kära Bloggläsare!

Nu finns min blogg i ett häfte, verkligen läsvärt som jag sagt tidigare, men något ostrukturerat i sin utformning. Läsningen ställer krav på läsaren. Man måste ibland ta det ena bladet före det föregående, men så småningom klarnar sammanhanget och då upplever läsaren en liten glädjepuff: Jag är nog inte så dum ändå!

Men det finns sakfel, och det måste vi klara ut.

I uppsatsen med rubrik TORSDAGEN 17:E MAJ 2012 har Fors junior kommit att kallas Gunnar, men skall vara Göran.

Ur Olle-boken, sid 84:

Göran hade satt skogsplantor tillsammans med Olle i Stora Skogen. Han hyste en odelad beundran för Olle, för hans slängiga stil och för hans sätt att utrycka sig:

-Man får aldrig det svar av Olle som man förväntar sig. Han vänder till allting på ett så skojigt sätt.”

Det finns årtalsuppgifter som kan vara lite vimsiga. De aktuella årtalen  i sammanhanget är följande:

1983 7/9       Olles försvinnande

1983 9/9       Anmälan om försvinnandet

 1993 / 94     Thomas Quick meddelas misstanke om mord på Charles Zelmanovits och Olle Högbom

 2002 02/18  Åklagaren/ Överåklagaren Ch van der Kvast: Förundersökning ang Thomas Quick nedläggs

2008 15/3      Kerstin avlider

2008  13/5     U. lämnar utredningsmaterialet ang Quick till Hannes Råstam

Ang. uppsatsen  En fundering om proportioner

I det sista stycket står på sista raden ordet ” INNAN” – och meningen i satsen går förlorad.

Ordet skall vara motsatsen, ”EFTER”

Sammanhanget är att Magnus hade iakttagits inne i stan timmar efter det att den aktuella isrännan hade brutits.

Folk som arbetar i hamnen försäkrar att en isränna som bryts i 20-gradig kyla endast efter en kort stund blir så hårt hopfrusen att man tryggt kan gå över den.

Magnus har hamnat i vatten – men inte i den isränna som utredningen spanat in.

Hälsn. Ruben

Trine Jensen. Ang. Quick & Kwast

Ja, jag har sagt att när jag fick vetskap om att T Q inte hade någon koppling till sonen Olles försvinnande, fanns det ingen anledning för mig att uppehålla mig vid den figuren och hans förehavanden. Mitt intresse var ju att försöka få klarhet i vad som hänt Olle. Jag lämnade då det material som jag samlat i ärendet sedan 1993 – då Quick meddelades misstanke om mord på Olle – till journalisten Hannes Råstam. Denne kunde upprätta ett förtroendefullt samtal med T Q, och Quicks fantasivärld rasade samman.

Jag trodde då att det skulle vara en självklar sak att de berörda tingsrätterna omedelbart skulle låta ompröva domarna mot Quick/Bergwall. I några av fallen har omprövning skett. Det är obegripligt att inte alla ärenden omedelbart och villkorslöst omprövas.

Huruvida fallet Trine Jensen har omprövats vet jag inte. Jag har inte särskilt uppmärksamt följt de skilda turerna i efterdyningarna till epoken Quicks sammanbrott.

Men med anledning av att jag bad RIKSADVOKATEN ( J K i Norge ) granska fallet Trine Jensen, informerade jag mig noggrant i ärendet.

Jag bad om Riksadvokatens uppmärksamhet framförallt i tre punkter.

1.

Beträffande förundersökningens och åklagarens uppgifter om terrängförhållanden, vägar, avstånd:

 Jag konstaterade att uppgifterna i Åklagarens plädering inte redovisade ett verkligt förhållande. Q. uppger t ex att han släpat flickan tio meter från den aktuella parkeringsplatsen. Terrängen i det aktuella området utgörs av blockig skogs- och ängsmark, med bestånd av löv- och buskvegetation. Avståndet mellan parkeringsplatsen och fyndplatsen är 130 meter. Åklagaren löste problemet med att i Rätten förete en egenhändigt ritad kartskiss, där en bilväg för fram till fyndplatsen – sånär som på tio meter..

2.

