Överste Berggren

 

ÖVERSTE BERGGREN:

Referat av tal till Kungl.Norrlands Artilleriregemente efter Vintermanöver 1950: ( utdrag )

 

…Att vara frisk är beroende av viljan!

Vill man vara frisk  Är det ingen risk Att man blir sjuk!

Jag är femtiofem år. Och infekterad! Men behöver för den skull inte intaga sängen

Utan kan vara uppe  Och ute in terrängen!

-           

-          Ur Tal till Norrlands artillerister vid hemförlovning 1950:

Hästens roll och uppgift inom Artilleriet ifrågasätts alltmer. Många menar att HÄSTEN inte längre har någon plats inom vårt försvar.  Många menar att det hästanspända artilleriet inte är funktionsdugligt. Ingen uppfattning kan vara farligare och felaktigare!

Vad händer när vi i ett krigsläge avskärs från förbindelserna utifrån?  Vi får inte olja, ingen bensin. Då står vi där med våra motorer! Kanonerna kommer inte att kunna förflyttas till utsedda batteriplatser. Våra haubitsar kommer inte att kunna aktiveras vid fronterna. Underhållssystemet fungerar inte. Den utrustning som behövs för fältoperationer blir liggande i förråden. Soldaten kommer att uppleva en smärtsam brist på mat och andra förnödenheter och kan inte fullfölja sina stridande uppgifter. Vårt försvarsuppdrag kan inte utföras!

 Då är vi beroende av våra hästar! Det svenska skogsbruket, det svenska jordbruket, är på samma sätt beroende av HÄSTEN! Inom alla sektorer i vårt samhälle har hästen sin plats, sin uppgift.

Sverige, och framför allt Norrland, behöver hästkarlar. Det är en hederssak för A4 att utbilda goda hästkarlar. Det är med största tillfredsställelse jag konstaterar, att den årsklass som nu rycker ut HAR UTBILDATS TILL GODA HÄSTKARLAR! Jag är stolt över er, framför allt över Er, spannkuskar och stångryttare, som på ett så utomordentligt sätt tillägnat er undervisning och träning, och för den respekt och vänskap som ni visar vår bäste vän i krig och i fred: HÄSTEN!

Jag önskar jag kunde säga att samtliga enheter inom vårt regemente på ett förtjänstfullt sätt skött sina uppgifter. Jag önskar jag kunde säga att samtliga batterier iakttagit den ordning, och den disciplin, som förväntats. Men det vore i strid mot mina principer att ge erkännande och beröm till någon enhet som inte förtjänar detta. Samtidigt som jag uttalar min tillfredsställelse över regementet i stort, kan jag inte undgå att nämna SIGNALBATTERIET som sorgligt nog drar ner det höga betyg som regementet och årsklassen i övrigt förtjänar.  Femte batteriet, och då i synnerhet andra tropp, har icke visat den mognad som jag förväntar av soldater i fält.  Det finns individer i denna tropp som tror att krigsmakten är en lekskola. Jag har därför beslutat, att femte batteriets andra tropp tills vidare kvarligger i kasern. Under en veckas tid kommer signalisterna att kommenderas till intensiv tjänstgöring i stallarna. Rykt, utgödsling och hovkratsning står på programmet. Signalisterna skall lära sig respektera vår vän och arbetskamrat: HÄSTEN!

ÖVRIGA: GIV AKT! Härmed hemförlovar jag ÅRSKLASSEN! Lediga! Höger vänster om, MARSCH!

37-bom

 

 

Du tappre läsare

Du tappre läsare,

som då och då knappar in på min blogg, endast för att konstatera att där finns ingenting att hämta.

Ja, vad kan jag göra? Jag har redovisat allt som finns att redovisa:

 Sakinformation – vår eftersökning – myndighetens likgiltighet – polisens lögner – och 30 års tröstlösa funderingar, funderingar…

 

Men jag kan ju berätta om vad som händer nu här på våra breddgrader, t ex att Rikets högste polischef fick ett sammanbrott när han för någon vecka sedan visiterade polismyndigheten i Sundsvall.

 

Det hedrar ju honom att han var så känslig. Men vi som på lokalplanet tvingas att ha kontakt med denna myndighet får inte bryta ihop, när vi konfronteras med dess enfald och ovilja.

T ex - Den mörkklädde pojke som iakttagits på gatuköket var ointressant i det som gäller Olle Högbom. Den pojken var nykter och Olle var ju berusad…”

 

Sånt skaver. Efter nära trettio år: VAD ÄR DET FÖR SLAGS FOLK VI HAR RÅKAT UT FÖR?

 

Hälsn. Ruben

 

 

 

Allting är sagt

 

Kära blogg-läsare!

Ja, visst borde jag skriva någonting! Men jag uppfattar att allting är sagt. Det finns ingenting nytt att redovisa i det som gäller Olle; försvinnande och eftersökning.

 Tillståndet stavas: RESIGNATION! Jag har nått vägs ände. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

Om jag nu skriver något riskerar det bara att bli ett tröttsamt tuggande på känt material.

Nå, det kommer kanske ändå att hända någonting! Det finns en journalist som kämpar!

Och som kommer att höra av sig när det finns någonting att rapportera.

Till dess, lev väl! hälsningar Ruben

 

Två kamrater från skogen

Två kamrater från skogen:

Den ene fick jag på min lott som arbetsledare för ett röjargäng. Om honom kan man kort säga, att han levde i ständig konflikt med ordningsmakten.

