Öppet brev ./ ang Olle Högbom

Min son Olle Högbom försvann den 7:e september 1983 på Floragatan i Sundsvall.

Att en glad 18:åring med många drömmar kunde försvinna är lika obegripligt för oss idag, som det var då.

När vi insåg att han inte skulle komma tillbaka lovade jag Olle, att så länge jag hade krafter kvar skulle jag söka honom. Jag har sökt dag efter dag. År efter år. Jag vaknar med tankarna på Olle. Och jag somnar med tankarna på Olle. Under alla år har vi inom familjen försökt uppnå samtal och ett konstruktivt samarbete med polisen.  Dessvärre: vi uppfattar att vi bemötts med kyla och nonchalans.

Jag har aldrig ställt några orimliga krav på polisens kunnande och ambition. Jag har bett om samtal. Om dialog. Jag har i vår kontakt med myndigheten utgått från förutsättningen att man vill lösa ärendet.

Kontakten med myndigheten har misslyckats, och jag drar slutsatsen: Polisen är inte intresserad av att lösa ärendet Olle Högom.

Ett klarläggande skulle innebära, att polis, enskild eller i patrull,   avslöjas som gärningsman, mord, på Olle.

Att leva med ovissheten om vad som hänt Olle är en daglig tortyr, där jag slits mellan förhoppningar, sorg och desperation. Det har kommit till min kännedom att polisen under senare tid fått vissa uppgifter och som föranlett att utredningen aktiverats. Det är min förhoppning att detta arbete påskyndas

Det som jag kan hoppas på nu, det är att få ett besked om vad som hänt Olle, och att kunna avsluta hans livs historia bredvid mor Kerstin, i minnesstenen på Timrå kyrkogård.     / Ruben

