( sid 36 )
Andra som hamnar i en liknande situation som vi gjort, kommer i sin aningslöshet att göra samma misstag som vi - vända sig till polisen i tron att polisen har resurser och ambition för att ta sig an deras problem.
Och så går dyrbar tid förlorad, möjligheten att säkra fynd och uppgifter förspills. Så småningom kommer den som råkat ut för bekymmer till en insikt: Polisen hade ju inte några resurser, ingen beredskap, inget kunnande. Möjligheterna till att ta tag i problemet har gått förlorad, möjligheter till fynd har utplånats, minnesbilder har suddats ut eller förvanskats.
Det är nödvändigt att vi redovisar våra erfarenheter, så att allmänhet och politiker får veta hur vårt samhällle,
som utlovar omsorg och trygghet för alla med borgare, fungerar för den som verkligen råkat ut för svårigheter.
Det finns ingen myndighet, det finns ingen företrädare för någon myndighet, som tagit kontakt med oss under den här svåra tiden och frågat hur vi klarar av vår situation, mentalt och ekonomiskt.
Det finns ingen politiker, det finns ingen företrädare för någon politisk organisation, som spontant tagit kontakt med oss under den här tiden och intresserat sig för vår situation.
Ytterst få av de politiker som vi uppvaktat har bevärdigat oss med ett svar. De få som svarat har gjort det med samma ord och attityd som kaptenen i Frödings dikt:
Havet välte, stormen ven.
En man över bord, kapten!
-Jaså.
Ännu kan en lina den arme nå!
-Jaså.
En av de få politiker som svarat är Olof Palme. Han svarade att han som politiker inte hade vare sig rätt eller möjlighet att lägga sig i polisens arbete. För övrigt hade han fullt förtroende för den svenska polisen...
Jag berättar inte för att kverulera. Men jag berättar för att någonting av våra bittra erfarenheter ska kunna komma till nytta, ligga till underlag för en diskussion om myndighetens ansvar, men kanske främst om dess resurser, kunnande och ambitioner.Ingenting förs ju framåt, ingenting har ju möjlighet att växa till och förbättras om inte verkligheten redovisas.
Det är därför jag skriver. Jag vill att Olles liv ska få betyda någonting. Hans liv, och våra tunga erfarenheter, får ju inte bara sjunka ner i den slöa och bekväma glömskan.
Andra som hamnar i en liknande situation som vi gjort, kommer i sin aningslöshet att göra samma misstag som vi - vända sig till polisen i tron att polisen har resurser och ambition för att ta sig an deras problem.
Och så går dyrbar tid förlorad, möjligheten att säkra fynd och uppgifter förspills. Så småningom kommer den som råkat ut för bekymmer till en insikt: Polisen hade ju inte några resurser, ingen beredskap, inget kunnande. Möjligheterna till att ta tag i problemet har gått förlorad, möjligheter till fynd har utplånats, minnesbilder har suddats ut eller förvanskats.
Det är nödvändigt att vi redovisar våra erfarenheter, så att allmänhet och politiker får veta hur vårt samhällle,
som utlovar omsorg och trygghet för alla med borgare, fungerar för den som verkligen råkat ut för svårigheter.
Det finns ingen myndighet, det finns ingen företrädare för någon myndighet, som tagit kontakt med oss under den här svåra tiden och frågat hur vi klarar av vår situation, mentalt och ekonomiskt.
Det finns ingen politiker, det finns ingen företrädare för någon politisk organisation, som spontant tagit kontakt med oss under den här tiden och intresserat sig för vår situation.
Ytterst få av de politiker som vi uppvaktat har bevärdigat oss med ett svar. De få som svarat har gjort det med samma ord och attityd som kaptenen i Frödings dikt:
Havet välte, stormen ven.
En man över bord, kapten!
-Jaså.
Ännu kan en lina den arme nå!
-Jaså.
En av de få politiker som svarat är Olof Palme. Han svarade att han som politiker inte hade vare sig rätt eller möjlighet att lägga sig i polisens arbete. För övrigt hade han fullt förtroende för den svenska polisen...
Jag berättar inte för att kverulera. Men jag berättar för att någonting av våra bittra erfarenheter ska kunna komma till nytta, ligga till underlag för en diskussion om myndighetens ansvar, men kanske främst om dess resurser, kunnande och ambitioner.Ingenting förs ju framåt, ingenting har ju möjlighet att växa till och förbättras om inte verkligheten redovisas.
Det är därför jag skriver. Jag vill att Olles liv ska få betyda någonting. Hans liv, och våra tunga erfarenheter, får ju inte bara sjunka ner i den slöa och bekväma glömskan.
Utdrag ur Olle-boken
(sid.35)
Det är nödvändigt att berätta om Olle och om våra upplevelser efter det att han försvann.