Den andre är en aktad medborgare, en mentalt balanserad person, respekterad också för sina kroppskrafter.

Utifrån sina skilda utsiktspunkter i samhället har de en överensstämmande uppfattning:

Det är poliser som tagit Olle!

Den ene säger:

-Jag är respekterad av buset! Och jag kan säga:  

Buset har ingenting med Olles försvinnande att skaffa! Om någon därifrån haft med Olle att göra, har jag fått veta det. Och du vet, Ruben, var jag har min lojalitet. När det gäller Olle backar jag inte!”

Den andre:

-Jag har arbetat inom Brandvärnet. Som ambulansförare har jag varit med och tagit reda på ungdomar. Som varit utsatta för polisens övervåld.

Jag har funderat mycket över vad som hänt din pojke. Jag vet vilka som var ute den här kvällen. Och det var inga snälla gossar…”

Ruben

Två kamrater från skogen

Sommaen 1983.

Sommaren 1983.

 Maria hade tillsammans med barndomskamraten Kia, gjort en sväng i USA. Från New York hade flickorna med tåg och buss tagit sig västerut. De hade snurrat runt lite i Kalifornien. Med hjälp av dunkla kontakter hade de hamnat i en camp ute i Arizonas vildmark, där de som granne hade en skjutgalen tysk.

De kom tillbaka till New York så gott som utan pengar, men hade flygbiljetten i behåll. De klarade av några väntedygn genom att på flygplatsen vakta bagage och väskor åt andra, som väntade på sina flighter.

Flickorna landade i Köpenhamn, hade adress till en lastbilsterminal, fick lift mot Stockholm. Chauffören var en tystlåten finne. I Jönköping stannade han: Sa ett enda ord: - PISSA!

De kom till Stockholms terminal fram på morgonsidan. Finnen sa: - Hej!

På terminalen fanns telefon. Släktkedjan gick igång. Morbror Lennart hämtade. Bussresan hem till Härnösand var en bagatell.

Olle bodde sedan tre veckor i Sundsvall. Han hade börjat sitt tredje gymnasieår. Kemilinjen. Den linjen fanns inte i Härnösand.

Nu var det onsdagskväll. Klassen hade träffats hos en kamrat, i en lägenhet på Klockgjutargatan.  Olle hade följt med ett litet gäng som skulle gå till Nattoxen, nattklubben i stan. Vid järnvägsövergången stannar Olle, troligen för att för att vänta på sin kamrat, Axelson, som dragit ut på stan. Han förstod att kamraten skulle komma den här vägen, förr eller senare.

Olle hör bråk och buller nere på Floragatan. Han måste se efter vad som var på gång!  Hemma i Härnösand hände ju ingenting! Han hinner ett kvarter. Passerar Läroverkets gymnastikhus, på vänster hand.

Och här, på planen framför Gymnastikhusets norra entré avslutas Olle Högboms 18-åriga liv. Här slutar hans fotspår. Här, i den fredliga skolstaden Sundsvall, provinsens medelpunkt, möter han dem som gör honom illa.

Jag har sagt: Min uppfattning är att polisen i Sundsvall har gjort ett dåligt jobb. Man har presterat ett utredningsarbete som är under all anständig nivå.

Men förutom att man har gjort ett dåligt tekniskt jobb, har man uppfört sig väldigt underligt.

I alla andra sammanhang, när man ställs inför ett problem, samarbetar alla parter som ärendet angår. Man inhämtar underlag och synpunkter. Analyserar.  Diskuterar möjligheter och uppslag.

Men när vi anhöriga mötte polisen, i en ohygglig förtvivlan och sorg, fick vi veta:

-Det är polisen som sköter utredningen! Ni kommer att kallas till FÖRHÖR. Så småningom. Vi har rutiner för sådana här ärenden. Fasta rutiner!”

Vi förstod så småningom att polisen visste. Man visste att det låg ett brott bakom Olles försvinnande.

 Man visste vilka som var gärningsmän. Det gällde att skydda dem. Kollegor i tjänsten.

Yrhättorna Maria och Kia, klarade sig med livet i behåll genom Kaliforniens ganstervälde.

Men på den på den kloke, eftertänksamme Olle, väntar döden på den lugna Floragatan i skolstaden Sundsvall.

Hade stadens myndighet ingen insyn i vad som skedde i Polishuset? Hade inte Polismästaren anställts med stadsfullmäktiges godkännande?

 Ruben

Tredje gymnasieåret

TREDJE GYMNASIEÅRET

En elev vid Västermalmsskolan är försvunnen efter en klassfest.

 Kamraterna undrar: Vart tog Olle vägen?

 Vi anhöriga undrar: Vad har hänt Olle?

 Polisen i Sundsvall vet:

 -Berusad Olle Högbom har drunknat i Selångersån, frivilligt eller av våda!”

Allmänheten får veta via PRESSEN.

Spaningsledaren uttalar sig:

-Det är sorgligt att det förekommer så mycket sprit vid skolornas klassfester. Här utmärker sig ledsamt nog Västermalmskolan. En elev har vid en klassfest varit så påverkad att han fallit i Selångersån och drunknat! Den som är så berusad som Olle Högbom, får ju till viss del skylla sig själv om han råkar ut för besvärligheter.” ( kommissarie Österlind )

Ända nere i Polishuset hör polismästaren hur spriten kluckar ner genom struparna på elever som samlats till klassfest i en lägenhet på Klockgjutargatan.

