Ang. Olle Höboms försvinnande/eftersökning.

Ang. Olle Högboms försvinnande/eftersökning:

I den nödtvungna kontakten med polisen har frågorna ställts:

Är det möjligt att kunnande och ambition ligger på den nivå som kommit till uttryck i spaningsinsatsen – eller

Har man avsiktligt saboterat utredningen?

Hur som helst: Polisen har varit en katastrof i utredningsarbetet.

Till detta tragiska faktum läggs, att när vi vänt oss till övergripande polis- och rättsmyndigheter och vädjat om hjälp och uppmärksamhet, har vår ställning ytterligare försämrats. Övergripande myndighet – J O, J K. Justitieminister - har undantagslöst tagit polismyndighetens parti gentemot oss. Enskilda fraktioner inom polisen må ha varit osams, det har varit interna personstrider, men gentemot oss har fronten varit kompakt:

-Kom inte här och ha synpunkter på vår organisation!

Vi har försökt väcka uppmärksamhet för det uppenbart sjuka agerande som präglat sundsvallspolisen i det som gäller vår son Olles försvinnande och eftersökning. Vi har redovisat attityder och beteende.

Vi har berättat om hur svinaktigt polismästare Stenberg betett sig mot oss, hans föraktfulla inställning till frikyrkofolk och nykterister, men först och främst hans djuriskt primitiva nonchalans gentemot en försvunnen 18-åring från grannstaden Härnösand.

Sjukt och oskickligt. Lågt, vulgärt, primitivt, inspirerat av nazistisk våldsmentalitet a la Sven Hassel.

När ryktet om att Olle blivit nedmejad av en ökänd ligist nådde Polisstationen, basunerade Stenberg ut i media:
-Vår teori om att Olle blivit påkörd av rattfyllo har bekräftats. Det tycks således som att Olle-fallet fått en positiv lösning.

( SU TI december 1986 )

 Nu säger en av de polismän som vi haft kontakt med att:

-Varför kommer ni dragande med Stenberg! Han var ju inte tillräknelig. Ingen brydde sig väl om honom. Han blev ju också avskedad!”

 Vi svarade att för oss var Stenberg en realitet. En otäck verklighet. Vi kunde inte komma förbi honom.  Det var polismästaren som fattade beslut om spaningsinsatsen, avdelade personal och resurser. Det var också han som redovisade polisens uppfattning till press och allmänhet och till länspolischef och distriktskollegor.

Hans förklaring till vad som hänt Olle var klar och osminkad:

-Olle har tagit sig ner till Selångersån för att pissa. Där har han tagit överbalansen, redlöst berusad som han var, ramlat i vattnet, fått en kallsup och drunknat.”

Vi frågade:

-Om nu Olle krupit på alla fyra ner till ån, måste han ju ha observerats av någon av de polismän som vaktade i korsningen Floragatan-Kyrkogatan?”

-De hade väl sin uppmärksamhet riktad mot ett annat håll när Olle kröp förbi. Förresten – vi lägger

inte ner mer arbete än nödvändigt om det inte leder någon vart.  ( Su Ti 5 maj 1988 )

För polisens del är ärendet klart och avslutat.

 Om föräldrarna också ville acceptera att deras fine son var berusad och dränkt sig, vore det väl det bästa för dem. ”

Och vi frågade:

-Hur vet du att Olle var berusad? Och varför tror du att han gått och dränkt sig?”

-Ja, för att skulle ha gått och dränkt sig – som jag förutsätter att han gjort – måste han ju rimligen ha varit berusad!”

Så blev då till sist Rolf Stenberg avskedad. I samband med att han 1994 presenterade sin memoarbok   -POLISMÄSTARENS BRAVADER -  försäkrar han att det han skrivit om Olle-fallet är korrekt och riktigt:

.

2.

-Jag vet ju inte hur mycket Olle hade druckit men det vet jag, att om jag skulle ha druckit lika mycket hade jag för länge sedan varit redlös.” ( sid. 213 )

I en tidningsintervju tillägger han:

 -Min hypotes är att Olle Högbom har ramlat i ån och sedan flutit ut i havet. När hans kamrater lämnade honom före försvinnandet befann han sig i närheten av ån.”