Vi måste få berätta för vår egen skull och för hans kamraters skull. Det är nödvändigt att det inte glöms bort hur Andreas och AnnaKarin kämpade för att finna sin kamrat, hur våra grannar - Anders och Joel och alla andra - satsade dagar och veckor i sökandet och körde hundratals mil.
Det är nödvändigt att vi berättar hur illa vi farit - vi föräldrar, Lars och Maria, Olles alla kamrater, närstående släktingar. Vi berättar inte för att beklaga oss för att någon skulle tycka synd om oss - men det kanske vi också har behov av - men för att försöka förklara vilken ohygglig påfrestning det är att förlora ett barn, sin bror, sin bäste kamrat... och därtill inte veta vad som hänt honom.
Det kan förklara varför det blivit så tyst omkring oss, varför det blivit så mörkt i vårt hus om kvällarna. Det finns ingenting som tär så hårt som sorgen. Och till sorgen läggs ångest och ovisshet.Till detta läggs frågornaa om polismyndighetens agerande. Och självanklagelser: Tänk om vi hade förstått ... tänk om vi själva hade undersökt den uppgiften...
Nu säger du att vår tillvaro är full av tragedier.Varje dygn sker olyckor in trafiken, i arbetslivet. Unga människor dör i sjukdomar, samhället är fullt av tragedier som orsakas av dårskap och våld. Vårt problem är varken speciellt eller unikt.
Och ändå: En tragedi som är definitiv måste man resignera inför. På något sätt måste man, efter att ha sett verkligheten, finna en väg som gör det möjligt att leva vidare.
Men att leva meed en sorg, en förtvivlan, och i ett sökande som inte har något slut - hur kan man beskriva det? Du ska i varje fall inte bli förvånad över att det blivit så mörkt i vårt hus om kvällarna, så tyst omkring oss. Det är ju också nödvändigt att vi berättar om våra erfarenheter, berättar om våra kontakter med polismyndigheten, med politiker, berättar om vad vi lärt oss under den här hemska tiden. Om inte vi redovisar våra erfarenheter så kommer ju ingenting till nytta. Vår erfarenhet tillför ju inte vår samhällsgemenskap någonting av värde om inte vi berättar om den.
./
Det är nödvändigt att berätta om Olle och om våra upplevelser efter det att han försvann.
Vi måste få berätta för vår egen skull och för hans kamraters skull. Det är nödvändigt att det inte glöms bort hur Andreas och AnnaKarin kämpade för att finna sin kamrat, hur våra grannar - Anders och Joel och alla andra - satsade dagar och veckor i sökandet och körde hundratals mil.
Det är nödvändigt att vi berättar hur illa vi farit - vi föräldrar, Lars och Maria, Olles alla kamrater, närstående släktingar. Vi berättar inte för att beklaga oss för att någon skulle tycka synd om oss - men det kanske vi också har behov av - men för att försöka förklara vilken ohygglig påfrestning det är att förlora ett barn, sin bror, sin bäste kamrat... och därtill inte veta vad som hänt honom.
Det kan förklara varför det blivit så tyst omkring oss, varför det blivit så mörkt i vårt hus om kvällarna. Det finns ingenting som tär så hårt som sorgen. Och till sorgen läggs ångest och ovisshet.Till detta läggs frågornaa om polismyndighetens agerande. Och självanklagelser: Tänk om vi hade förstått ... tänk om vi själva hade undersökt den uppgiften...
Nu säger du att vår tillvaro är full av tragedier.Varje dygn sker olyckor in trafiken, i arbetslivet. Unga människor dör i sjukdomar, samhället är fullt av tragedier som orsakas av dårskap och våld. Vårt problem är varken speciellt eller unikt.
Och ändå: En tragedi som är definitiv måste man resignera inför. På något sätt måste man, efter att ha sett verkligheten, finna en väg som gör det möjligt att leva vidare.
Men att leva meed en sorg, en förtvivlan, och i ett sökande som inte har något slut - hur kan man beskriva det? Du ska i varje fall inte bli förvånad över att det blivit så mörkt i vårt hus om kvällarna, så tyst omkring oss. Det är ju också nödvändigt att vi berättar om våra erfarenheter, berättar om våra kontakter med polismyndigheten, med politiker, berättar om vad vi lärt oss under den här hemska tiden. Om inte vi redovisar våra erfarenheter så kommer ju ingenting till nytta. Vår erfarenhet tillför ju inte vår samhällsgemenskap någonting av värde om inte vi berättar om den.
./
Utdrag ur Olle-boken
( sid 34 )
Det är ju för Olles skull jag måste berätta.Olles liv får ju inte vara som en sten som släpps ner i vatten. Efter en stund har vattenringarna plånats ut, snart finns det ingenting som utmärker den plats där stenen sjönk.Efter ytterligare en stund finns det ingen som minns vare sig stenen eller platsen där den sjönk.