Västermalmsskolan skämdes. Rektor skrämdes till tystnad:

 -Det vore ju bäst om polisen och pressen håller så tyst som möjligt om det tragiska som hänt!”

Elevkåren skrämdes också till tystnad. Den organisation som Olle tillhörde – ELEVFÖRBUNDET I VÄSTERNORRLANDS LÄN – och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter – lyfte inte ett finger för att söka sin skolkamrat och styrelsemedlem.

Olles klasskamrater:

- Visst hade det druckits en del… Men inte såå våldsamt, väl? Hela klassen var i skolan följande dag. Endast en kamrat vågade skolka.”

Polisen kom för att hålla förhör. Bullrande och ovänliga. Stämningen var spänd. Dyster. Fyra av kamraterna ställde upp. Alla fyra berättade om att Olle träffat en pojke som kommit in från en annan lägenhet i huset. Man hade hört att Olle pratat med den främmande pojken om ”timmerflottning”, om ”virke och skogsavverkning”. Någon hade hört hur Olle utantill läst en konstig text ur någon gammal bok. Och att han kommit rätt sent till klassfesten, minst en kvart efter klockan åtta.

Detta förhör var en formalitet. Polisen hade sin uppfattning klar och den ändrades inte efter förför med några skrämda klasskamrater:

 -Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån.! Detta har tyvärr också hänt tidigare. Mannen som fallit i ån, hittades ilandfluten på ett skär i havsbandet. Hans gylf var öppen. Saken var klar – han hade gått ner till ån för att pissa. Olle har gjort likadant. Fallit i. Fått en kallsup. Och drunknat.”

Polisen förhörde så småningom de fem kamrater, som Olle hade haft sällskap med ner mot stan. Men när man kommit över järnvägen ville Olle inte följa med längre. Han satte sig ner med ryggen mot ett trådstängsel.

Förhörsledaren sa:

 - Det är dåliga kamrater som lämnar en berusad kamrat på det här sättet!”

Alla var olyckliga, men en av flickorna vågade invända:

-Vi uppfattade inte att Olle var så påverkad, att han inte kunde ta hand om sej själv! Olle var envis. Om han hade bestämt sig för en sak ändrade han sej inte!”

Efter det här förhöret lämnade polisen klasskamraterna. De fick gå där med sin sorg, med sina självförebråelser, med sin skam. För dem utpekats som svikare, de som anklagats för att ha övergett en nödställd kamrat, kändes polisens - och allmänhetens – orättvisa dom tung att bära.

Skolan anvisade ingen hjälp till klassen. Ingen psykolog kom till undsättning. Under hela terminen fick de ensamma slita med sina frågor.

Den första – och enda – som pratade med klassen var faktiskt mor Kerstin. Hon tog i alla fall kontakt med dem som gjorde sällskap med Olle till Järnvägsövergången. Mamma Kerstin kunde bekräfta Olles envishet, att ha kunde bli väldigt tyst och sluten, om någonting gick honom emot. Nu var han kanske besviken över att kamraten, Axelsson, dragit iväg ut på stan utan att underrätta honom.

Kontakten med mor Kerstin hjälpte i varje fall den klasskamrat, -  den sista som pratade med Olle, att komma över sitt trauma.

Hälsn. Ruben

ADRENALIN

Ja, det var en fadäs!
Men på något sätt ska jag väl komma över det.
Förlåt, med hjärtlig hälsning till alla tappra läsare!
Ruben

ADNERALIN

ADNERALIN.

Medan jag fortfarande kan stava till ordet ADNERALIN vill jag göra ett inlägg på min blogg.

Det har sänts repriser på T V från kravallerna i Göteborg juni 2001. Jag noterar slutordet från en av de unga deltagarna i kravallerna:

-Jag har påverkats av händelserna här. Samhället fungerar inte som det borde i en demokrati. Jag har blivit mer radikal!

Vår Olle skulle ha sagt detsamma efter sina upplevelser och efter sin kontakt med polisen.

Men han har ingen röst. Hans 18-åriga liv slutar på Floragatan i Sundsvall onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Jag får föra hans talan:

Så här gick det till!

Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat Axelsson, som dragit ut på stan medan Olle pratar med dykarpojken Tony Nilsson.

Han hör bråk och höga röster längre ner på Floragatan, vid Kyrkan. Han trampar iväg neråt gatan för att ta reda på vad som är på gång. Han hinner ett kvarter, till övergångsstället vid Gymnastikhusets gavel. Där möter han en polisbil. Bilen tvärbromsar – bromsspåren syntes länge i asfalten.

Två poliser kastar sig ur bilen. I den långa pojken, med sin lustiga kostym, ser man den inbrottstjuv som man är på spaning efter.

Det är endast två personer som vet vad som hände där på asfaltplanen framför Gymnastikhusets norra ingång. Men dessa vill ingenting berätta. Men spaningsledningen och den tuffe polismästaren kan ge besked:

Berusad Olle Högbom har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!

Denna mening vevades som en orubblig lärosats – ”med ett gökurs envishet” – så fort som vi kom med våra frågor till polisen. Detta var också polisens hårda information till press och allmänhet och som stöttades av Länspolischef, av J O, J K, Justitieminister, och av de riksdagsmän som vi vänt oss till.