Stenberg ljuger. Grovt, fult, illasinnat. Olle var den aktuella kvällen inte redlöst berusad, sannolikt var han inte berusad, möjligen något påverkad efter att har druckit vin, berättar kamraterna. Den pojke som Olle sist talade med vid klassfesten, Tony Nilsson, berättar för oss att Olle stod för sig själv under de ca 20 minuter som de pratades vid.

När Olle fick veta att Tony och hans kamrater arbetade med timmerbärgning, började han prata om skog och virkesavverkning.

 -Jag minns mycket väl den här långa pojken som stammade lite, berättar Tony. Han var vaken, klar och alert. Men när han började dra fram statistik om hur mycket man kunde minska avverkningarna genom att ta reda på allt sjunktimmer, då hängde jag inte med,”berättar Tony.

Olle skildes från de kamrater som han haft sällskap med från klassfesten uppe vid järnvägsövergången på Floragatan, mer än 400 från Selångersån. Stenberg vet att berätta, att Olle också haft kontakt med kamrater som uppehållit sig nere vid ån. Varför har Stenberg i så fall inte redovisat dessa uppgifter till spaningsledningen?

Stenberg – och spaningsledningen i övrigt – ljuger också fult och grovt på Olles klasskamrater:

-Det har varit meningslöst att höra klasskamraterna. Alla som var med på klassfesten var ju berusade. Man kunde inte redogöra för när man kom och när man gick!”

Uttalandet är falskt och grovt vilseledande. En av kamraterna hade varit så påverkad att han somnat inne i lägenheten. Alla övriga var ute och vandrade på stan utan att väcka någon uppmärksamhet. En polisman, A. Näsman, hade observerat ungdomarna där de lugnt och städat passerade järnvägen uppe vid Floragatan. Någon av klasskamraterna var organiserad nykterist och hade aldrig i sitt liv druckit en droppe alkohol. Fyra av kamraterna körde egna bilar till och från klassfesten.

Nu gick polisen ut i pressen med en massiv beskrivning av hur det söps vid sundsvallsskolornas klassfester – och i synnerhet utmärkte sig Västermalmnsskolans elever.

Rektor var förkrossad och vädjade till pressen att inte brodera ut bekymret.

Allmänheten fick alltså uppfattningen att Olle deltagit i en klassfest ”där det supits någonting alldeles förskräckligt”, och att Olle varit ”redlöst berusad.”

Nu var ju detta – om det var sant – inte något större bekymmer för oss. Olle skulle ju ha varit nykter dagen efter. Att berusningen över lag inte kunde ha varit så våldsam som polisen gjorde gällande, visar ju den omständigheten, att samtliga elever – med ett undantag – var i skolan följande dag.

Men Västermalmnsskolan och dess elever fick en dålig stämpel, rektorn var som sagt olycklig och vädjade till press och polis att dämpa uppmärksamheten för skolan och dess alkoholproblem.

Detta hade till följd att skolan inte på något sätt agerade när en av dess elever försvunnit. Skolan skämdes över att ha blivit stämplad som alkoholistnäste, rektor menade att det bästa var att saken tystades ner så mycket som möjligt. Eleven Olle Högbom fick därför inte något stöd från sin skola. Och någon granskning av polisens uppgifter och påståenden gjordes inte.

Stenberg svamlar. Ljuger. Han ljuger därför att han är ett förbannat fä.  Och han ljuger för att avleda intresset för vad två av hans underordnade sysslat med upp vid Gymnastikhuset. Han ljuger fult och ansvarslöst. Och han vet att han kan svamla ostraffat. Han vet att han inte kommer att granskas, inte ställas till ansvar.

-Stenberg kan inte ställas till ansvar. Han är otillräknelig. Han är inte riktig.”

Stenberg må vara en skitstövel. Men han är solidarisk mot sin kår och sin personal. Han hade en primitiv instinkt någonstans i sin förmörkade själ.

-Vi som har polismössa håller ihop. Utåt.”

Han var avskydd av facket:

3.

-Polismästaren skämmer ut oss!”

Han var en oduglig chef:

-Polismästarn! Tja, honom har jag inte träffat. Han sitter mest inne på sitt rum.”

Nu blev han i alla fall avskedad. Ja. Och uppfattade detta som en befordran.

Men Olle, utredningen och vi anhöriga, satt fast i smeten. Ingenting förändras i polisens attityd gentemot oss och ärendet. Inga ansträngningar gjordes för att försöka rätta till de misstag som gjorts under Stenbergs tid.