Floragatan

Floragatan 

Denna gamla fråga som dyker upp då och då:
Varför dröjde det mer än tre veckor innan du, Ruben, började söka på Floragatan började söka på Floragatan? Och vad hade du tänkt dig finna? Frågorna kan vara berättigade och jag svarar så gott jag kan och med samma ord och motivering som tidigare:
Vi fick tips om att någon som kunde  vara Olle uppehöll sig i närområdet. Förmodligen var han förvirrad. Tappat minnet. Han behövde hjälp. Man hade sett den här pojken i Umeå, i Hammarstrand, i Stockholm. En flicka, klasskamrat med Olle, hade sett honom på en gata i hemstaden Härnösaand, torsdagskvällen den 15 september. Det var klart, Olle var förvirrad, han behövde hjälp. Vi sökte som besatta, dag och natt. Från Stockholm till Luleå. Vi sökte på alla kanaler. I berg och skog, i vatten, sjöar och älvar.
Så började vi fundera. Om det verkligen var Olle man sett, så borde det finnas fler som sett honom. I hemstaden Härnösand till exempel, där han gått på en gata centralt i stan? Var det verkligen Olle man sett? Vi måste inse verkligheten. Det kunde inte ha varit Olle!
Det sista, absoluta spåret av Olle, det var ju fyndet av Olles glasögon på  Floragatan, samt vittnesuppgiften från Gymnastikhuset om bråk, höga röster, smällar i bildörrar. Jag insåg att en meningsfull eftersökning måste börja här. Jag hade också fått en ingivelse, en idé från någon detektivroman: Det finns alltid något att finna på en brottsplats! Vi tvingades inse, att Floragatan var en brottsplats.
Jag började söka utifrån den grundsten där glasögonen låg när de fotograferades. Med en slidkniv - mora-kniv står det i polisrapporten - ritade jag upp en ruta i gräset på en kvadratfot. Det står kvadratfot i detektivromanerna... Så luskade jag igenom rutan med kniven. Fann ingenting i gräset, förutom celluloid och plastförpackningar. Jo, jag fann några metallfjädrar och som jag antog ha hört till en liten fall-förgasare. Allt jag fann plockade jag ner i en plastpåse. Men så, efter en halv timmes sökande fann jag en femkrona, nertrampad i gräset. Men när jag tog upp den så var det ingen femkrona. Det var en bricka med ett bensinmärke. Översidan var blank som en fem-krona, men på brickans undersida hängde en liten nyckel. Jag tyckte att jag  hade sett den här lilla brickan. Men var? Jo på Olles byrå, som stod intill hans säng.
I Olle-boken har jag berättat om min reaktion. Jag drar inte den historien en gång till. Polisen var misstänksam. Frågade: Varför började du att söka här? Och vad tänkte du finna? Jag ljög lite. Sa: - Jag sökte efter mynt! Nu sökte jag inte efter mynt. Jag sökte efter knappar. Efter knappar som suttit i den rock som den bar, som gjort Olle illa. Jag tänkte: Här har varit slagsmål. Kanske du Olle rev loss en knapp. Här i gräset ligger det kanske en gul uniformsknapp. Olle, Olle, du har lämnat ett spår!
Jag fortsatte att söka, men fann ingenting mer. Annat än plast och papper. Polisen var misstänksam och sur: - Varför tog du upp den här nyckelbrickan? Du förstörde därmed ett spår. Om polisen hade fått hitta nyckelbrickan hade vi kunnat säkra ett viktigt spår! Jag var trött och arg och iddes inte svara.
Vår redan dåliga kontakt med sundsvallspolisen förbättrades knappast efter den här historien. Månader och år gick och vi satt fast i samma smet. Vi engagerade en privatspanare för att om möjligt låsa upp polisens blockering. Privatspanaren blev ett dåligt och dyrbart skämt. Vi återvände till polisen.
 Där sa man: - Ja, vi har ju ännu inte kommit igång med något utredningsarbete. Vi måste ju först få något uppslag, något tips, att arbeta med. Vi förväntar att det ska komma något tips i tidningarna. Men det har inte kommit några tips!
Nu höll det på att utvecklas en konflikt mellan mig och Kerstin. Kerstin menade att den enda möjlighet vi hade, för att få reda på vad som hänt Olle, det var att vi höll oss väl med polisen. Det var polisen som skötte utredningen, polisen hade hand om uppgifter och material. Vi fick lov att lita på polisen! Jag invände: Polisen driver inte en målinriktad utredning. Polisen låtsas. Polisen jävlas. Polisen driver med oss!
Jag pekade på de galenskaper som polisen gjort: Man gick runt till optiker i Sundsvall för att fråga, om någon kunde identifiera de glasögon som upphittats - trots att man visste att det var en optiker i Härnösand som provat ut glasögonen för Olle. Som utredningsledare hade man tillsatt en person som man funnit i cykel-förrådet. Den mannen ägde - sorgligt att säga - ytterst begränsade resurser. Jag uppfattade att han var utsatt för till och med sina kollegers drift. -Man sa: 03-01, som jag kallade honom, är smart, väl lämpad som utredningsledare. En intellektuell djuping! Han lär kunna alfabetet! Hela alfabetet! Utantill!"
  Han kunde alltså anteckna inkommande tips i rätt bokstavsordning. Men han hade ju ingen uppfattning om ett tips kunde vara meningsfullt eller inte. Så har han till exempel antecknat under K: koja på Norra Berget: - Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle såg dåligt. Han hade ju förlorat sina glasögon...
Jag var förtvivlad. Varför drev man med oss... Jag sa till Kerstin:
- Nu skriver jag till Justitieombudsmannen och kräver en utredning och ber honom ta reda på vad han har för slags folk i Sundsvall! Kerstin blev blek: - Du får inte skriva till J O, sa hon, Jag förbjuder det! Den som skriver till J O blir betraktad som en bråkstake, som en person helt utan vett. Den som skriver till J O kommer alltid i ett sämre läge. Vår situation är dålig nog som den är. Du får inte göra den värre. Du får inte skriva. Jag förbjuder det!"
Nu trotsade jag Kerstin. Skrev till J O. Bad honom undersöka hur polisen i Sundsvall handlagt utredningsärendet Olle Högbom. Det gick som Kerstin sagt. Åt helvete. J O begärde en förklaring av polismyndigheten i Sundsvall. Här berättade man att ärendet handlagts enligt gällande rutiner. Dessutom kunde man upplysa om att Olle Högbom omkommit, troligen genom drunkningsolycka i Selångersån.
När vi nu frågade andra myndigheter, kommunal- och riksdagsmän ang. Olle, hänvisade man till att J O låtit pröva ärendet, och inte funnit någon orsak till kritik av polisens arbete. Kerstin var inte glad och jag måste naturligtvis be om förlåtelse.
Men nu inträffade något som kom att prägla utredningen om Olle. Något som gjorde ont värre, men som i alla fall antydde en lösning. Det varade i tio år. Slutade med en fjärt.  Pressen braskade på med stora rubriker. Plötsligt, och utan förvarning fanns Olle där, tillsammans med andra olycksoffer. En massmördare trädde fram: -Jag har tagit livet av Olle! Och av omkring trettio andra, unga som gamla, men mest pojkar!
Vi fick lära känna den fantastiske massmördaren Quick. Han matchades av - jag vågar säga två andra idioter, Pentti och Kwast. Quick och Pentti lekte fram äventyrliga upplevelser och sexlekar i skog och mark. Kwast lekte fram juridiken. I åtta sanslösa rättegångar dömdes Quick  som gärningsman. Kwast jublade: - Jag är den ende i svenskt rättsväsende som vunnit åtta rättegångar på raken!
Det var en ohygglig upplevelse att utan förvarning se Olles bild  i tidningarna, tillsammans med andra offer. Tillsammans med  mördaren, den förfärlige Quick. Vi sa: Men nu får vi ju i alla fall  veta som hänt. Och det är ju sanningen som vi sökt i alla dessa år... Allt slutade efter tio år. Som sagt med en fjärt!
Men i mer än tio år hade den här sjuka trion blockerat utredningen angående Olle. Om det nu någonsin drivits en utredning? På våra frågor fick vi ett enahanda svar: - Vi har ju inte fått några tips! Vi måste ju få tips från allmänheten innan vi kan påbörja och driva en utredning!
Nu är väl sanningen den, att polis i Sundsvall inte är så korkade som jag antyder. Det fanns vittnesuppgifter från Floragatan som berättar om bråk, smällar i bildörrar, hårda dunsar, osv. Olles glasögon hittades där. Omständigheter som  borde  innebära, att vad som hänt vid Floragatan, blir föremål för en polisutredning.
 Nu gjordes ingen utredning. Det hade nämligen gått ut en order från högsta polisenhet: FALLET OLLE HÖGBOM FÅR INTE UTREDAS! Skälet är lätt att förstå: Ett klarläggande om vad som hänt skulle innebära, att polis binds som gärningsmän i det som gäller Olles försvinnande! Den order som styr utredningen är: Fortsätt med att ljuga och slira! Tiden är vår bästa bundsförvant. Ärendet preskriberas. Alla som den här historien angår, försvinner så småningom."
Jag tror alltså att polis inte är så korkade som jag antyder och beskriver. Inte dumma - men ohederliga!  Hur behandlar man ohederliga människor, ohederliga myndigheter? Med förakt!
Men det hjälper  ju inte ärendet Här sitter jag med Olles bild framför mig. En sommarbild från Smitingen. Olle är 18 år. Snart ska han dräpas. . /. Ruben

Ruben, bråkstake.

Ja, jag bråkar. Varför bråkar jag? Jag bråkar därför att jag förlorat en son.

Jag läser dikten SONFÖRLUSTEN, kvädet som Egil Skallagrimson, Islands store skald – och hårde viking - skrev till minnet av sina söner, Bodvar och Gunnar, som bägge drunknat:

Ej med muntert mod en man bär

Sin son bort ur huset…

Det hade kommit ett fartyg från Norge med timmer. Bodvar var tillsammans med Egils gårdskarlar för att i flottar bärga timret upp till gården. Den här kvällen blev det hög flod och stark storm. Båten kantrade. Tillsammans med Bodvar var det sex man på båten. Alla kom i vattnet och drunknade. Dagen efter fann Egil sin sons lik på stranden. Nu ville Egil inte leva längre. Han stängde in sig i sin sovkammare och hade bestämt sig att dö där. Men hans dotter, Torgerd, kallades till gården. Hon lyckades, med list, att övertala Egil att skriva ett sorgekväde över sina drunknade söner.