 När förlamningen började släppa, skaffade vi oss själva information om vad som hänt. Vi tog kontakt med Olles kamrater och med andra, som han träffat den ödesdigra kvällen och kunde få en saklig uppfattning om hans tillstånd. Vi kunde konstatera två omständigheter:

1.      Det fanns inga uppgifter som antydde eller bevisade, att Olle den aktuella kvällen varit berusad.

2.      Det finns inte något underlag för påståendet, att Olle under kvällen skulle ha uppehållit sig intill Selångersån.

Polisens utredningsunderlag hade således ingen kontakt med verkligheten.

Pinsamt svammel.

Ex. utdrag :

 Olle kan ha byggt en gammal koja på Norra Berget den här kvällen han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade förlorat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Det är inte alltför vågat att dra slutsatsen:

Denna utredning är ett arrangemang för att skydda kollegor.

Och det har lyckats. Åren går. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

 Annan än havet…

Två inlägg återstår:

1.      Skolans ansvar. Skolans agerande.

2.      Svenssons attityd.

                                               

auf Wiederhören, Ruben

NÅGON

 NÅGON anmärker på Face-book att det blir tjatigt, att på min BLOGG bara läsa om POLISER, om misslyckad EFTERSÖKNING, om FLORAGATAN  hittan och dittan.  Har du, Ruben, inga andra intressen? Jo, några! Jag försöker till exempel lära den ene av mina dottersöner, Gustav, lite om skogens rötter. Med den andre, Viktor, diskuterar jag ASARNAS väl och Ve. Här ett lärorikt historiskt avsnitt:

 Viktor! Du har frågat varifrån Bure kom?

Så här var det:

I världens mitt fanns ett ofantligt tomrum, Ginnungagap. Norrut ligger det kalla Nifelhem, där fasansfulla stormar viner i mörkret. Söderut ligger det brinnande Muspelheim, så hett och glödande att endast de som är förtrogna med elden kan vistas i detta land. Surt heter den som vaktar Muspelhem. Det är också denne som en gång kommer att ödelägga världen och störta gudarna. De flammor från eldens rike som strömmar mot norr, mot isen, kallas Elivågor. Sakta smälter istäcket. Vid den tiden när gudarna ännu inte var födda ligger mäktiga ismassor i Ginnungagap. Ur det väldiga svalget strömmar ismassorna, liksom jöklar. Och av den dimma som bildas, när värmen från söder möter isen från norr, bildas ett tungt täcke av rimfrost. När rimfrosten smälter faller den ner som levande droppar. Dropparna antar mänsklig gestalt. På detta sätt föds Ymer, alla RIMTURSAS fader. Medan Ymer fortfarande ligger och sover, springer svetten fram på hans kropp. Ur hans vänstra armhåla framväxer en man och en kvinna. Hans högra fot avlar en son med den vänstra. Från denne härstammar de hiskliga jättar, som snart kommer att uppfylla jorden.

Det fortsätter att droppa från rimfrosttäcket.  Av dropparna föds kon Audhumbla. Ymer diar kons juver. Medan jätten ligger och sörplar i sig mjölken, står kossan och slickar på de salta stenarna i jökeln. På aftonen den första dagen växer en man fram ur stenen, nästa dag kom hela huvudet fram. På tredje dagen stiger mannen fram, nyskapad, frisk och färdig. Han är stor och stark, fager att skåda. Hans namn är Bure.

Bure får en son. Denne heter Bur. Bur får tre söner, Odin, Vile och Ve.

När dessa blir vuxna och kraftiga slår de ihjäl Ymer.

Det som därefter händer med Ymer känner du till. Av hans kropp och lemmar skapas jorden och alla berg. Blodet flyter ut och dränker alla rimtursar –  Ymers barn . Ett enda jättepar lyckades överleva genom att kravla sig upp i en kvarn. Dess bägge avlar en ny jättesläkt, och det är den som fortfarande regerar i världen.

Jorden ligger omsluten av det villsamma havet. Längst ut mot havsstranden får jättarna bo. Mitt på jorden inhägnas ett område med jättarnas ögonhår, och det området heter Midgård.

En dag när Odin, Vile och Ve promenerar efter stranden, ser de två trästockar som drivit iland. De skänker trästockarna andedräkt och liv, de får förmåga att röra lemmarna, de får syn, hörsel och alla sinnen. Gudarna ger dem kläder och namn.

Mannen som de skapat kallar de Ask, och kvinnan Embla.

Människorna får bo i Midgård. Det är deras avkomma som fortfarande bor kvar i Midgård. Men i mitten av Midgård omgärdar jättarna ett hem åt sig själva, som de kallar Asgård.

Centralt i Asgård ligger en härlig slätt som heter Idaslätten. Här uppför gudarna sina hus och salar. Störst av alla salar är Valhall, där Odin bor. Gudarna är till övervägande del av ASARNAS höga ätt. Men det finns också en annan guda-ätt, jämbördig med asarna. Denna ätt kallas VANER. Det händer att asar och vaner ingår äktenskap. Men under vissa perioder bråkar ätterna med varandra, tills en slutlig fred ingås. Då spottar man ihop mjöd i ett kar, och upp ur mjödskummet stiger den vise KVASER. Denne vill lära alla asar, vaner och människor goda seder, men två ondsinta dvärgar, Fjalar och Galar, tar livet av honom. Av blodet, blandat med honung, tillverkar de det senare så berömda SUTTUNGSMJÖDET.