Beträffande anvisning av fyndplats:

I rättegången uppgav Åklagaren att T Q  ” tveklöst” anvisat  fyndplatsen för Trines kropp. Enligt den radiokommunikation som redovisas i förundersökningen ( utskrift från ”vallning 17:aug 1999 ) är det den norske polismannen på platsen – Reidar Nilsen - som anropar gruppen som leder Quick:

-Kom hit! Här är det!”

3.

Beträffande VÄSKA:

Trine Jensen bar vid försvinnandet en ”bag” av tunt blått tyg med långa ”hankar”. Det ena av dessa bär-band hade använts som strypsnara.

Vid rekonstruktionen förevisade spaningsledningen en väska som inte hade några likheter med Trines tunna tyg-bag. Den väska som Kwast/Penttinen förevisade var en” gum-väska” av glansig nylon, med korta, bastanta handtag. ( Fyllnadspapperet togs ur framför kameran. )

Quick anmärkte att denna väska saknade alla likheter med Trines väska. I sin plädering inför rätten uppgav Åklagaren, att Quick genom denna anmärkning gett utredningen en oväntad och betydelsefull BONUS…

Kommentar överflödig!

Riksadvokaten tackade för min uppmärksamhet och föreslog, att jag skulle vända mig till den i ärendet bäst införsatte, den svenske utredaren/åklagaren Christer van der Kwast!

Allt som rör den mentalsjuke Thomas Quick/Sture Bergwall är olustigt, pinsamt. De som hjälpte till att odla fram denna galenskap har ett stort ansvar.

Genom åtgärden av den svenska rättsmyndigheten, att blockera utredningsarbetet till T Q, avbröts den norska myndighetens utredningsarbete, och måste således återupptas, med de risker som år av glömska innebär.

I min skräplåda finns en tunn mapp med rubriken:
Thomas Quick/Olle Högbom. Jag hade kunnat förvänta att någon från den havererade Quick-utredningen skulle framför en ursäkt och beklaga den tunga börda de pådiktat oss. Men inte ett ord…

 m.hj. hälsning till alla tappra!

 Ruben

.

Torunn!

Torunn!

Jag har genom åren haft kontakt med personer i Norge som drabbats av tragedin att förlora ett barn och att därtill inte veta vad som hänt. Tragedin har förvärrats genom att också de utsatts för de svenska galenskaparna Quick och Kwast.

( utdrag brev 04 02 24 )

Torunn, här i Sverige är det snö, grått och dystert. Hoppas ni har det ljusare i Norge!

Det kom besked från vår advokat idag. Han tror inte att vi har möjlighet att lagsöka varken Quick eller Kwast.

Vi får nog gå tillbaka till näv- och ätte-rätten om vi ska få någon rättvisa.

( ur NORSK SAGATID og STORTID: )

År 1271 avskaffade kong Magnus de gamle lover: det blev fastsatt at frendene ikke hade lov att ta livet av drapsmannen, men kongens sysselman skulle fange ham og så få en skarpretter til å gjöre det. Det är ikke lenger den enkelte eller aetten som skal  verge retten sin, men samfunnet, staten, skal holde oppe lov og orden…

Men om staten, samhället nu inte längre förmår värja lag och ordning, då måste vi gå tillbaka till en gamla vikingalagen…

Sedan en annan sak: Varför skall svensk polis utreda brott som rör norska medborgare, och varför skall svensk domstol döma i brott som begåtts i Norge? Är Sverige återigen förmyndare för lilla dumma Norge?

Heter den högsta rättsinstansen i Norge nu Christer van der Kwast? För något år sedan skrev jag till RIKSADVOKATEN och föreslog att han skulle ganska utredningen och den fällande domen ang. Trine Jensen.

RIKSADVOKATEN föreslog att jag skulle vända mig till Christer van der Kwast!

Vi måste ta upp saken men kung Harald!  Om han inte förmår värja rätten för sina medborgare, skall han sättas i hög, och sonen ta över styret… ”

-          - -

Ja, så här har jag hållit på genom åren. NÄV och ÄTTE-rätt har jag aldrig haft möjlighet att praktisera.

Ständigt tillbaka på ruta ETT.

hilsen, Ruben

Kära Bloggläsare - och andra!

Kära Bloggläsare – och andra!

Nu finns mina bloggar i ett häfte.

Lite rörigt, men fullt läsbart och begripligt. Eller obegripligt…

-Det du skriver, min käre Ruben, kan inte vara sant! Sånt händer inte här! I gamla Sverige!”

Nå, läs och döm själv!

