Floragatan
Denna gamla fråga som dyker upp då och då:
Varför dröjde det mer än tre veckor innan du, Ruben, började söka på Floragatan började söka på Floragatan? Och vad hade du tänkt dig finna? Frågorna kan vara berättigade och jag svarar så gott jag kan och med samma ord och motivering som tidigare:
Vi fick tips om att någon som kunde vara Olle uppehöll sig i närområdet. Förmodligen var han förvirrad. Tappat minnet. Han behövde hjälp. Man hade sett den här pojken i Umeå, i Hammarstrand, i Stockholm. En flicka, klasskamrat med Olle, hade sett honom på en gata i hemstaden Härnösaand, torsdagskvällen den 15 september. Det var klart, Olle var förvirrad, han behövde hjälp. Vi sökte som besatta, dag och natt. Från Stockholm till Luleå. Vi sökte på alla kanaler. I berg och skog, i vatten, sjöar och älvar.
Så började vi fundera. Om det verkligen var Olle man sett, så borde det finnas fler som sett honom. I hemstaden Härnösand till exempel, där han gått på en gata centralt i stan? Var det verkligen Olle man sett? Vi måste inse verkligheten. Det kunde inte ha varit Olle!
Det sista, absoluta spåret av Olle, det var ju fyndet av Olles glasögon på Floragatan, samt vittnesuppgiften från Gymnastikhuset om bråk, höga röster, smällar i bildörrar. Jag insåg att en meningsfull eftersökning måste börja här. Jag hade också fått en ingivelse, en idé från någon detektivroman: Det finns alltid något att finna på en brottsplats! Vi tvingades inse, att Floragatan var en brottsplats.
Jag började söka utifrån den grundsten där glasögonen låg när de fotograferades. Med en slidkniv - mora-kniv står det i polisrapporten - ritade jag upp en ruta i gräset på en kvadratfot. Det står kvadratfot i detektivromanerna... Så luskade jag igenom rutan med kniven. Fann ingenting i gräset, förutom celluloid och plastförpackningar. Jo, jag fann några metallfjädrar och som jag antog ha hört till en liten fall-förgasare. Allt jag fann plockade jag ner i en plastpåse. Men så, efter en halv timmes sökande fann jag en femkrona, nertrampad i gräset. Men när jag tog upp den så var det ingen femkrona. Det var en bricka med ett bensinmärke. Översidan var blank som en fem-krona, men på brickans undersida hängde en liten nyckel. Jag tyckte att jag hade sett den här lilla brickan. Men var? Jo på Olles byrå, som stod intill hans säng.
I Olle-boken har jag berättat om min reaktion. Jag drar inte den historien en gång till. Polisen var misstänksam. Frågade: Varför började du att söka här? Och vad tänkte du finna? Jag ljög lite. Sa: - Jag sökte efter mynt! Nu sökte jag inte efter mynt. Jag sökte efter knappar. Efter knappar som suttit i den rock som den bar, som gjort Olle illa. Jag tänkte: Här har varit slagsmål. Kanske du Olle rev loss en knapp. Här i gräset ligger det kanske en gul uniformsknapp. Olle, Olle, du har lämnat ett spår!
Jag fortsatte att söka, men fann ingenting mer. Annat än plast och papper. Polisen var misstänksam och sur: - Varför tog du upp den här nyckelbrickan? Du förstörde därmed ett spår. Om polisen hade fått hitta nyckelbrickan hade vi kunnat säkra ett viktigt spår! Jag var trött och arg och iddes inte svara.
Vår redan dåliga kontakt med sundsvallspolisen förbättrades knappast efter den här historien. Månader och år gick och vi satt fast i samma smet. Vi engagerade en privatspanare för att om möjligt låsa upp polisens blockering. Privatspanaren blev ett dåligt och dyrbart skämt. Vi återvände till polisen.
Där sa man: - Ja, vi har ju ännu inte kommit igång med något utredningsarbete. Vi måste ju först få något uppslag, något tips, att arbeta med. Vi förväntar att det ska komma något tips i tidningarna. Men det har inte kommit några tips!
Nu höll det på att utvecklas en konflikt mellan mig och Kerstin. Kerstin menade att den enda möjlighet vi hade, för att få reda på vad som hänt Olle, det var att vi höll oss väl med polisen. Det var polisen som skötte utredningen, polisen hade hand om uppgifter och material. Vi fick lov att lita på polisen! Jag invände: Polisen driver inte en målinriktad utredning. Polisen låtsas. Polisen jävlas. Polisen driver med oss!