Odin är den störste i Valhall. Han ser allt. Bestämmer allt. Så är det. Så blir det. /. Ruben

( efter V Grönbech )

Inga fotspår från Floragatan

Inga fotspår från Floragatan.

Nu har jag kokat ner Olles utredning till den absoluta grunden.

Det är två omständigheter som anvisar vad som hänt honom:

1.      Olle befann sig på Floragatan i Sundsvall, onsdagskvällen 7 september 1983, kl 2215.

Där påträffades han av en polispatrull som var på spaning efter den inbrottstjuv som deltagit i inbrottet på Gamla Flickskolan. Den personen antogs ha dragit från brottsplatsen, men antogs uppehålla sig i närheten av skolan.

Vittnesuppgifter och fynd visar att Olle blivit utsatt för grovt våld intill Gymnastikhuset på Floragatan. Vår spaning visar, att inga andra, än denna polispatrull uppehöll sig på Floragatan vid denna tidpunkt.

Spåren av Olle upphör vid den plats, där han sammanträffade med poliserna.  Slutsatsen blir att han fraktats i bil från platsen.

2.      Polisens utredning rörande Olles försvinnande är en utredning under all anständig

nivå.  Polismästaren i Sundsvall angav förutsättningen för spaningsinsatsen:

 -Berusad Olle har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!”

Polismästaren blev så småningom avskedad, men den inriktning han angett för spaningsinsatsen kvarstod.  Kommissarie Österlind:

-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till viss del skylla sig själv om man råka i olycka!”

Så småningom kunde vi visa att polisen saknade underlag för uppfattningen att Olle den aktuella kvällen varit berusad.

I snart trettio år I! I snart trettio år ha nu polismyndigheten ljugit och slirat i det som rör Oles försvinnande och eftersökning.

Vad har vi att hoppas på?

 Ruben

Nu var det 1990

Nu var det 1990

A journalist by the name of Ulf contacted us in 1990 regarding Olle. I do not remember too much about him, but I do recall that he wanted to know how we managed to keep our mental sanity in the horrendous pressure in which we dwelt. My wife Kerstin concluded the conversation with the journalist and it is written down and placed in our “last will box” in the yellow bureau with the title “1990 – Kerstin.”

I am not so sure that there is anything at all to add to what has been said when it comes to the relationship and attitude in our family. I will, however, add something that might be of importance to characterize how things were between us.

Kerstin and I have basically agreed on everything regarding the investigation. But we had and still have one difference of opinion; As opposed to me, Kerstin still has hopes that the police can do something. As for myself, I have come to the conclusion that we and the police do not share the same goal in the investigation regarding Olle’s disappearance. To my mind, there is neither a motive nor a possibility for a co-operation between us and the police.

However, from the start Kerstin and I shared the view that the police was the Police! Honest, efficient and competent. Strangely enough, after one day only I had reason to wonder if something was wrong. The reason for this was that the agreements we made with the police were not respected, but above all I was puzzled by their attitude towards us.

Why were they so unfriendly? Why were we not allowed to be involved in their work? Why would they not discuss matters with us? Why weren’t we allowed to ask questions and share our opinions with them? I somehow got a hunch that there was something fishy with the investigation concerning our son Olle; something that we were not supposed to be part of, that was kept away from us.

As time passed, I discovered that most of the promises that the police made and what they had said to us was a complete fraud. Investigations that were supposed to take place never did. Incoming information was not checked, places where objects had been found were never searched….When we asked why the agreements were not kept, the answers were evasive; there was lack of resources, lack of staff, other conclusions had been drawn, other priorities had been made, etc, etc and so forth….

In order for us not to go completely to pieces, and to keep the case interesting to the public and to the media, I wrote a couple of letters which were published in the local newspapers. I presented factual, but possibly provocative questions, but no interest was shown and no answers were given.

After a week I wrote to the Parliamentary Ombudsman asking if the investigation made by  the Sundsvall Police could be considered satisfactory. The letter to the Ombudsman had a negative effect in this already so negative investigation work. The Ombudsman gave the Sundsvall Police a Carte Blanche; they had handled the case in the best possible manner. After this, the work of the police dropped, if possible, one more level. In spite of Kerstin’s protests I carried through my wish to send letters to the newspapers as well as to the Ombudsman. According to her experience from her work, a letter to the Parliamentary Ombudsman would only have negative effects for the plaintiff.

As a consequence of the letter to the Parliamentary Ombudsman we gained access to the official register of the Police; the list of registered incoming ‘hints’. The register caused new questions, which were answered with the same nonchalance and rudeness as earlier. Our attempts with the help of a lawyer to gain access to the entire documentation from the investigation – we did want to find out what was behind the titles – were fruitless.

By that time, we had realized that the police was not interested in carrying out the investigation regarding what had happened to Olle. At a fairly early stage, I very distinctly had expressed an opinion that the investigation was make-believe and thus I had looked for ways to get around the blocking of the Police.

I was considering doing something drastic and dramatic in order to rouse the interest of the newspapers and of the public, hopefully also that of the superior authorities.  Our initiatives, one after the other, just faded away.