Onsdagskvällen den 7:e september 1983 försvann vår son Olle i sin skolstad, Sundsvall. Vi vet inte vad som hänt honom. Det enda vi vet det är att det finns en vittnesuppgift om bråk, höga röster, smällar i bildörrar från gatuplanet intill det hus som kallas Gymnastikhuset, samt att någon, – en mansröst – ropat Aj, Aj…  Följande morgon tillvaratog elever vid Läroverket ett par glasögon, och som visade sig vara Olles. Senare, när jag efter fyra veckor började söka intill Gymnastikhuset, fann jag Olles cykelnyckel. Vi vet också att samtidigt med Olle befann sig på platsen en patrull från Sundsvallspolisen. Man sökte en kamrat till den inbrottstjuv som tidigare på kvällen begått inbrott i f. d. Flickskolan.

Jag skall inte argumentera. Jag noterar enbart vad som kan vara känt i ärendet – och återvänder till Egil Skallagrimson:

Ej med muntert mod en man bär sin son bort ur huset…

Jag har inte ens kunnat bära min son bort ur huset. Inte ens kunnat finna en grav för honom.

Ruben

POLIS I SVERIGE OCH I U S A

I USA blir det ett våldsamt rabalder när en polisman råkar ta död på en svart medborgare. När en svensk polis råkar ta död på en svensk pojke, blir det på sin höjd ett frågetecken i pressen.

-Sånt händer inte här!”

Jag tror alltså – på fullt allvar – att polis i Sundsvall har tagit livet av min son Olle. Olle, 18 år, är försvunnen efter en skolfest. Polisen ---Länspolisen - har en förklaring: - Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till en del skylla sig själv om han råkar ut för olycka!”

Nu är det ju egendomligt att det enbart polisen som vet, att Olle var berusad. Andra som träffade honom den här kvällen – klasskamrater och en timmerbärgare – uppfattar inte Olle som onykter. Jag tror att polisen ljuger. Jag tror att Olle gick rakt in i den fälla, som polisen gillrar vid Flickskolan för att fånga den tjuv som gjort inbrott i skolan. Uppe vid järnvägsövergången väntar Olle på sin kamrat Axell, som tidigare på kvällen dragit ut på stan. De hade sina cyklar intill fastigheten vid E14.

Nu hör Olle utryckningsfordon och trafiksignaler längre ner på Floragatan, intill det s. k. Gymnastikhuset. Nyfiken och utan misstankar kommer Olle travande. Han välkomnas av en polispatrull, under befäl av den ökände Eriksson. Olle får några barska frågor om vad han heter, och varför han är i Sundsvall? Olle blir rädd. Hans stamning blir värre än vanligt. Irritationen stiger:

Svara om du kan!” Han får några raska slängar av polisbatongen. Ett vittne hör någon – en mansröst – skrika AJ; AJ….

Jag har ingen uppfattning om hur Olle dör. Det kan ha skett på samma sätt som det skedde i Amerika: En övernitisk polisman kväver honom.

Jag kan följa Olles steg ner mot Gymnastikhuset. Här slutar Olles fotspår. Härifrån har han alltså på något sätt blivit fraktad. En vittnesuppgift – som mörkades för oss anhöriga – antyder att Olle kan ha sänkts i Alnösundet.

Sånt händer inte här! En stengrundad mentalitet förklarar pressens och allmänhetens tystnad. På sin sida har polisen det svenska tänkandet, den svenska trötta demokratin.

Övergripande organ i vårt samhälle, J O, J K, Landshövdingar, Landtingsmän, Riksdagsmän, har granskat ärendet, nåja, kanske inte granskat, men i alla fall uttalat sin aktning för all granskning som sägs ha bedrivits, i varje fall varit avsedd att bedrivas…

En annan gynnsam pluspoäng som tillfaller polisen, är TIDEN! Tiden som med tiden löser alla problem.

Nu är jag trött. Ser tillbaka. Minns åren av sökande. Minns år av misslyckande. Åren av sorg. Ordet som faller ut är RESIGNATION.

Lilla Olle! Min son! Jag sörjer dig och jag inte kunnat göra någonting för dig..

Någon bråkar på mig över att jag bråkar för mycket. Varför skulle jag inte bråka? Det är ju min son det gäller.

Någon bråkar på mig över att jag kritiserar polisen. Jag kritiserar inte polisen. Jag redovisar endast vad som händer i ett samhälle där polisen förvaltar ett oerhört förtroendekapital. Hur förvaltar man, och använder, detta kapital?

                                                                             Ruben Högbom

Ur Dagboken:

Dagboken från åren efter Olles försvinnande är ingen stimulerande läsning. Det är ett gnetande på det enformiga temat: Olles försvinnande – polisens agerande. Och vår sorg.

Nyårsdag -86:

Vad är det som hänt Olle?

Varför hör han inte av sej?

Varför får vi inte någon hjälp?

 

Februari:

Olle sjunker ner i glömskan. Liksom vi gör det.

Ibland känns verkligheten ohygglig.

Känslorna håller på att förstelna.

Men tomheten och frågorna är alltid närvarande:
Olle, var är du?

Ingen skulle behöva ha det så här ledsamt…

 

Mars 87:

Det är isigt och kallt. Tyst och tråkigt.

 Det är bara tankarna som mal.

 Och i samma fruktlösa banor.

 

94:

Jag är i Lettland. Vaken tidigt, sover lite.

Olle, Olle, var är du?

Stirrar mot betongtaket. Tankarna mal.

Betongblocken i taket är vinda.

Allting är snett här i Lettland…

 

95:

Höst igen. Samma sorg.

Kerstin sjuk. Jag dum.

Nu har vi förlorat alla pengar.

Och allt  hopp.

 

98:

Förtjänar vi inte någon glädje?

Det lönar inte att förbanna.

Jag har förbannat, förbannat polisen.

Och ingenting åstadkommit.

 

Kerstin har praktiserat den andra vägen.

Varit vänlig, förlåtande, mot polisen.

Till och med bett för dem.

Men ingenting uppnått.

 

Och nu sitter hon här.

Utskrattad: Ha, ha, ha!

-Var du så naiv får du skylla dej själv!

 

3.5 -04:

Kerstin sitter i sängen.

Försöker ordna i sin sykorg.

Gråter:
-Nyss var jag mors lilla piga. Och nu sitter jag här…

 

15.3 -08

Kerstin går in i den eviga vilan.

Hennes sista medvetna fråga gällde Olle…

 

Hälsn. Ruben

Balders död.

Det har gått några år nu sedan vi i skolan läste de nordiska gudasagorna – om Tor och Oden och Balder… Om Midgård och Valhall och om jättarnas värld, det ödsliga Utgård. Men kanske kan vi lära någonting från de gamla sagorna.