Och om nu Olle är borta och vi om stod honom nära - hans föräldrar, syskon och kamrater -är alltför trötta för att vi ska orka berätta om honom, då försvinner ju bara Olle ur tiden - det är som om det aldrig funnits en lång skrattande pojke med burrigt hår och kraftiga tänder. Han är bara borta och minnet av honom kommer så småningom att plånas ut.
Därför måste Olle få gestalt, han måste få förbli verklig, detta Olle levat och funnits till på jorden måste ju få betyda någonting, hans 18 år på jorden måste ha ett värde. Han kan bara inte försvinna, först fysiskt och sedan minnet av vem han var.
Det är därför vi måste berätta om honom, tala om vem han var, berätta om hans funderingar och upptåg, berätta om den Olle som var Olle, den Olle som vi kände efter 18 år tillsammans med honom.
Du som gick tillsammans med Olle i skolan, kanske i samma klass, hur minns du honom? Du har kanske inte funderat så mycket på det - men du minns i alla fall någonting av den pojken som heter Olle. Du har kanske ett minne av honom som en hejig prick med egen stil, du minns kanske honom som litet irriterande, eller renav knasig - eller du minns honom som en verkligt busssig polare.
Och du som bildat dig en uppfattning om honom efter vad du hört berättas, eller av det som du läst i tidningarna - vad tror du att du vet om den här pojken? Det är möjligt att du har en riktig och nyanserad uppfattning om honom.
Men du, som grundar din uppfattning om Olle utifrån vad polisen har berättat - du vet ingenting om den här pojken. Polisen grundar sin uppfattning om Olle utifrån sin teori om vad som hänt honom.
Nu vet man inte vad som hänt honom, men för att det skulle hända som man förmodar har hänt, så måste Olle vara sådan som man förutsätter som han var, annars skulle det som hänt honom inte ha hänt.
Det här låter somTage Danielssons sannolikhetsresonemang, och som sannolikt inte heller är utan verklighetsunderlag.
- Nå, hur var Olle då? frågade 01:01.
-Han var skötsam och ordentlig. Han var vänlig och omtänksam, han var en spexmakare och en drömmare.
-Föräldrar idealiserar lätt det barn man mister, sa 01:01.
/.
Det är ju för Olles skull jag måste berätta.Olles liv får ju inte vara som en sten som släpps ner i vatten. Efter en stund har vattenringarna plånats ut, snart finns det ingenting som utmärker den plats där stenen sjönk.Efter ytterligare en stund finns det ingen som minns vare sig stenen eller platsen där den sjönk.
Och om nu Olle är borta och vi om stod honom nära - hans föräldrar, syskon och kamrater -är alltför trötta för att vi ska orka berätta om honom, då försvinner ju bara Olle ur tiden - det är som om det aldrig funnits en lång skrattande pojke med burrigt hår och kraftiga tänder. Han är bara borta och minnet av honom kommer så småningom att plånas ut.
Därför måste Olle få gestalt, han måste få förbli verklig, detta Olle levat och funnits till på jorden måste ju få betyda någonting, hans 18 år på jorden måste ha ett värde. Han kan bara inte försvinna, först fysiskt och sedan minnet av vem han var.
Det är därför vi måste berätta om honom, tala om vem han var, berätta om hans funderingar och upptåg, berätta om den Olle som var Olle, den Olle som vi kände efter 18 år tillsammans med honom.
Du som gick tillsammans med Olle i skolan, kanske i samma klass, hur minns du honom? Du har kanske inte funderat så mycket på det - men du minns i alla fall någonting av den pojken som heter Olle. Du har kanske ett minne av honom som en hejig prick med egen stil, du minns kanske honom som litet irriterande, eller renav knasig - eller du minns honom som en verkligt busssig polare.
Och du som bildat dig en uppfattning om honom efter vad du hört berättas, eller av det som du läst i tidningarna - vad tror du att du vet om den här pojken? Det är möjligt att du har en riktig och nyanserad uppfattning om honom.
Men du, som grundar din uppfattning om Olle utifrån vad polisen har berättat - du vet ingenting om den här pojken. Polisen grundar sin uppfattning om Olle utifrån sin teori om vad som hänt honom.
Nu vet man inte vad som hänt honom, men för att det skulle hända som man förmodar har hänt, så måste Olle vara sådan som man förutsätter som han var, annars skulle det som hänt honom inte ha hänt.
Det här låter somTage Danielssons sannolikhetsresonemang, och som sannolikt inte heller är utan verklighetsunderlag.
- Nå, hur var Olle då? frågade 01:01.
-Han var skötsam och ordentlig. Han var vänlig och omtänksam, han var en spexmakare och en drömmare.
-Föräldrar idealiserar lätt det barn man mister, sa 01:01.
/.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)