Som chef för spaningsenheten avlöstes den ene pensionskandidaten av en annan:

-Ja, det är möjligt att det begåtts misstag. Under Stenbergs tid. Men det är ingenting som jag kan ta ansvar för, bla, bla, bla… Jag har förresten bara tre månader kvar att tjänstgöra. Sedan går jag i pension. Och man vill ju inte gärna fördjupa sig i ett ärende när man är så nära pensionen. Och kanske dra på sig en anmärkning. Nej, det får nog rulla på. Och det här ärendet kanske löser sig ändå. Och om det inte löser sig, så är det någonting som vi får lov att acceptera. Vi har i alla fall gjort så gott vi kunnat.  Följt våra rutiner. Överordnade myndigheter, som föräldrarna har vänt sig till, såväl J O som J K och Justitieministern har ju inte haft någonting att anmärka på. Så det så!”

( Kommissarie Sven Österlind )

Jag erinrar mig några rader i en uppsats om hur kung Karl Johan tuktade de bråkiga norrmännen  1814:

Tillståndet i den norska armén beskrivs sålunda:

-Befälet var dåligt i följd av befordran efter ålder, som inom armén iakttagits. De högre platserna fylldes av ålderdomssvaga och bräckliga män, oförmögna till ansträngande tjänstgöring.

Här satt således som rotelchefer robotar som enbart hade tjänsteår som meriter. Som rotelchef och kommissarie kunde de knata upp ett par pinnhål på pensionsstegen.

Här satt således A L, en utlevad polisstöt som tack vare en viss skrivkunnighet, avancerat från patrullerande konstapel till kommissarie.

Han efterträddes av en figur som vi kallade Valacken – en figur helt utan kunnande och ambitioner.

Hans standardfras var:

-Jaha, så bra att ni ringer! Jag hade just tänkt att jag skulle höra av mig. Om det finns någonting nytt… tja, inte direkt. Men vi har för avsikt att höra ett par personer… Ett par bröder… Om vi bara får tag i dom… Hör av er nästa vecka så kan jag ge besked…”

Och när vi ringde:

-Nej, kommissarien är tjänstledig. Arbetar med omorganisationsplanen. Hör av er senare, ajö!”

Där träffade vi också på en rund och vänlig själ, placerad på en kommissarie-stol ett år före pensioneringen. Formellt ansvarade han för knarkspaningen. Han visste minsann att det förekom knarkhandel på åtskilliga platser runtom i stan, inte enbart vid Gamla Flickskolan och Kyrkan, något som vi tydligen inbillade oss. Och han sa:

-Men Olle var väl inte missbrukare?

Vi svarade att vad vi visste så var Olle inte varit intresserad av knark. Men han hade kanske träffat någon runt Floragatan som sysslade med knarkhandel. Kanske hade han blivit rånad?

-Hade Olle mycket pengar på sig den här kvällen? frågade kommissarien.

-Nej, vi tror inte att han hade mycket pengar på sig. Kanske bara ett par tior.

Kommissarien flinade nedlåtande:

-Och ni tror att någon som har så lite pengar på sig blir utsatt för ett rån!

4.

Ja, det var tomtegubbar på den här nivån som hade det formella ansvaret för utredningen. Men ännu sämre ställt var det på spanarnivå. Här hade Stenberg lyckats knyta till sig poliskårens verkliga sopor. Den som inte hade meriter för att bli anställd i ett normalt polisdistrikt, var välkommen i Stenbergs

gäng.  Han var den intellektuella höjdaren. Han godtog naturligtvis ingen som var honom överlägsen. Den kår som utgjorde besättningen i Stenbergs skuta, skulle kanske ha klarat att såga klossar efter mall i en skyddad verkstad, men hade ju inga kvalifikationer för ett polisarbete.

Ett fynd hade polismästaren gjort i det egna cykelförrådet. Här hittade han en figur som satt och jämförde listan på anmälda stulna cyklar, med det antal cyklar som av någon anledning kommit in i förrådet. Cykelräknaren kunde konstatera, att av etthundra anmälda cykelstölder återbördas fyra stycken till ägaren. Han hade själv räknat ut att FYRA PROCENT av anmälda cykelstölder kunde klaras upp. En fullt godtagbar siffra, meddelade han pressen. Om den här mannen inte hamnat hos polisen hade han varit placerad i någon annan form av skyddad verksamhet eller samhällstjänst.