Minns du historien om Balder, den gud som representerar godhet, sanning och kärlek? Balder hade varit deppig en tid. Han hade haft onda drömmar. Han drömde att alla varelser, asar, människor och alfer, såg snett på honom. Balder hade börjat tro att man ville ta livet av honom.

I Valhall såg man allvarligt på Balders bekymmer. Man tillsatte en kommitté med självaste Oden som ordförande. Man bestämde att ta ED av alla varelser på jorden, av allting som finns, av allt som flyger och flaxar, av enar och stenar, av berg och vatten.

Ingenting skulle nu kunna skada Balder! Så ordnade man ett partaj för att fira Guden. Alla som ville kunde kasta sten på honom, eller försöka skada honom med spjut eller pil. Men allting misslyckades, Balder bara stod där och log mitt i stenregnet.

Men det fanns en figur som inte var nöjd med att Balder firades. Han hette Loke och han var avundsjuk. Han listade ut att det fanns en liten buske – mistel – som inte undertecknat eden om att inte skada Balder.

Det var gudinnan Frigga som gått runt med listan. Hon tyckte att misteln var allför obetydlig för att kräva ed av. Men detta hade Loke alltså snappat upp! Han skar en kvist av misteln och gjorde en pil av den. Så satte han pilen i handen på den blinde guden Höder och sa:

- Visa också du heder mot Balder genom att skjuta på honom! Höder sköt av pilen. Den träffade så illa att Balder dog. Sorgen i Valhall var oerhörd. Men den elake Loke undkom inte sitt straff. Man band honom med järnkättingar i en grotta. Kättingarna fäste man i klippan.

Ovanför Lokes huvud hängde man en giftorm, som med jämna mellanrum droppar etter-droppar på Lokes huvud. Undra inte över att det finns jordbävningar! Det är Loke som sliter och rycker i sina bojor när  hans maka, den trogna Sigun går ut för att tömma skålen som blivit full av ormens etter. Det där är ju bara en dum saga, säger du.

Tänk då på att i vår tid finns det människor, som utan att ha någon som helst naturkunskap påstår att vi människor kan styra klimatet, och kräver att bli respekterade!

Men tillbaka till Balder. Vad kan vi lära av den historien? Vår stats-minister är alltså skjuten till döds där på Sveavägen. Mördaren har undkommit. Utredningen har i domstol – förgäves - försökt fälla en gärningsman.

Historien berättar att Balder skulle ha dött om han inte hade skyddats av ederna.  Men nu hade den onde Loke snokat reda på att det fanns en liten buske som Frigga  gått förbi. Och den använde han sig av. Balder dog. Palme hade ingen speciell lag som skyddade honom. Endast vanlig gammal svensk lag, grundad på Mose lag: DU SKALL ICKE DRÄPA!

Nu finns det en och annan optimist som TROR att Palme INTE dog den där kalla februarikvällen.  De som regisserade föreställningen  VET att Palme INTE dog!

Det som är avgörande för min uppfattning är den, att skytten på Sveavägen TROR att han är gärningsmannen. Han vet inte att hans pistol är manipulerad. Han vet inte att hans pistol är laddad med två skott, med två kulor som knappast har kraft att lämna loppet. Men skotten avger rökpuffar. Knallarna uppfattas som normala pistolskott.

Den arme skytten är oskyldig till mord på Olof Palme. Ansvaret för Palme-dramat ligger helt på den organisation som planerade och genomförde företaget.   / Ruben

Ja, vi kan!

Jag tror att någonting av betydelse håller på att ske i media-debatten. Många nya – och skarpa – röster hörs t ex på YouTube och Facebook. Jag tror mig märka en betydligt tuffare ton när det gäller politik, samhällsfrågor, myndighetsutövning. En av de debattörer som med ny kraft ger sig in i debatten – nu på kanalen WakeUp SE – är Ole Dammegård, mannen som för några år sedan anvisade en annan lösning av ”Palme-mordet”. Dammegård frågar: Vad är det som händer? Vem är det som jävlas med oss? Andra som väcker liv i debatten – utifrån mitt begränsade perspektiv – är Henrik Jönsson, Lennart Matikainen, professorerna O. Arnstberg och Lars Bern, samt min favorit Juri Lina. Mina tankar och min erfarenhet präglas ju av vad som hänt sonen Olle. En onsdagskväll för 36 år sedan försvinner Olle. Vi anhöriga har sökt honom, i 17 år på det gamla seklet, på detta nya sekel i 19 år. Utan resultat. Och anklagat oss själva. Vad har vi gjort för fel? Men vi visste inte bättre. Hur korkade har vi varit? Vi vände oss till polisen. Och trodde! Vi trodde att polisen var en organisation som fungerade på samma sätt och med samma principer som t ex sjukvården. På samma sätt som sjukvården, ägde polisen vårt absoluta förtroende. Att sjukdom är en fiende som skall bekämpas med alla medel och på alla sätt. På samma sätt arbetar polisen i arbetet mot brottslighet. Trodde vi! Men fick lära oss annat:

Polisen löser de fall där svaret på något sätt fallit ut genom tips i tidningarna. Och vidare: Ett ärende som inte faller inom de förutsatta RUTINERNA, får vackert betrakta sig som omöjligt att lösa. I fallet Olle Högbom följde ärendet inga kända rutiner. Vi anhöriga föreslog att polisen skulle spana utanför de kända rutinerna. Någonstans måste ju svaret finnas. Olle kan ju inte ha upplösts i atomer. Vi uppvaktade alla tänkbara instanser inom polis - och rättsvård – och blev ständigt avvisade. Så småningom samlade vi själva uppgifter som kunnat vara gällande för Olle den aktuella kvällen. Han hade deltagit i en klassfest, där det – enligt polisen - ”supits nånting alldeles förskräckligt!” Det finns inga bevis för att Olle den aktuella kvällen varit anmärkningsvärt påverkad av alkohol, långt mindre ”berusad”. Vad som i övrigt är anmärkningsvärt är att Olle vid det aktuella tillfället var ensam. Vi förstår att han väntade på sin kamrat på en överenskommen plats, för att de skulle cykla hem tillsammans. Medan Olle väntade på sin kamrat, hör han bråk och buller och polissignaler längre ner på den aktuella gatan, Floragatan. Där opererar en polisstyrka på spaning efter en inbrottstjuv som flytt. Olle börjar att traska nerför gatan Här och härmed avslutas också våra uppslag. The rest is silent…. Hälsn. Ruben

Gratulation på 3-årsdagen

Gratulation på treårsdagen.