Med porto kostar häftet 100:-

Slanten tar du med dig när du gör ett personligt besök – eller bifogar i ett brev med uppgift om namn och adress, så kommer häftet som ett brev på posten!

Ruben Högbom

Uslandsvägen 58

860 13 STÖDE

Oktober 2012

 Vad ska jag göra nu?

I mina försök att få kontakt med polis- och rättsväsende har jag använt det medel som stått till buds: ORDET.

 I snart 30 år har jag skrivit, uppvaktat, bett om besked, bett om samtal. Ingen respons. Ingen reaktion. Ingen dialog.

Ja, myndigheten har jämkat lite:

I en förklaring till JUSTITIEMANNEN 1983 11 25 försäkrar dåvarande spaningsledning:

Oaktat utredningen har måst bedrivas förutsättningslöst har det aldrig funnits någon konkretiserad misstanke om brott…

I en inlaga till Tingsrätten i Ångermanland  2003 07 16 skriver samma myndighet:

Polisen har dock hela tiden arbetat efter brottsteorin och det är sannolikt att Olle Högbom blivit utsatt för våldsbrott…

Vi frågade då, stillsamt och ödmjukt:

Vilka omständigheter föreligger för den nu redovisade uppfattningen att ” Olle blivit utsatt för våldsbrott?”

Frågan uppfattades som provokativ och besvarades aldrig.

ORD blir verkningslösa när motparten inte förstår. Inte vill förstå. Inte behöver förstå.

Vi har aldrig blivit bemötta med respekt av polis- och rättsmyndigheten:

- Om Olles försvinnande löser sej, så löser det sej. Om det inte löser sej, så löser det sej inte… Så enkelt är det!”

Sade Spaningsledningen i Sundsvall 1983.

Så varför anstränga sej….

Hälsn. Ruben

Åter Floragatan

Åter Floragatan.

 Jag råkade höra en intervju med Göran Rosenberg, där han berättade på T V om sin far, lägerfånge i Auschwitz.

Göran Rosenberg sa : Det är nödvändigt att minnas. Det som hände mitt i Europa i vår tid kan hända igen om vi tillåter oss att glömma. Auschwitz är en påminnelse om att det mest otänkbara kan ske – hur människor kan bli brickor i ett system, ett system som beordrar och skyddar.

I Sundsvall har det inte försvunnit några millioner lägerfångar. Bara en 18-årig gymnasist. Vi anhöriga kan inte tiga om Olle och säga: Det är så overkligt. Det är bäst att glömma!

Det som skedde i Nazi-Tyskland var overkligt. Ofattbart. Och ändå är det en verklighet. Göran Rosenberg förbjuder oss att glömma.

Det som hänt Olle är ofattbart. Overkligt. Men det har ändå hänt. Och vi anhöriga vill inte tiga.

Verkligheten när det gäller Olle är den:

1. Han uppehöll sig vid 22-tiden på Floragatan, onsdagskvällen den 7 september,

2. Ett antal poliser spanade i kvarteren vid Floragatan efter en förmodad inbrottstjuv.

3. Ett vittne berättar hur hon vaknat av bråk nere på gatan. Hon hörde dunsar mot plåt och hörde någon skrika Aj – Aj. Upprörda röster.   Smällar i bildörr. Vittnet avfärdades av utredningsledaren med orden: Det var ju en äldre person…

4. Utredningen har redovisat alla möjliga uppslag. Men man har undvikit allt som har koppling till Floragatan, till vittnesuppgift om dunsar och skrik, till bromsspår, till Olles glasögon och cykelnyckel, som fanns intill det s k Gymnastikhuset.

Jag uppfattar polisens handläggning av utredningen gällande Olle som manipulerad. Grovt ohederlig.

Och om man gör anspråk på att ha drivit en målinriktad utredning, så är denna under all anständig nivå.

 Döm själv: Uppslag H:20

En ung man, tillfälligt anställd på en bar i anslutning till Floragatan, uppger att sent på kvällen 7.9 kom en lång, mörkklädd pojke in i baren, men gick ut igen när han såg att man höll på att stänga.

Vi meddelade spaningsledningen mannens uppgifter. Efter någon dag frågade vi: - Vad fick ni ut av samtalet med mannen på baren?
Svar: - Uppgiften är ointressant i det som gäller Olle Högboms eftersökning.