 I vulgärdebatten används ofta ordet ”chock” för att beskriva någonting överraskande fasansfullt. Jag måste medge att jag fick en ”chock” när jag fick vetskap om att denne man var polis. Jag hade i mitt stilla sinne tänkt mig att det var en omtänksam AMS-direktion som hade placerat honom i polisens cykelförråd.

Nu utnämndes denne cykelräknare till span-chef för eftersökningsärendet Olle Högbom! Jag måste ärligt säga att jag sällan ute i arbetslivet träffat på en så torftigt utrustad person.  Hur i all världen hade han burit sig åt för att få körkort? Inom Skogsvårdsstyrelsens beredskapslag, där Arbetsförmedlingarna placerade folk med minst sagt skiftande begåvning och bakgrund, hade vi knappast någon anställd på jämförbar nivå.

Vi diskuterade denna omständighet, Kerstin och jag:

-Varför har man satt en person på denna nivå, som spaningsledare?

Vi förstod att handlingen var medveten strategi. De ledande inom organisationen visste, eller anade, att kollegor låg bakom Olles försvinnande. Kår-solidariteten krävde tystnad. Och den här mannen var säkert ärlig. Han saknade egen tankeförmåga. Han handlade och agerade på det sätt han var tillsagd.

Jag uppfattade honom som sanslöst korkad.

När jag först träffade honom blev jag naturligtvis helt förtvivlad. Men en hoppets låga tändes i min förtvivlade själ:

-En människa med ett sådant utseende kan väl också inte vara dum! Skaparen har naturligtvis kompenserat sitt misslyckande med utseendet, med att ge karlen inre kvalifikationer! Att ha ett sådant utseende, och dessutom vara dum – nej, det kan inte Himlen tillåta!

Men när han öppnade munnen förstod jag att Den Gode Guden inte hade någonting med den här mannens tillblivelse att skaffa. Han var en produkt helt och hållet från den andre potentatens verkstad.

Han hade, som sagt, en klar uppfattning om matematiska storheter upp till fyra. Tal som var högre än fyra, var MÅNGA. Tal högre än tio var MÅNGA-MÅNGA.

Han var verkligen underlig. Ett par pojkar hade rapporterat att de sett en koja uppe på Norra Berget. Kojan var slarvigt byggd. De trodde att någon uppehöll sig där.

Tipset finns antecknat: KOJA PÅ NORRA BERGET/Dnr I  29 /

Jag frågade vilken betydelse spaningsledningen tillmätt den här uppgiften?

-Ett mycket intressant tips! Kojan var dåligt byggd. Olle hade tappat sina glasögon. Alltså såg han dåligt. Kojan var sannolikt byggd av någon som såg dåligt. Alltså kunde man mistänka Olle.”

Det ena glaset i Olles glasögon var borta. Vi frågade varför polisen inte hade sökt efter det, omedelbart när man visste att det var försvunnet?

Spaningschefen svarade:

5.

-Vi väntade på en sök-hund. Specialiserad på att söka glasögonglas. Men den hunden var just då på ett uppdrag i Värmland…”

  

Han kombinerade sin dumhet med nedrighet. Vid ett besök på polisstationen fann jag några papperskartor som var intressanta, och som jag bad att få ta med mig för att låta kopiera.

-Jag kan kopiera kartorna åt dej, erbjöd sig den här grobianen. Det står en kopiator härborta i korridoren

Han tog pappersbunten, traskade bort till kopiatorn, kom tillbaka och räckte mig handlingarna.

Jag tittade på papperen och sa:

-Men det syns ju ingenting! Kopiorna är ju alldeles svarta!”

-Ja! Kopiatorn är trasig. Det har den varit länge. Men jag har i alla fall kopierat dem. Och det var ju det som du bad mig om, eller hur!”

Dum och nedrig? Eller bara dum?

Det förekom uppgifter i pressen att den vecka Olle försvunnit, var en mentalpatient från Sidsjön ute på otillåten permission.

Jag frågade spaningsledaren:

-Har ni tagit reda på vad en här mannen sysslade med under den vecka han var på rymmen?”

Spaningsledaren:

-Han har i alla fall ingenting med Olles försvinnande att skaffa!”

-Och hur vet du det?”

-Jag har förståss frågat honom!”

Vad ska man svara på sånt?

Man får endast en tanke i huvudet: JAG MÅSTE UT! UT! UT! Hur kommer jag ut?