Innanför pärmarna på den tunga familjebibeln i bokskåpet har under åren samlats några brev, gratulationer, döds- och födelseannonser. Där finns bland annat ett par kortfattade besked av Olle, med tryckbokstäver och med en stavning som antyder att skolan just har börjat:

Olle – JAG HAR GOTT TILL PELLE

och

JAG HAR GOT TIL SKOLAN – OLLE

Där finns också en gratulation från mormor och morfar:

                    

 Järsta den 12/5 -68

Lilla Olle!

   Vi gratulera dig så hjärtligt idag på din 3-årsdag.

    Vi önska Dig all möjlig lycka och välgång samt Guds rika välsignelse över din hälsa och ditt sprudlande humör.

Lycka till Olle önskar MORMOR o MORFAR

Sitt sprudlande humör behöll Olle tills han var 18 år. Närmare bestämt till onsdagskvällen den sjunde september 1983. Då var det någon som släckte honom. Tio år senare blev han dödförklarad. Hur visste polisen i Sundsvall att Olle var död?

Örsundsbro den sjunde augusti 2019

Ruben

Brev till Andreas, Olles kamrat i Härnösand:

Brev till Andreas, Olles kamrat i Härnösand:

Andreas! Jag vet inte vad jag ska ta mej till!

Tiden går. Olle försvinner alltmer i glömskan.

I USA blev det ett våldsamt rabalder när polisen sköt en 18-årig pojke.

När 18-årige Olle Högbom försvinner i sin skolstad, blir det knappt mer än en notis i tidningen. X)

 

Men allmänheten godtar polismästarens käcka förklaring:

-Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån, frivilligt eller av våda!

• ( inlaga till J O )
  -Eller också har han dragit. Skoltrött. Kommer väl hem när han blir hungrig…”
   
  Det fanns vittnesuppgift om bråk och skrik på Floragatan – vid en tidpunkt när Olle kan ha uppehållit sig där – och där vi senare hittade Olle glasögon och cykelnyckel.
  Dessa uppgifter antecknades, diariefördes, men utreddes inte.
   
  Jag återger vad Kerstin, Olles mor, skriver i en inlaga:
  -Det verkar som om polisen inte vill veta vad som hänt Olle…”
  Vad kan vi göra nu, Andreas? Har du något förslag…
   
  Hälsningar, Ruben
   
      X) Här har jag fel!
          PRESSEN har – utan undantag – på ett korrekt och engagerat sätt redovisat allt som föreligger i      
          Olles utredning.
          Men tröttnat. Och tystnat
                                                         . /.

Någon börjar prata...

Någon börjar prata…

Tack till Dig som troget knappar in på Olle-sidan, med hopp om att det ska finnas någonting nytt och intressant. Och så finner du där bara det gamla vanliga tjatet…

Men detta att du söker betyder att Olle inte är glömd.

Frågan är då hur länge de kan tiga, de som vet vad som hände där på Floragatan i Sundsvall onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Någon måste börja läcka.

Nu är det ju inte enbart de som slagit Olle som ska ställas till svars.

Den övergripande myndighet, J O-J K, som godtog sundsvallspolisens förklaring om vad som hänt Olle, är ju också delaktiga i ett brott:

 Berusad Olle Högbom har omkommit genom drunkningsolycka i Selångersån, frivilligt eller av våda…

( inlaga till J O 1983 11 25 )

 

Rötan i vårt rätts- och polisväsende är en böld som värker och bulnar. En dag brister bölden.

Någon börjar prata.

Hur länge till ska vi vänta?

 

Hälsningar Ruben

 

 

 

Överste Berggren

 

ÖVERSTE BERGGREN:

Referat av tal till Kungl.Norrlands Artilleriregemente efter Vintermanöver 1950: ( utdrag )

 

…Att vara frisk är beroende av viljan!

Vill man vara frisk  Är det ingen risk Att man blir sjuk!

Jag är femtiofem år. Och infekterad! Men behöver för den skull inte intaga sängen

Utan kan vara uppe  Och ute in terrängen!

-           

-          Ur Tal till Norrlands artillerister vid hemförlovning 1950:

Hästens roll och uppgift inom Artilleriet ifrågasätts alltmer. Många menar att HÄSTEN inte längre har någon plats inom vårt försvar.  Många menar att det hästanspända artilleriet inte är funktionsdugligt. Ingen uppfattning kan vara farligare och felaktigare!

Vad händer när vi i ett krigsläge avskärs från förbindelserna utifrån?  Vi får inte olja, ingen bensin. Då står vi där med våra motorer! Kanonerna kommer inte att kunna förflyttas till utsedda batteriplatser. Våra haubitsar kommer inte att kunna aktiveras vid fronterna. Underhållssystemet fungerar inte. Den utrustning som behövs för fältoperationer blir liggande i förråden. Soldaten kommer att uppleva en smärtsam brist på mat och andra förnödenheter och kan inte fullfölja sina stridande uppgifter. Vårt försvarsuppdrag kan inte utföras!

 Då är vi beroende av våra hästar! Det svenska skogsbruket, det svenska jordbruket, är på samma sätt beroende av HÄSTEN! Inom alla sektorer i vårt samhälle har hästen sin plats, sin uppgift.

Sverige, och framför allt Norrland, behöver hästkarlar. Det är en hederssak för A4 att utbilda goda hästkarlar. Det är med största tillfredsställelse jag konstaterar, att den årsklass som nu rycker ut HAR UTBILDATS TILL GODA HÄSTKARLAR! Jag är stolt över er, framför allt över Er, spannkuskar och stångryttare, som på ett så utomordentligt sätt tillägnat er undervisning och träning, och för den respekt och vänskap som ni visar vår bäste vän i krig och i fred: HÄSTEN!