Jag pekade på de galenskaper som polisen gjort: Man gick runt till optiker i Sundsvall för att fråga, om någon kunde identifiera de glasögon som upphittats - trots att man visste att det var en optiker i Härnösand som provat ut glasögonen för Olle. Som utredningsledare hade man tillsatt en person som man funnit i cykel-förrådet. Den mannen ägde - sorgligt att säga - ytterst begränsade resurser. Jag uppfattade att han var utsatt för till och med sina kollegers drift. -Man sa: 03-01, som jag kallade honom, är smart, väl lämpad som utredningsledare. En intellektuell djuping! Han lär kunna alfabetet! Hela alfabetet! Utantill!"
Han kunde alltså anteckna inkommande tips i rätt bokstavsordning. Men han hade ju ingen uppfattning om ett tips kunde vara meningsfullt eller inte. Så har han till exempel antecknat under K: koja på Norra Berget: - Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle såg dåligt. Han hade ju förlorat sina glasögon...
Jag var förtvivlad. Varför drev man med oss... Jag sa till Kerstin:
- Nu skriver jag till Justitieombudsmannen och kräver en utredning och ber honom ta reda på vad han har för slags folk i Sundsvall! Kerstin blev blek: - Du får inte skriva till J O, sa hon, Jag förbjuder det! Den som skriver till J O blir betraktad som en bråkstake, som en person helt utan vett. Den som skriver till J O kommer alltid i ett sämre läge. Vår situation är dålig nog som den är. Du får inte göra den värre. Du får inte skriva. Jag förbjuder det!"
Nu trotsade jag Kerstin. Skrev till J O. Bad honom undersöka hur polisen i Sundsvall handlagt utredningsärendet Olle Högbom. Det gick som Kerstin sagt. Åt helvete. J O begärde en förklaring av polismyndigheten i Sundsvall. Här berättade man att ärendet handlagts enligt gällande rutiner. Dessutom kunde man upplysa om att Olle Högbom omkommit, troligen genom drunkningsolycka i Selångersån.
När vi nu frågade andra myndigheter, kommunal- och riksdagsmän ang. Olle, hänvisade man till att J O låtit pröva ärendet, och inte funnit någon orsak till kritik av polisens arbete. Kerstin var inte glad och jag måste naturligtvis be om förlåtelse.
Men nu inträffade något som kom att prägla utredningen om Olle. Något som gjorde ont värre, men som i alla fall antydde en lösning. Det varade i tio år. Slutade med en fjärt. Pressen braskade på med stora rubriker. Plötsligt, och utan förvarning fanns Olle där, tillsammans med andra olycksoffer. En massmördare trädde fram: -Jag har tagit livet av Olle! Och av omkring trettio andra, unga som gamla, men mest pojkar!
Vi fick lära känna den fantastiske massmördaren Quick. Han matchades av - jag vågar säga två andra idioter, Pentti och Kwast. Quick och Pentti lekte fram äventyrliga upplevelser och sexlekar i skog och mark. Kwast lekte fram juridiken. I åtta sanslösa rättegångar dömdes Quick som gärningsman. Kwast jublade: - Jag är den ende i svenskt rättsväsende som vunnit åtta rättegångar på raken!
Det var en ohygglig upplevelse att utan förvarning se Olles bild i tidningarna, tillsammans med andra offer. Tillsammans med mördaren, den förfärlige Quick. Vi sa: Men nu får vi ju i alla fall veta som hänt. Och det är ju sanningen som vi sökt i alla dessa år... Allt slutade efter tio år. Som sagt med en fjärt!
Men i mer än tio år hade den här sjuka trion blockerat utredningen angående Olle. Om det nu någonsin drivits en utredning? På våra frågor fick vi ett enahanda svar: - Vi har ju inte fått några tips! Vi måste ju få tips från allmänheten innan vi kan påbörja och driva en utredning!
Nu är väl sanningen den, att polis i Sundsvall inte är så korkade som jag antyder. Det fanns vittnesuppgifter från Floragatan som berättar om bråk, smällar i bildörrar, hårda dunsar, osv. Olles glasögon hittades där. Omständigheter som borde innebära, att vad som hänt vid Floragatan, blir föremål för en polisutredning.
Nu gjordes ingen utredning. Det hade nämligen gått ut en order från högsta polisenhet: FALLET OLLE HÖGBOM FÅR INTE UTREDAS! Skälet är lätt att förstå: Ett klarläggande om vad som hänt skulle innebära, att polis binds som gärningsmän i det som gäller Olles försvinnande! Den order som styr utredningen är: Fortsätt med att ljuga och slira! Tiden är vår bästa bundsförvant. Ärendet preskriberas. Alla som den här historien angår, försvinner så småningom."
Jag tror alltså att polis inte är så korkade som jag antyder och beskriver. Inte dumma - men ohederliga! Hur behandlar man ohederliga människor, ohederliga myndigheter? Med förakt!
Men det hjälper ju inte ärendet Här sitter jag med Olles bild framför mig. En sommarbild från Smitingen. Olle är 18 år. Snart ska han dräpas. . /. Ruben
Print This Post
Tänker på er ❤️
SvaraRadera