And at the Sundsvall Police force one candidate for retired life kept succeeding the other. As soon as one investigator left for retirement and a new showed up, it was implied that “we have some new stuff now”! We were just to sit still and wait ….

Since my retirement from the Forestry Board on July 1, 1990 I have practically incessantly occupied myself with the research material. I have methodically and hardheadedly gone through the material and I have tried to contact the people who might have something of interest in this case.

I have naturally come in conflict with the police and their “investigation”. Kerstin is scared that I am disturbing the police, that I am ruining possible investigation hints and ideas. To my mind, this fear has no grounds. If the police from the start had had the ambition to solve this case, they had long ago ‘threshed the straw’ that was at hand.

Kerstin is as much questioning the police and is as unhappy with them and their investigation as I am. But she still carries a hope. The police are an authority in society. I do my job and I expect the police to do theirs.

In this respect Kerstin and I have different opinions. My opinion regarding the police is that they are thoroughly dishonest; a heavily criminal institution.  

                     Ruben

Kerstin

Dear reader:

The columns on my blog become thinner every day. It’s natural; this continual nagging day after day.

I am right now digging in the chest where I keep the documents in an attempt to find something, anything of interest. So here I am, letting you read an interview with us from 1990 made by a journalist by the name of Ulf.

Kerstin: “Ulf, you asked me at one point to reply to some questions about my faith and my devotionals.

I grew up in a Christian home and I accepted that lifestyle and naturally embraced the joy this has brought, even if I personally have had no “revolutionary” born-again-experience.  My faith might best be explained in the Hymn 183 (appendix 1) in the Swedish Hymn book ‘Som sådden förnimmer Guds välbehag…’ Like the seeds in the soil can sense God’s pleasure, my body and soul give praise to you my God for my earthly toil and earthly duties and I thank you, God in Heaven.’

Not expecting any dramatic experiences, I have made use of the possibility of prayer by thanking for help and protection after a strenuous working day with meetings, discussions, decision-making and long trips - intercession for the children and others in our family. I have prayed for help in difficult situations and the fact is that I have been able to take on demanding challenges staying calm and composed. To use a religious idiom it has been like ‘walking in the good deeds that God has prepared for us’.

For the most part I have been the early bird in the family and that’s when I have had a few minutes in solitude and spiritual focus. My time on the road I often devote to prayer and meditation. At the time of Olle’s disappearance I know that our friends prayed for us. This might be the reason why we were able to keep our mental balance. A prayer which I often prayed after Olle’s disappearance is: God – if Olle is alive – keep your protecting hands over him and be with him. Give him the chance to somehow get in touch with us, or in some other way make himself known, so that we may help him. Give the people who might know anything about what has happened to him courage to come forth and tell someone what they know. Help the police. Give them imagination and ideas, give them wisdom. Incidentally, I sent a message directly to Olle through the request in Ylva Eggehorn’s Hymn 256. (Enclosure 3). “Don’t be afraid, there is a secret sign, a protective Name…”

I can write this in present tense. The first part of the hymn in particular, I can re-interpret so that it becomes an urgent request to Olle. I always include Olle – and the police – and possible witnesses as well as the perpetrator in my intercession. As I have already said, I need no attributes for my devotionals. But during the long autumn evenings of waiting and wondering after Olle’s disappearence, we always had a candle lit by his photograph.

In our house in Järsta (Härnösand) we used to keep the window lights on in the hallway until all members of the family had come home. The one who came home last would turn the light off. With the exception of the bright part of the year that light was on all evenings after September 9, 1983.

I looked for comfort in my hymnbook. But hymns I had sung earlier were not suitable in this new situation we were in. The texts were distant, trivial, even hurting. To boot, I had lost my singing voice. I did play the melodies on our piano, melodies with familiar words. In addition to the prayer for Olle I kept playing an evening hymn.

To the best of our ability we have tried to arrange a safe place for our children. We have never had excess of money, but what we had was always considered as everybody’s assets. Olle always spoke about “our home”, “our furniture”, “our money.”

I have suffered no guilt in connection with Olle’s disappearance – except in one respect: Have I, in my zeal to believe that people are fundamentally good, contributed to the fact that Olle was not enough on his guard? Did he unsuspectingly accompany someone who became his fate?

                                 KERSTIN

Länspolischefen

Länspolischefen

För nära 30 år sedan var det min tunga uppgift att städa ur Olles lägenhet. Nu har jag beslutat mig för att rensa ut papper och pärmar från de gångna årens utredningsarbete. Det känns tungt, men det måste göras.

Materialet utgörs huvudsakligen av våra frågor – främst till skilda Polismyndigheter. Det finns också ett antal svar. Men långt ifrån alla våra skrivelser har besvarats.

De svar vi erhållit är utformade enligt samma mall:  Med hänvisning till de svar ni tidigare erhållit…bla… bla…

En av de myndigheter/myndighetspersoner som vi uppvaktat genom åren var Länspolischefen i Härnösand.

Jag väljer att återge en skrivelse från 1952:

Till

Länspolischefen i Västernorrlands län,

Polishuset, Storgatan 2, Härnösand

Ruben Högbom ang. sonen Olles försvinnande/eftersökning

Bekräftar mottagandet av Ert brev 118:5-92.