Han var inte medveten om att till och med kollegorna drev med honom. Eller kanske gjorde de inte det? Kanske betraktade de honom så, som han betraktade sig själv:

-Du är ju en höjdare! Intellektuell. Du kan ju alfabetet. Utantill. Hela alfabetet från stora A hela vägen ner till Zäta eller Y, eller vad fan det nu slutar på. Sådana som du finns det inte många av. En tillgång för kåren!”

Nu briljerade han med att arrangera inkommande uppgifter och tips i alfabetisk ordning. Något medvetande om att utvärdera, följa upp, tipsen fanns inte.

Mästerstycket var en gammal rock som någon ambitiös medborgare hittat uppe vid Slakteriet och lämnat in på Polisstationen. Jag hade sett den här rocken där den låg i gräset, en brun möglig rock som säkert legat ute ett par år. När jag såg den tänkte jag först att jag skulle gömma undan den, men tänkte samtidigt att det var ett onödigt besvär. Ingen förnuftig människa skulle sätta den i samband med Olle.

Men nu kom rocken fram i ljuset, dokumenterad under inte mindre än sju uppslag:

B: BRUN KAVAJ

K: KAVAJ

K: KONFRONTATION KAVAJ A-son

K: KONFRONTATION KAVAJ C-mell

K: KONFRONTATION KAVAJ      S-ander

U: UPPHITTAD KAVAJ

Å: ÅKANTEN KAVAJ

Jag frågade:

6.

-Varför har du registrerat den här kavajen i Olles material? Det här var ju en gammal möglig kavaj. Den hade säkert legat ute ett par år. Dessutom brun. Olle hade en svart kavaj.”

-Vi betraktar den här kavajen som ett synnerligen intressant fynd. Den hade ju påträffats nere vid ån. Olle hade ju sagt till en kamrat att han skulle fånga änder. Änder uppehåller sig i vatten, eller hur!”

Det skedde som sagt inte någon värdering av inkommande tips. Således tillmättes uppgiften under

B: BLÅ GYMNASTIKSKO TILLVARATAGEN I NJURUNDA

K: KOJA PÅ NORRA BERGET

O: OLLE IAKTTAGEN PÅ LISEBERG

samma värde som de ohyggligt närgångna uppgifterna från Floragatan

B: BLODFLÄCKAR OCH DÅLIG LUKT I EN CONTAINER VID G. BRANDSTATIONEN

G: GLASÖGON UPPHITTADE VID FLORAGATAN. KAN VARA OLLES

D: DUNSAR OCH SKRIK, SMÄLL I BILDÖRR VID GYMNASTIKHUSET

Vi frågade:

-Men sker det ingen gradering av de tips som kommer in? Sker det inte någon bedömning av vilka tips som kan vara intressanta? Tips som kan ha koppling till ärendet? Till Olle!

-Vi arbetar väldigt brett. Förutsättningslöst.”

-Men sker det ingen utvärdering av tipsen?”

-Jo, om det skulle komma något synnerligen konkret. Som till exempel uppgifter om ett lik. Då kommer givetvis ett sådant tips att följas upp. Men i nuläget har vi ingenting att gå på. Därför bedömer vi alla tips vara värdefulla. Och att försvinna är ju inte något brott. Det måste ni ha klart för er! Vi har rutiner för sådana här ärenden. Fasta rutiner.

Sedan har vi inom SPAN faktiskt också annat att göra än att spana efter Olle Högbom. Vi spanar ju inte heller efter småsaker som glasögon och cykelnycklar. Vi spanar efter människor. Efter personer.  Kroppar.

Vi har ju till exempel ärenden som kräver akuta insatser. Vi måste rycka ut för att ta hand om en förvirrad person. Som hotar att göra sig själv skada, eller skada andra. Mentalt sjuka personer.

Och Olle var ju mentalt frisk, efter vad ni själva påstår.”

( Hans Sporrong i intervju med Christer Nygren, Dagbladet, Sundsvall )

Ja, så här rullade det på, månad efter månad, år efter år.  Vi fick aldrig möjlighet att samråda med ansvarig polis- och spaningsledning. Efter många uppvaktningar och mycket tjatande fick vi ibland tid för möte med polisledningen. Men när sammankomsten skulle äga rum blev det i de flesta fall något förhinder. Den tjänsteman som skulle leda sammanträdet hade tvingats åka ut på ett akut uppdrag, blivit sjuk, antecknat fel datum, eller att den person som skulle höras inför mötet inte varit tillgänglig, o s v, o s v

Vid ett tillfälle hade vi tvingat oss till ett sammanträde med länets högsta polismyndighet, länspolismästaren och hans adjutant. I sammanträdet deltog också sundsvallspolisens chef, samt rotelchefen för SPAN.