Jag önskar jag kunde säga att samtliga enheter inom vårt regemente på ett förtjänstfullt sätt skött sina uppgifter. Jag önskar jag kunde säga att samtliga batterier iakttagit den ordning, och den disciplin, som förväntats. Men det vore i strid mot mina principer att ge erkännande och beröm till någon enhet som inte förtjänar detta. Samtidigt som jag uttalar min tillfredsställelse över regementet i stort, kan jag inte undgå att nämna SIGNALBATTERIET som sorgligt nog drar ner det höga betyg som regementet och årsklassen i övrigt förtjänar.  Femte batteriet, och då i synnerhet andra tropp, har icke visat den mognad som jag förväntar av soldater i fält.  Det finns individer i denna tropp som tror att krigsmakten är en lekskola. Jag har därför beslutat, att femte batteriets andra tropp tills vidare kvarligger i kasern. Under en veckas tid kommer signalisterna att kommenderas till intensiv tjänstgöring i stallarna. Rykt, utgödsling och hovkratsning står på programmet. Signalisterna skall lära sig respektera vår vän och arbetskamrat: HÄSTEN!

ÖVRIGA: GIV AKT! Härmed hemförlovar jag ÅRSKLASSEN! Lediga! Höger vänster om, MARSCH!

37-bom

 

 

Du tappre läsare

Du tappre läsare,

som då och då knappar in på min blogg, endast för att konstatera att där finns ingenting att hämta.

Ja, vad kan jag göra? Jag har redovisat allt som finns att redovisa:

 Sakinformation – vår eftersökning – myndighetens likgiltighet – polisens lögner – och 30 års tröstlösa funderingar, funderingar…

 

Men jag kan ju berätta om vad som händer nu här på våra breddgrader, t ex att Rikets högste polischef fick ett sammanbrott när han för någon vecka sedan visiterade polismyndigheten i Sundsvall.

 

Det hedrar ju honom att han var så känslig. Men vi som på lokalplanet tvingas att ha kontakt med denna myndighet får inte bryta ihop, när vi konfronteras med dess enfald och ovilja.

T ex - Den mörkklädde pojke som iakttagits på gatuköket var ointressant i det som gäller Olle Högbom. Den pojken var nykter och Olle var ju berusad…”

 

Sånt skaver. Efter nära trettio år: VAD ÄR DET FÖR SLAGS FOLK VI HAR RÅKAT UT FÖR?

 

Hälsn. Ruben

 

 

 

Allting är sagt

 

Kära blogg-läsare!

Ja, visst borde jag skriva någonting! Men jag uppfattar att allting är sagt. Det finns ingenting nytt att redovisa i det som gäller Olle; försvinnande och eftersökning.

 Tillståndet stavas: RESIGNATION! Jag har nått vägs ände. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

Om jag nu skriver något riskerar det bara att bli ett tröttsamt tuggande på känt material.

Nå, det kommer kanske ändå att hända någonting! Det finns en journalist som kämpar!

Och som kommer att höra av sig när det finns någonting att rapportera.

Till dess, lev väl! hälsningar Ruben

 

Två kamrater från skogen

Två kamrater från skogen:

Den ene fick jag på min lott som arbetsledare för ett röjargäng. Om honom kan man kort säga, att han levde i ständig konflikt med ordningsmakten.

Den andre är en aktad medborgare, en mentalt balanserad person, respekterad också för sina kroppskrafter.

Utifrån sina skilda utsiktspunkter i samhället har de en överensstämmande uppfattning:

Det är poliser som tagit Olle!

Den ene säger:

-Jag är respekterad av buset! Och jag kan säga:  

Buset har ingenting med Olles försvinnande att skaffa! Om någon därifrån haft med Olle att göra, har jag fått veta det. Och du vet, Ruben, var jag har min lojalitet. När det gäller Olle backar jag inte!”

Den andre:

-Jag har arbetat inom Brandvärnet. Som ambulansförare har jag varit med och tagit reda på ungdomar. Som varit utsatta för polisens övervåld.

Jag har funderat mycket över vad som hänt din pojke. Jag vet vilka som var ute den här kvällen. Och det var inga snälla gossar…”

Ruben

Två kamrater från skogen

Sommaen 1983.

Sommaren 1983.

 Maria hade tillsammans med barndomskamraten Kia, gjort en sväng i USA. Från New York hade flickorna med tåg och buss tagit sig västerut. De hade snurrat runt lite i Kalifornien. Med hjälp av dunkla kontakter hade de hamnat i en camp ute i Arizonas vildmark, där de som granne hade en skjutgalen tysk.

De kom tillbaka till New York så gott som utan pengar, men hade flygbiljetten i behåll. De klarade av några väntedygn genom att på flygplatsen vakta bagage och väskor åt andra, som väntade på sina flighter.

Flickorna landade i Köpenhamn, hade adress till en lastbilsterminal, fick lift mot Stockholm. Chauffören var en tystlåten finne. I Jönköping stannade han: Sa ett enda ord: - PISSA!

De kom till Stockholms terminal fram på morgonsidan. Finnen sa: - Hej!

På terminalen fanns telefon. Släktkedjan gick igång. Morbror Lennart hämtade. Bussresan hem till Härnösand var en bagatell.

Olle bodde sedan tre veckor i Sundsvall. Han hade börjat sitt tredje gymnasieår. Kemilinjen. Den linjen fanns inte i Härnösand.

Nu var det onsdagskväll. Klassen hade träffats hos en kamrat, i en lägenhet på Klockgjutargatan.  Olle hade följt med ett litet gäng som skulle gå till Nattoxen, nattklubben i stan. Vid järnvägsövergången stannar Olle, troligen för att för att vänta på sin kamrat, Axelson, som dragit ut på stan. Han förstod att kamraten skulle komma den här vägen, förr eller senare.

Olle hör bråk och buller nere på Floragatan. Han måste se efter vad som var på gång!  Hemma i Härnösand hände ju ingenting! Han hinner ett kvarter. Passerar Läroverkets gymnastikhus, på vänster hand.

Och här, på planen framför Gymnastikhusets norra entré avslutas Olle Högboms 18-åriga liv. Här slutar hans fotspår. Här, i den fredliga skolstaden Sundsvall, provinsens medelpunkt, möter han dem som gör honom illa.

Jag har sagt: Min uppfattning är att polisen i Sundsvall har gjort ett dåligt jobb. Man har presterat ett utredningsarbete som är under all anständig nivå.

Men förutom att man har gjort ett dåligt tekniskt jobb, har man uppfört sig väldigt underligt.

I alla andra sammanhang, när man ställs inför ett problem, samarbetar alla parter som ärendet angår. Man inhämtar underlag och synpunkter. Analyserar.  Diskuterar möjligheter och uppslag.