Endast en kommentar:

Polismyndighetens  -  och Er – nuvarande uppfattningen om Olles tillstånd –  och som redovisades vid sammanträdet 27.3 är ointressant för oss

 Det är UNDERLAGET för  polisledningens/spaningsledningens i Sundsvall uppfattning,

att Olle den aktuella kvällen var kraftigt alkoholpåverkad,som vi efterfrågar.

Denna uppfattning finns redovisad i polisens information till pressen,

den finns dokumenterad i brev från advokaten K E Larsson, Sundsvall,

och den finns framför allt dokumenterad i sundsvallspolisens inlaga till JUSTITIEOMBUDSMANNEN, akt 403-3291-83.

Olle är en person, 65 05 12 – 7917,han har försvunnit vid ETT tillfälle, vid en bestämd

tidpunkt, kvällen/natten 7.9 1983.

Det är de, av sundsvallspolisen redovisade observationerna av denne Olle, vid detta speciella

tillfälle, som vi efterfrågar.

Dessa uppgifter låg som grund för spaningsinsatsen och dess inriktning.

Ex.: det fanns en uppgift om att en lång, mörkkläddpojke kommit i på gatuköket ELDORADO i

Sundsvall vid ett-tiden på natten ( natten mot torsdag 8.9 )

Jag frågade spaningsledaren ( Sporrong ):

-Har ni utvärderat  den uppgiften?

Sporrong:

-Den uppgiften ärr ointressant i det som rör Olles efterspaning. Den här pojken som iakttogs

på gatuköket var nykter, och Olle var ju berusad…”

Vid våra upprepade kontakter med JUSTITIEOMBUDSMANNEN hänvisar denne till

sundsvallspolisens inlaga A 403-3291 83.

 Så länge som denna redovisade uppfattning ligger kvar i utredningsmaterialet bekräftar Ni

som chef, att det finns ett sådant underlag.

Nu är det ju möjligt – t o m sannolikt –att sundsvallspolisens agerande i det som rör Olles

utredning, är ett enda svamlande. Ni beklagar oss, att  ”Vi råkade ut för Stenberg…”

Men inte vill väl Ni, genom ER passivitet, ljuga fast Olle och uppfattningen om honom, i en

utredning, som Ni nu själv beskriver som ”olycklig.”

Om Ni hävdar och gör anspråk på att företräda en seriös organisation –

”och på vilken det med rätta ställs stora krav på objektivitet och kunnande”

( citat ur akten A 403-3291-83 )

så måste Ni offentligt, och till JUSTITIEOMBUDSMANNEN korrigera polisens uppgifter om

Olle –

eller redovisa underlaget för den uttalade uppfattningen.

Vi har inga maktmedel för att kunna driva fram ett agerande från en myndighet.

Vi kan endast vädja till de principer om heder och yrkesetik som är grundval för svensk

samhällsgemenskap.

Härnösand 30.5 1992

Ruben Högbom

 ----------------------------------

Ja, så här har jag hållit på genom åren.

Jag citerar ur ett senare brev:

Jag kan ju inte vädja till Ert yrkeskunnande, eftersom Ni inte har något.

Jag kan ju inte vädja till Er heder, eftersom Ni inte har någon…

…..

Men varken vädjanden eller fula påhopp hade någon effekt – möjligen den att solidariteten inom kåren stärktes: Vi som har polismössa, vi håller ihop vi!

Hälsningar för idag, Ruben!

Länspolischefen

FEB 6 2012

Should Old Acquaintance be forgot…

Thanks All Ye Faithful who open my blog with the hope to find something new and worthwhile reading, but who with disappointment must be faced with blank reality.

I asked our good friend N E Jonsson in Härnösand if it would be possible to print out some of the 2011 blogs and make them into a booklet. No problem, said Jonsson, the typographer, compositor. But how do you want to proceed after that? When it comes to distribution and making them known? Who would be interested?

We’re brooding over it and asking for advice.

In my last writing I wrote about my wife Kerstin, Olle’s mother. I would like to add some more regarding her attitude to the Police.

Kerstin had been brought up with the old Swedish moral values; Authorities were to be respected and the Police was ranking highest on that list. The Police guaranteed Law and Order in society and moreover the Police actually was the embodiment of Honor, Honesty, Right and Justice. If the Authority or a particular police officer occasionally made a mistake, or acted erroneously it could and should be excused.  However, a civil service officer who did not do his duty in an assignment he had been trusted, was unheard of according to her. And a policeman acting dishonestly in exercising his duty might happen in other countries, but not here, not in Sweden!

This was Mom Kerstin’s strong belief and opinion when we first contacted the police and asked for help in our search for and investigation of our son Olle, who disappeared in the city where he went to school a Wednesday evening in September 1983. The fact was that we were met by unwillingness, stupidity, meanness and more, of which I have previously written enough.

Today, certain policemen admit that “mistakes were made in the investigation” and reference has been made to the fact that “The Police commissioner was non compos mentis and that he also was fired.” This was absolutely of no comfort for us! The Parliamentary Ombudsman and the Chancellor of Justice had all given the Police commissioner and his investigation their full support.

We were met by incompetence as well as dishonesty and there was a flagrant malpractice in the evaluation of incoming information and hints.

Such as: “Olle might have made a shack on the Norra Berget (a resort area in Sundsvall) the same night that he disappeared”.