Vi hade nu insett att vi, vid möten med polismyndigheten, inte borde uppträda ensamma. Vi bad någon person i vänskapskretsen att göra oss sällskap. En av Kerstins medarbetare, Sara Ekström – sedermera Landstingsdirektör  - gjorde  oss sällskap vid något  tillfälle.

Vid detta speciella sammanträde när Länspolischefen deltog, hade vi bett pastor Mischa Herfert i Härnösands Baptistförsamling göra oss sällskap.

Vi uppfattade att deltagarna i sammankomsten var allvarliga, lyssnande och konstruktiva. Vi kunde framföra våra synpunkter och frågor angående polisens handläggning av ärendet.

7.

Vi formulerade också två konkreta förslag. Vi krävde att en av de poliser, Backström, som bråkat med en berusad man vid Gamla Flickskolan, skulle konfronteras med denne person. Jag misstänkte att mannen – som jag identifierat på polisens beskrivning - var medlem i det s. k. ”Stödegänget,” och således i högsta grad intressant  i vad som förekommit på Floragatan.

Det andra kravet från oss var, att en utredningsgrupp, direkt underställd Länspolismästaren, skulle överta ansvaret för utredningsarbetet.

Länspolischefen sammanfattade våra önskemål och försäkrade, att våra krav beaktades och skulle åtgärdas.

När vi efter en veckas väntan tog kontakt med rotelchefen, meddelade denne, att beträffande punkt ETT var det av anställningstekniska skäl inte möjligt att genomföra en konfrontation. Polismannen Backstöm hade fått förflyttning till Timrå polisdistrikt, och ”vi kan inte besvära personal, som arbetar i ett annat polisdistrikt, med våra ärenden.”

Beträffande punkt två: De två man som fått uppdraget att under Länspolischefens ledning arbeta med utredningen, kunde inte påbörja arbetet förrän om ca ett år. Den ene av de utsedda männen, Anderson, hade nämligen fått ett ETT-årigt F N uppdrag i Libanon –  och det vill ni väl inte hindra honom från! Och EN man kan inte ensam arbeta med en utredning av det här slaget!”

Så var det med den saken. Dagar, veckor, månader av förhoppningar och planering, rann som vanligt ut i ingenting.

Vi har naturligtvis farit mycket illa under den här tiden. Dels har sorgen efter Olle varit förlamande, dels har ansträngningarna att försöka lösa mysteriet med hans försvinnande tagit resten av våra krafter – och pengar. Till detta har lagts plågan av polisens ovänliga attityd och frågorna kring den ofattbart klantiga handläggningen av utredningsarbetet.

Kerstin trodde väl i det längsta på att polisen var POLISEN i traditionell bemärkelse. Hennes trygga bild av polis och polisväsendet var hemsocknens Landsfiskalkontor, med polisman Björkstrand som klippa och auktoritet - närmast GUD FADER. När Kerstin så småningom insåg att allt som hade med Olles utredning att göra, var bluff och bedrägeri, blev detta ytterligare  belastning på en alltför tung börda.

Jag hade väl ganska tidigt i vår nödtvungna kontakt med polisväsendet insett, att man här hade en annan målsättning än vi, i det som gällde Olles eftersökning och upplevde väl inte samma ohyggliga besvikelse som Kerstin gjorde, när sanning och sammanhang stod klar för henne.

Vi har alltså haft att göra med skojare, med banditer. Det är poliser som förgått sig mot Olle. Det är poliser som slagit och kränkt honom vid Gymnastikhuset på Floragatan och därefter på något sätt låtit honom omkomma – kanske genom att han brutalt dragits in i en bil. Där har det kanske hänt – det som flera av de SIARE vi haft kontakt med  berättat: Olle har kräkts i bilen, poliserna har gripits av vettlös ilska och gett honom ännu mer stryk, Olle har kvävts av sina uppkastningar och av misshandel.