Grabben på baren var nykter, och Olle var ju berusad…

Vad svarar man på sånt….

Hälsn. Ruben

Floragatan 2

Floragatan 2

Ang. Olle Högboms försvinnande:

A: Den sorgliga verkligheten: Vår son Olle är försvunnen. ( 7 september 1983 )

B: Den ohyggliga gärningen: - Det ligger en våldshandling bakom Olles försvinnande!”   ( Polismästare Tore Pettersson, Härnösand )

C: Den osannolika sanningen: Det är poliser i Sundsvall som slagit Olle.

Jag redovisar här de fakta som finns noterade i utredningen, samt spaningsresultat av vår egen eftersökning. I vissa av punkterna nedan finns inte faktaunderlag ( = fynd, vittnesuppgifter ) Jag har då angett ett händelseförlopp utifrån kända omständigheter, till exempel min kännedom om Olles fysik, hans temperament och värderingar.

1.Olle befann sig vid järnvägsövergången på Floragatan vid den tidpunkt som är aktuell. Troligen väntade han där på sin kamrat Axell, som dragit ut på stan medan Olle pratade med dykaren.

2. Längre ner på Foragatan, i Gamla Flickskolan, går ett larm om inbrott. Två personer har setts krypa in i byggnaden genom ett sönderslaget fönster. Den ene av de förmodade inbrottstjuvarna påträffas och förs till det närbelägna polishuset.

  Dnr  H 45:3

3. Ett antal poliser spanar i området kring Floragatan, ensamma till fots, eller som patrull i bil, efter den person som antas ha dragit från skolan i samband med larmet.

   Dnr  H 45:2

4. Olle uppmärksammar oväsen längre ner på gatan och traskar neråt på Floragatan för att ta reda på vad som pågår.

5. Olle hinner ett kvarter, till övergångsstället vid läroverkets Gymnastikhus, norra entrén.

6. Här uppmärksammas han av två poliser, som i Olle ser den efterspanade inbrottstjuven.

7. Bilen panikbromsas - bromsspåren uppmärksammas och fotograferas.

      Dnr  H 43:5

 8. Två poliser kastar sig ur bilen och attackerar med hotfull kroppskontakt och närgångna frågor den långa pojken.

9. Olle blir skrämd. Hans talförmåga blockeras. ( Olle besvärades av stamning )

10. Polisernas irritation växer. Olle får ta emot batongslag.

ll. En kvinna, boende på andra våningen i det s k Gymnastikhuset, vaknar av bråk och höga röster  från gatan under hennes sovrumsfönster. Hon rapporterar också att hon hört dunsar mot plåt, och att hon hört någon skrika AJ - AJ!

  Dnr H 47

12. Olle blir indragen på asfaltplanen framför husets entré. Här blir han utsatt för våldsam misshandel.

 Han förlorar sina glasögon – av orienteringsmodell – och sin cykelnyckel.

  Dnr H 43:5

13. Jag har kunnat följa Olle fram till asfaltplanen framför Gymnastikhuset. Här upphör hans fotspår.

 Härifrån har han blivit transporterad.

The rest is silence.

En omfattande utredning finns – tio kilo papper. Trams.

En tydlig avsikt kan noteras: Man har inte dragit några slutsatser av uppgifterna från Floragatan – där Olle bevisligen sist uppehöll sig.

Nu säger du, kamrat medborgare Svensson: Sånt händer inte här! Poliser är snälla och hjälpsamma varelser!

Då vill jag återge vad en av mina vänner berättar – en person som inte riskerar att hamna i parlamentet:

-Ja, jag har slagits med polisen. Jag vet att jag har skadat någon. Man blir ju förbannad när dom hugger en, och man inte har gjort nånting.

Men nu har jag slutat att slåss med pollisen.  Jag lägger mej bara ner och låter dom ta en.

Dom är ju så många. Och när dom börjar skaka, då blir dom farliga! Då slår dom besinningslöst.”

En av mina ungdomskamrater berättar:

-Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat inom brandvärnet. Som ambulansförare har jag varit med och tagit reda på påverkade ungdomar, som varit utsatta för polisens övervåld.

Jag har funderat mycket över vad som hänt din pojke. Jag vet vilka som var ute den där kvällen. Och det var inga snälla gossar.”

Jag sätter punkt för idag, hälsningar till alla tappra läsare!

Ruben