Men när vi anhöriga mötte polisen, i en ohygglig förtvivlan och sorg, fick vi veta:

-Det är polisen som sköter utredningen! Ni kommer att kallas till FÖRHÖR. Så småningom. Vi har rutiner för sådana här ärenden. Fasta rutiner!”

Vi förstod så småningom att polisen visste. Man visste att det låg ett brott bakom Olles försvinnande.

 Man visste vilka som var gärningsmän. Det gällde att skydda dem. Kollegor i tjänsten.

Yrhättorna Maria och Kia, klarade sig med livet i behåll genom Kaliforniens ganstervälde.

Men på den på den kloke, eftertänksamme Olle, väntar döden på den lugna Floragatan i skolstaden Sundsvall.

Hade stadens myndighet ingen insyn i vad som skedde i Polishuset? Hade inte Polismästaren anställts med stadsfullmäktiges godkännande?

 Ruben

Tredje gymnasieåret

TREDJE GYMNASIEÅRET

En elev vid Västermalmsskolan är försvunnen efter en klassfest.

 Kamraterna undrar: Vart tog Olle vägen?

 Vi anhöriga undrar: Vad har hänt Olle?

 Polisen i Sundsvall vet:

 -Berusad Olle Högbom har drunknat i Selångersån, frivilligt eller av våda!”

Allmänheten får veta via PRESSEN.

Spaningsledaren uttalar sig:

-Det är sorgligt att det förekommer så mycket sprit vid skolornas klassfester. Här utmärker sig ledsamt nog Västermalmskolan. En elev har vid en klassfest varit så påverkad att han fallit i Selångersån och drunknat! Den som är så berusad som Olle Högbom, får ju till viss del skylla sig själv om han råkar ut för besvärligheter.” ( kommissarie Österlind )

Ända nere i Polishuset hör polismästaren hur spriten kluckar ner genom struparna på elever som samlats till klassfest i en lägenhet på Klockgjutargatan.

Västermalmsskolan skämdes. Rektor skrämdes till tystnad:

 -Det vore ju bäst om polisen och pressen håller så tyst som möjligt om det tragiska som hänt!”

Elevkåren skrämdes också till tystnad. Den organisation som Olle tillhörde – ELEVFÖRBUNDET I VÄSTERNORRLANDS LÄN – och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter – lyfte inte ett finger för att söka sin skolkamrat och styrelsemedlem.

Olles klasskamrater:

- Visst hade det druckits en del… Men inte såå våldsamt, väl? Hela klassen var i skolan följande dag. Endast en kamrat vågade skolka.”

Polisen kom för att hålla förhör. Bullrande och ovänliga. Stämningen var spänd. Dyster. Fyra av kamraterna ställde upp. Alla fyra berättade om att Olle träffat en pojke som kommit in från en annan lägenhet i huset. Man hade hört att Olle pratat med den främmande pojken om ”timmerflottning”, om ”virke och skogsavverkning”. Någon hade hört hur Olle utantill läst en konstig text ur någon gammal bok. Och att han kommit rätt sent till klassfesten, minst en kvart efter klockan åtta.

Detta förhör var en formalitet. Polisen hade sin uppfattning klar och den ändrades inte efter förför med några skrämda klasskamrater:

 -Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån.! Detta har tyvärr också hänt tidigare. Mannen som fallit i ån, hittades ilandfluten på ett skär i havsbandet. Hans gylf var öppen. Saken var klar – han hade gått ner till ån för att pissa. Olle har gjort likadant. Fallit i. Fått en kallsup. Och drunknat.”

Polisen förhörde så småningom de fem kamrater, som Olle hade haft sällskap med ner mot stan. Men när man kommit över järnvägen ville Olle inte följa med längre. Han satte sig ner med ryggen mot ett trådstängsel.

Förhörsledaren sa:

 - Det är dåliga kamrater som lämnar en berusad kamrat på det här sättet!”

Alla var olyckliga, men en av flickorna vågade invända:

-Vi uppfattade inte att Olle var så påverkad, att han inte kunde ta hand om sej själv! Olle var envis. Om han hade bestämt sig för en sak ändrade han sej inte!”

Efter det här förhöret lämnade polisen klasskamraterna. De fick gå där med sin sorg, med sina självförebråelser, med sin skam. För dem utpekats som svikare, de som anklagats för att ha övergett en nödställd kamrat, kändes polisens - och allmänhetens – orättvisa dom tung att bära.

Skolan anvisade ingen hjälp till klassen. Ingen psykolog kom till undsättning. Under hela terminen fick de ensamma slita med sina frågor.

Den första – och enda – som pratade med klassen var faktiskt mor Kerstin. Hon tog i alla fall kontakt med dem som gjorde sällskap med Olle till Järnvägsövergången. Mamma Kerstin kunde bekräfta Olles envishet, att ha kunde bli väldigt tyst och sluten, om någonting gick honom emot. Nu var han kanske besviken över att kamraten, Axelsson, dragit iväg ut på stan utan att underrätta honom.

Kontakten med mor Kerstin hjälpte i varje fall den klasskamrat, -  den sista som pratade med Olle, att komma över sitt trauma.

Hälsn. Ruben

ADRENALIN

Ja, det var en fadäs!
Men på något sätt ska jag väl komma över det.
Förlåt, med hjärtlig hälsning till alla tappra läsare!
Ruben

ADNERALIN

ADNERALIN.

Medan jag fortfarande kan stava till ordet ADNERALIN vill jag göra ett inlägg på min blogg.

Det har sänts repriser på T V från kravallerna i Göteborg juni 2001. Jag noterar slutordet från en av de unga deltagarna i kravallerna:

-Jag har påverkats av händelserna här. Samhället fungerar inte som det borde i en demokrati. Jag har blivit mer radikal!

Vår Olle skulle ha sagt detsamma efter sina upplevelser och efter sin kontakt med polisen.

Men han har ingen röst. Hans 18-åriga liv slutar på Floragatan i Sundsvall onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Jag får föra hans talan:

Så här gick det till!

Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat Axelsson, som dragit ut på stan medan Olle pratar med dykarpojken Tony Nilsson.

Han hör bråk och höga röster längre ner på Floragatan, vid Kyrkan. Han trampar iväg neråt gatan för att ta reda på vad som är på gång. Han hinner ett kvarter, till övergångsstället vid Gymnastikhusets gavel. Där möter han en polisbil. Bilen tvärbromsar – bromsspåren syntes länge i asfalten.

