Sommaen 1983.

Sommaren 1983.

 Maria hade tillsammans med barndomskamraten Kia, gjort en sväng i USA. Från New York hade flickorna med tåg och buss tagit sig västerut. De hade snurrat runt lite i Kalifornien. Med hjälp av dunkla kontakter hade de hamnat i en camp ute i Arizonas vildmark, där de som granne hade en skjutgalen tysk.

De kom tillbaka till New York så gott som utan pengar, men hade flygbiljetten i behåll. De klarade av några väntedygn genom att på flygplatsen vakta bagage och väskor åt andra, som väntade på sina flighter.

Flickorna landade i Köpenhamn, hade adress till en lastbilsterminal, fick lift mot Stockholm. Chauffören var en tystlåten finne. I Jönköping stannade han: Sa ett enda ord: - PISSA!

De kom till Stockholms terminal fram på morgonsidan. Finnen sa: - Hej!

På terminalen fanns telefon. Släktkedjan gick igång. Morbror Lennart hämtade. Bussresan hem till Härnösand var en bagatell.

Olle bodde sedan tre veckor i Sundsvall. Han hade börjat sitt tredje gymnasieår. Kemilinjen. Den linjen fanns inte i Härnösand.

Nu var det onsdagskväll. Klassen hade träffats hos en kamrat, i en lägenhet på Klockgjutargatan.  Olle hade följt med ett litet gäng som skulle gå till Nattoxen, nattklubben i stan. Vid järnvägsövergången stannar Olle, troligen för att för att vänta på sin kamrat, Axelson, som dragit ut på stan. Han förstod att kamraten skulle komma den här vägen, förr eller senare.

Olle hör bråk och buller nere på Floragatan. Han måste se efter vad som var på gång!  Hemma i Härnösand hände ju ingenting! Han hinner ett kvarter. Passerar Läroverkets gymnastikhus, på vänster hand.

Och här, på planen framför Gymnastikhusets norra entré avslutas Olle Högboms 18-åriga liv. Här slutar hans fotspår. Här, i den fredliga skolstaden Sundsvall, provinsens medelpunkt, möter han dem som gör honom illa.

Jag har sagt: Min uppfattning är att polisen i Sundsvall har gjort ett dåligt jobb. Man har presterat ett utredningsarbete som är under all anständig nivå.

Men förutom att man har gjort ett dåligt tekniskt jobb, har man uppfört sig väldigt underligt.

I alla andra sammanhang, när man ställs inför ett problem, samarbetar alla parter som ärendet angår. Man inhämtar underlag och synpunkter. Analyserar.  Diskuterar möjligheter och uppslag.

Men när vi anhöriga mötte polisen, i en ohygglig förtvivlan och sorg, fick vi veta:

-Det är polisen som sköter utredningen! Ni kommer att kallas till FÖRHÖR. Så småningom. Vi har rutiner för sådana här ärenden. Fasta rutiner!”

Vi förstod så småningom att polisen visste. Man visste att det låg ett brott bakom Olles försvinnande.

 Man visste vilka som var gärningsmän. Det gällde att skydda dem. Kollegor i tjänsten.

Yrhättorna Maria och Kia, klarade sig med livet i behåll genom Kaliforniens ganstervälde.

Men på den på den kloke, eftertänksamme Olle, väntar döden på den lugna Floragatan i skolstaden Sundsvall.

Hade stadens myndighet ingen insyn i vad som skedde i Polishuset? Hade inte Polismästaren anställts med stadsfullmäktiges godkännande?

 Ruben

Print This Post