Min son Olle Högbom försvann den 7:e september 1983 på Floragatan i Sundsvall.
Att en glad 18:åring med många drömmar kunde försvinna är lika obegripligt för oss idag, som det var då.
När vi insåg att han inte skulle komma tillbaka lovade jag Olle, att så länge jag hade krafter kvar skulle jag söka honom. Jag har sökt dag efter dag. År efter år. Jag vaknar med tankarna på Olle. Och jag somnar med tankarna på Olle. Under alla år har vi inom familjen försökt uppnå samtal och ett konstruktivt samarbete med polisen. Dessvärre: vi uppfattar att vi bemötts med kyla och nonchalans.
Jag har aldrig ställt några orimliga krav på polisens kunnande och ambition. Jag har bett om samtal. Om dialog. Jag har i vår kontakt med myndigheten utgått från förutsättningen att man vill lösa ärendet.
Kontakten med myndigheten har misslyckats, och jag drar slutsatsen: Polisen är inte intresserad av att lösa ärendet Olle Högom.
Ett klarläggande skulle innebära, att polis, enskild eller i patrull, avslöjas som gärningsman, mord, på Olle.
Att leva med ovissheten om vad som hänt Olle är en daglig tortyr, där jag slits mellan förhoppningar, sorg och desperation. Det har kommit till min kännedom att polisen under senare tid fått vissa uppgifter och som föranlett att utredningen aktiverats. Det är min förhoppning att detta arbete påskyndas
Det som jag kan hoppas på nu, det är att få ett besked om vad som hänt Olle, och att kunna avsluta hans livs historia bredvid mor Kerstin, i minnesstenen på Timrå kyrkogård. / Ruben
Print This Post
Hej. Jag ville bara få sagt att jag är en utav många som har berörts utav Olles historia, och av din. Själv var jag inte född då Olle försvann, utan blev medveten om hans berättelse genom ljudboken "Var är Olle?". I boken nämns ett uttalande från dig då du säger att om Olle glöms bort så är det nästan som om han aldrig har funnits. Och jag vill gärna förmedla detta till dig; jag kommer att komma ihåg Olle så länge jag lever, det lovar jag. Jag har aldrig träffat honom, men jag kommer att komma ihåg honom som den fina människa han beskrivs som av dig och andra som kände honom. Och jag är inte ensam, åtskilliga personer som lärt känna Olle genom hans närståendes minnen och som rörts av hans livsöde kommer även dem att minnas honom så länge de själva finns här på jorden. Jag hoppas att tanken på detta kan ge dig något mått av glädje.
SvaraRaderaMed varma hälsningar
Jacob Räihä
Måste, likt Jacob Räihö här ovan, även jag uttrycka - varken hos mig eller min mamma är Olle bortglömd.
SvaraRaderaMamma minns då det hände och jag, som Jacob, genom Storytel.
Då och då kommer Olle på tal hemma hos oss. Vad som kan ha hänt, vem han hade blivit och hur det påverkar en familj att inget veta.
Ruben, du inspirerar. Det känns kan hända något "fattigt" att skriva, än mer ett läsa, men är det ord jag kommer på. Att stiga upp varje morgon och gå till sängs varje kväll med detta i bagaget är fullkomligt obegripligt. Att du klarar av det - än mer obegripligt.
Jag är nu på väg ut i Dalarna för att fiska tillsammans med pappa och bror och jag vill tro att även Olle, oavsett form, kommer sitta bredvid han med.
Varmaste hälsningar,
Hannes Granberg
Genom din röst Ruben så kommer Olle aldrig bli bortglömd ❤️ jag och många andra ska minnas honom ❤️
SvaraRadera❤
SvaraRaderaBästa Ruben,
SvaraRaderaJag har just lyssnat på boken om din sons försvinnande. Beklagar djupt det inträffade!
❤️
SvaraRaderaJag håller på att läsa om din olle just nu.
SvaraRaderaJag bor bara några hundra meter i från där ni bodde i järsta. Jag tänker på er ofta. Och vad tragiskt att era liv vart så olyckigt. Jag lider med er. Jag såg att du Ruben gått bort. Jah hoppas det finns en himel, en plats dit man kommer efter jordelivet. Hoppss du nu fått träffa olle och fått svaren på allt som häde.
Jag ska fara till järsta och tända ljus för din fru och dig och olle. Hoppas ni fått återförts till varrandra.
Mvh Ronny Thelberg i fröland