The flagrant dishonesty in prioritizing incoming hints:

Such as: There was information about screaming and thuds from the Floragatan street which was considered of no interest. “The person providing the information is a senior citizen”.

Needless to say, Kerstin was as miserable as I was, but she still carried a hope: “There must be one grown-up person to talk to!” No, we never met a grown-up person within the Sundsvall Police force, only dwarfs.

At an earlier stage than Kerstin did, I had come to realize that the so called investigation regarding Olle was not carried out with the intention to find out what had actually happened to him. The intention was rather to obfuscate, confuse, lie and procrastinate.

“We should not dig too deeply into the Olle Högbom case. It might cause trouble for someone within the police force…”

When the truth and the whole situation dawned on Kerstin it became, naturally, an extra load on already too heavy a burden.

Kerstin never got to take part of the statement which was promised to be given to us by the responsible Inspector.

Regards, Ruben

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

FEB 6 2012

Inlay, one year ago

A Swedish hymn begins:

Another day leaves my life and it shall not return …

The New Year has just started and I might as well take up my duties.

I am opening my beak again and consequently, it can be expected that I have something new to offer. No such thing, nothing new, no new incidences, no ideas.

Regarding Olle things are just as dreary as they were when I - at the end of last year - dropped my thoughts down the blog chute. What can I now produce? I have told the story about Olle, and I have written some about myself, what have I said about his mother Kerstin?

Kerstin was dutiful and disciplined. She used to say: “I represent the Town administration and I do my best to perform the duties that I have undertaken and that are entrusted to me.”

Thus, Kerstin had great confidence in the Police as well as in other authorities in society.

“I do my share and I expect others to do theirs”.

Her attitude to life was expressed by the words of the Swedish poet Karin Boye’s poem ‘Wish’:

If there was only one day remaining of my full life

I would look for the most precious that life on earth contains.

The most beautiful on earth is merely Probity,

still it makes a lonely life into Life and Reality.

Kerstin entered into the Eternal rest on March 15, 2008. Her last questions concerned her son Olle.

Best wishes! Ruben

( translator A-B Wikström)

Sep 2012

SEP 30 2012

Once again, Floragatan Street in Sundsvall, Sweden

I happened to listen to an interview with Göran Rosenberg, a Swedish journalist and author when he spoke about his father on TV.

He said: It is necessary to remember what happened in central Europe in our time. It can happen again if we allow ourselves to forget. Auschwitz is a reminder that the most unthinkable can take place, people can become pawns in a system which gives orders and protects.

In our city, Sundsvall in Sweden no prisoners have disappeared from their camps, only an 18-year-old high school student. We – his family – cannot keep quiet about Olle and say: It is so unreal. We had better forget!

What happened in Nazi-Germany was unreal. Unthinkable and still a reality. Göran Rosen-berg forbids us to forget.

What happened to Olle is unthinkable but it has still happened. And we who are his family do not want to shut up.

The facts regarding Olle’s disappearance are these:

1. At around 10 PM that Wednesday evening on September 7, he was on the Floragatan street in Sundsvall.

2. A number of policemen were searching around the blocks of Floragatan after a burglar.

3. A witness tells that she woke up by some commotion down the street. She heard thuds agains metal and someone who screamed ouch, ouch! Agitated voices and banging car doors. The witness was dismissed by the chief investigator with the words: Why, it was an older person ….

4. The investigation has come up with different ideas. However, everything that is connected to Floragatan has been avoided: The testimony about thuds and screams, the evident wheel tracks from braking tires on the tarmac, Olle’s glasses and bicycle key that was found near the so called Gym.

As far as I understand, the police have manipulated the investigation regarding our son in the grossest and most dishonest manner. If the police claim that they have made a target-oriented investigation, I definitely oppose to it. It is far below any decency.

Consider this: Information H:20 reads:

A young man, temporarily working in a bar close to Floragatan, states that late in the evening of Sep 7, a tall young man dressed in dark clothes enters the bar, but walked out when he realized that they were closing. We forwarded this man’s information to the investigation group. After a day or two we asked what they had found out from the man in the bar. The answer was: The information is of no interest in the search of Olle. That young man was sober and Olle was drunk….

How can anybody have a comment to this?

October 2012

October 2012

What am I to do next?

In my attempts to get in touch with the Police and Justice departments I have used the means at hand, viz. the WORD. For almost 30 years I have written, gone there, asked for information, asked for meetings. No response, no reaction, no dialog.

Well, the authorities have shifted sort of.

In an explanatory document of Nov. 25, 1983 to The Swedish Chancellor of Justice the Chief investigator makes the following statement: “The investigation has been performed unbiased and there has been no concrete reason to believe that a crime has been committed.”

In a plea to the District court in Ångermanland of July 16, 2003, the same investigator makes this statement:

“During the entire investigation of Olle Högbom’s death the theory of the Police has been that Olle became a victim of violence.”   

As a consequence of this statement, we humbly asked the Police of which reason the opinion had shifted in the direction that “Olle had been a victim of violence.”

The question was considered provocative and was never answered.

WORDS have no value or effect when the other party does not understand, does not want to understand or does not have to understand.

We have never been met by respect by the Police and the Judicial system.

In 1983, the chief of Investigation in Sundsvall uttered the following:

If Olle’s disappearance is solved, it is solved. If it is not solved, it’s not…it is as simple as that!”

So, there is no use to make an effort, I guess.