Gärningsmännen finns att söka i den patrull, som inte redovisat spaningsuppdraget från inbrottet i Gamla Flickskolan, onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Det är poliser som saboterat och blockerat utredningsarbetet. Några har agerat aktivt och medvetet. Andra har passivt ”tittat åt ett annat håll:

-Det här med Olle Högbom ska vi nog akta oss för att rota så djupt i.”

Det troliga är att man har dumpat kroppen i vatten. Det föremål i svart tyg, som en fritidsbåt hade kontakt med i Alnösundet veckan efter försvinnandet, kan ha varit Olle. 

-Kollisionen var så kraftig att motorn stannade – svart tyg hade fastnat i propellern…”

När polisen, någon dag efter det händelsen rapporterats, bestämde sig för att ge sig ut med en båt för att söka, blåste det – lämpligt nog – allför mycket för att man skulle våga sig ut.

8.

Jag kan försäkra, att i vår släkt av sjöfolk och fiskare, fanns folk som inte skulle ha skrämts av att det en dag blåste kuling i Alnösundet.

 Men vi fick aldrig veta, förrän långt senare, att den här vittnesuppgiften från Alnösundet fanns i utredningsmaterialet.

Kerstin anmälde Olles försvinnande på polisstationen i Sundsvall fredagseftermiddagen den 9:e september. Jag har inte sett hur denna anmälan antecknades, men jag föreställer mig att Kerstin berättade att Olle var försvunnen efter klassfesten på onsdagskvällen och att hon begärde polisens hjälp för att ta reda på vad som hänt honom.

Det uppdrag som Kerstin gav polismyndigheten var således att söka efter Olle. Med all säkerhet gav hon inte polisen i uppdrag att utföra en socialpsykologisk utredning om hur vi levde som familj och inte heller en personundersökning av honom eller oss övriga i familjen.

 Men det var här som utredningen satte in sina resurser.

 Det som var intressant och väsentligt för utredningen om vad som hänt Olle – uppgifter om dunsar och skrik på Floragatan vid en tidpunkt när Olle uppehöll sig där, Olles cykelnyckel och glasögon som tillvaratagits på samma plats - det fäste man inte något avseende vid.

Det var mer polismässigt storslaget att driva utredningen ifrån förutsättningen att Olle hade en dålig hemmiljö:

-Det är känt att föräldrarna var nykterister och att det rådde ovänskap mellan Olle och hans far. De slogs ofta.

 Pappan ska synas i sömmarna. Han kan ha någonting med sonens försvinnande att skaffa. Det har kommit uppgifter om att han ska ha gråtit och skrikit dygnen efter sonens försvinnande.

-Typisk indikation på dåligt samvete!” ( Hans Sporrong )

Det har antecknats i förhörsprotokollet att Kerstin, Olles mor, uppgett att ”Olle och Ruben bråkade ofta”.

 Det som Kerstin sagt var, att Ruben och Olle ”brottades” ofta.

Och om nu Olle och jag bråkade och brottades – vilken koppling hade det med vad som hände Olle på Floragatan onsdagskvällen 7 september 1983?

Men när Rikskriminalens folk kom in i utredningen i mars 1986 ”ärvde” man som huvudspår sundsvallspolisens teori om att pappan kunde ha med sonens försvinnande att skaffa:

-Pappan ska vi nog titta lite närmare på! Om det är fråga om våldsbrott, kan gärningsmannen finnas inom den nära kretsen av anhöriga. Modern och dottern kan uteslutas. Likaså brodern, eftersom han bevisligen var bortrest. Återstår således pappan!”

Rikskriminalens folk sysslade i två år med min ringa person, förhörde folk i bekantskapskretsen, förhörde älgar, älghunden Karr och älgjägare, som efter tre år inte visste vilken jaktperiod det var fråga om. Till sist kom man väl i underfund om att man var snett ute.

Men dyrbar tid hade gått förlorad, minnesbilder och intryck från den aktuella kvällen sammanblandats eller förträngts.

Och Stenberg och hans hejdukar var naturligtvis glada över att intresset avleddas från dem, och för vad som hänt Olle onsdagskvällen 7 september 1983 på Floragatan i Sundsvall.

…

Mitt slutomdöme om polisväsendet i allmänhet – och om sundsvallpolisen i synnerhet – är hårt och uppfattas naturligtvis som överord.

Men det är min uppfattning, och jag står för den:

EN SJUK ORGANISATION; PRIMITIV OCH OHEDERLIG.

Ruben Högbom, Uppsala 2007

Print This Post