Två poliser kastar sig ur bilen. I den långa pojken, med sin lustiga kostym, ser man den inbrottstjuv som man är på spaning efter.

Det är endast två personer som vet vad som hände där på asfaltplanen framför Gymnastikhusets norra ingång. Men dessa vill ingenting berätta. Men spaningsledningen och den tuffe polismästaren kan ge besked:

Berusad Olle Högbom har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!

Denna mening vevades som en orubblig lärosats – ”med ett gökurs envishet” – så fort som vi kom med våra frågor till polisen. Detta var också polisens hårda information till press och allmänhet och som stöttades av Länspolischef, av J O, J K, Justitieminister, och av de riksdagsmän som vi vänt oss till.

 När förlamningen började släppa, skaffade vi oss själva information om vad som hänt. Vi tog kontakt med Olles kamrater och med andra, som han träffat den ödesdigra kvällen och kunde få en saklig uppfattning om hans tillstånd. Vi kunde konstatera två omständigheter:

1.      Det fanns inga uppgifter som antydde eller bevisade, att Olle den aktuella kvällen varit berusad.

2.      Det finns inte något underlag för påståendet, att Olle under kvällen skulle ha uppehållit sig intill Selångersån.

Polisens utredningsunderlag hade således ingen kontakt med verkligheten.

Pinsamt svammel.

Ex. utdrag :

 Olle kan ha byggt en gammal koja på Norra Berget den här kvällen han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade förlorat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Det är inte alltför vågat att dra slutsatsen:

Denna utredning är ett arrangemang för att skydda kollegor.

Och det har lyckats. Åren går. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

 Annan än havet…

Två inlägg återstår:

1.      Skolans ansvar. Skolans agerande.

2.      Svenssons attityd.

                                               

auf Wiederhören, Ruben

NÅGON

 NÅGON anmärker på Face-book att det blir tjatigt, att på min BLOGG bara läsa om POLISER, om misslyckad EFTERSÖKNING, om FLORAGATAN  hittan och dittan.  Har du, Ruben, inga andra intressen? Jo, några! Jag försöker till exempel lära den ene av mina dottersöner, Gustav, lite om skogens rötter. Med den andre, Viktor, diskuterar jag ASARNAS väl och Ve. Här ett lärorikt historiskt avsnitt:

 Viktor! Du har frågat varifrån Bure kom?

Så här var det:

I världens mitt fanns ett ofantligt tomrum, Ginnungagap. Norrut ligger det kalla Nifelhem, där fasansfulla stormar viner i mörkret. Söderut ligger det brinnande Muspelheim, så hett och glödande att endast de som är förtrogna med elden kan vistas i detta land. Surt heter den som vaktar Muspelhem. Det är också denne som en gång kommer att ödelägga världen och störta gudarna. De flammor från eldens rike som strömmar mot norr, mot isen, kallas Elivågor. Sakta smälter istäcket. Vid den tiden när gudarna ännu inte var födda ligger mäktiga ismassor i Ginnungagap. Ur det väldiga svalget strömmar ismassorna, liksom jöklar. Och av den dimma som bildas, när värmen från söder möter isen från norr, bildas ett tungt täcke av rimfrost. När rimfrosten smälter faller den ner som levande droppar. Dropparna antar mänsklig gestalt. På detta sätt föds Ymer, alla RIMTURSAS fader. Medan Ymer fortfarande ligger och sover, springer svetten fram på hans kropp. Ur hans vänstra armhåla framväxer en man och en kvinna. Hans högra fot avlar en son med den vänstra. Från denne härstammar de hiskliga jättar, som snart kommer att uppfylla jorden.

Det fortsätter att droppa från rimfrosttäcket.  Av dropparna föds kon Audhumbla. Ymer diar kons juver. Medan jätten ligger och sörplar i sig mjölken, står kossan och slickar på de salta stenarna i jökeln. På aftonen den första dagen växer en man fram ur stenen, nästa dag kom hela huvudet fram. På tredje dagen stiger mannen fram, nyskapad, frisk och färdig. Han är stor och stark, fager att skåda. Hans namn är Bure.

Bure får en son. Denne heter Bur. Bur får tre söner, Odin, Vile och Ve.

När dessa blir vuxna och kraftiga slår de ihjäl Ymer.

Det som därefter händer med Ymer känner du till. Av hans kropp och lemmar skapas jorden och alla berg. Blodet flyter ut och dränker alla rimtursar –  Ymers barn . Ett enda jättepar lyckades överleva genom att kravla sig upp i en kvarn. Dess bägge avlar en ny jättesläkt, och det är den som fortfarande regerar i världen.

Jorden ligger omsluten av det villsamma havet. Längst ut mot havsstranden får jättarna bo. Mitt på jorden inhägnas ett område med jättarnas ögonhår, och det området heter Midgård.

En dag när Odin, Vile och Ve promenerar efter stranden, ser de två trästockar som drivit iland. De skänker trästockarna andedräkt och liv, de får förmåga att röra lemmarna, de får syn, hörsel och alla sinnen. Gudarna ger dem kläder och namn.

Mannen som de skapat kallar de Ask, och kvinnan Embla.

Människorna får bo i Midgård. Det är deras avkomma som fortfarande bor kvar i Midgård. Men i mitten av Midgård omgärdar jättarna ett hem åt sig själva, som de kallar Asgård.

Centralt i Asgård ligger en härlig slätt som heter Idaslätten. Här uppför gudarna sina hus och salar. Störst av alla salar är Valhall, där Odin bor. Gudarna är till övervägande del av ASARNAS höga ätt. Men det finns också en annan guda-ätt, jämbördig med asarna. Denna ätt kallas VANER. Det händer att asar och vaner ingår äktenskap. Men under vissa perioder bråkar ätterna med varandra, tills en slutlig fred ingås. Då spottar man ihop mjöd i ett kar, och upp ur mjödskummet stiger den vise KVASER. Denne vill lära alla asar, vaner och människor goda seder, men två ondsinta dvärgar, Fjalar och Galar, tar livet av honom. Av blodet, blandat med honung, tillverkar de det senare så berömda SUTTUNGSMJÖDET.

Odin är den störste i Valhall. Han ser allt. Bestämmer allt. Så är det. Så blir det. /. Ruben

( efter V Grönbech )