tisdag 4 juni 2013

Du tappre läsare


Du tappre läsare,

som då och då knappar in på min blogg, endast för att konstatera att där finns ingenting att hämta.

Ja, vad kan jag göra? Jag har redovisat allt som finns att redovisa:

 Sakinformation – vår eftersökning – myndighetens likgiltighet – polisens lögner – och 30 års tröstlösa funderingar, funderingar…

 

Men jag kan ju berätta om vad som händer nu här på våra breddgrader, t ex att Rikets högste polischef fick ett sammanbrott när han för någon vecka sedan visiterade polismyndigheten i Sundsvall.

 

Det hedrar ju honom att han var så känslig. Men vi som på lokalplanet tvingas att ha kontakt med denna myndighet får inte bryta ihop, när vi konfronteras med dess enfald och ovilja.

T ex - Den mörkklädde pojke som iakttagits på gatuköket var ointressant i det som gäller Olle Högbom. Den pojken var nykter och Olle var ju berusad…”

 

Sånt skaver. Efter nära trettio år: VAD ÄR DET FÖR SLAGS FOLK VI HAR RÅKAT UT FÖR?

 

Hälsn. Ruben

 

 

 

måndag 27 maj 2013

Allting är sagt


 

Kära blogg-läsare!

Ja, visst borde jag skriva någonting! Men jag uppfattar att allting är sagt. Det finns ingenting nytt att redovisa i det som gäller Olle; försvinnande och eftersökning.

 Tillståndet stavas: RESIGNATION! Jag har nått vägs ände. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

Om jag nu skriver något riskerar det bara att bli ett tröttsamt tuggande på känt material.

Nå, det kommer kanske ändå att hända någonting! Det finns en journalist som kämpar!

Och som kommer att höra av sig när det finns någonting att rapportera.

Till dess, lev väl! hälsningar Ruben

 

måndag 8 april 2013

Två kamrater från skogen


Två kamrater från skogen:
Den ene fick jag på min lott som arbetsledare för ett röjargäng. Om honom kan man kort säga, att han levde i ständig konflikt med ordningsmakten.
Den andre är en aktad medborgare, en mentalt balanserad person, respekterad också för sina kroppskrafter.
Utifrån sina skilda utsiktspunkter i samhället har de en överensstämmande uppfattning:
Det är poliser som tagit Olle!
Den ene säger:
-Jag är respekterad av buset! Och jag kan säga:  
Buset har ingenting med Olles försvinnande att skaffa! Om någon därifrån haft med Olle att göra, har jag fått veta det. Och du vet, Ruben, var jag har min lojalitet. När det gäller Olle backar jag inte!”
Den andre:
-Jag har arbetat inom Brandvärnet. Som ambulansförare har jag varit med och tagit reda på ungdomar. Som varit utsatta för polisens övervåld.
Jag har funderat mycket över vad som hänt din pojke. Jag vet vilka som var ute den här kvällen. Och det var inga snälla gossar…”
Ruben


Två kamrater från skogen

onsdag 27 mars 2013

Sommaen 1983.

Sommaren 1983.
 Maria hade tillsammans med barndomskamraten Kia, gjort en sväng i USA. Från New York hade flickorna med tåg och buss tagit sig västerut. De hade snurrat runt lite i Kalifornien. Med hjälp av dunkla kontakter hade de hamnat i en camp ute i Arizonas vildmark, där de som granne hade en skjutgalen tysk.
De kom tillbaka till New York så gott som utan pengar, men hade flygbiljetten i behåll. De klarade av några väntedygn genom att på flygplatsen vakta bagage och väskor åt andra, som väntade på sina flighter.
Flickorna landade i Köpenhamn, hade adress till en lastbilsterminal, fick lift mot Stockholm. Chauffören var en tystlåten finne. I Jönköping stannade han: Sa ett enda ord: - PISSA!
De kom till Stockholms terminal fram på morgonsidan. Finnen sa: - Hej!
På terminalen fanns telefon. Släktkedjan gick igång. Morbror Lennart hämtade. Bussresan hem till Härnösand var en bagatell.
Olle bodde sedan tre veckor i Sundsvall. Han hade börjat sitt tredje gymnasieår. Kemilinjen. Den linjen fanns inte i Härnösand.
Nu var det onsdagskväll. Klassen hade träffats hos en kamrat, i en lägenhet på Klockgjutargatan.  Olle hade följt med ett litet gäng som skulle gå till Nattoxen, nattklubben i stan. Vid järnvägsövergången stannar Olle, troligen för att för att vänta på sin kamrat, Axelson, som dragit ut på stan. Han förstod att kamraten skulle komma den här vägen, förr eller senare.
Olle hör bråk och buller nere på Floragatan. Han måste se efter vad som var på gång!  Hemma i Härnösand hände ju ingenting! Han hinner ett kvarter. Passerar Läroverkets gymnastikhus, på vänster hand.
Och här, på planen framför Gymnastikhusets norra entré avslutas Olle Högboms 18-åriga liv. Här slutar hans fotspår. Här, i den fredliga skolstaden Sundsvall, provinsens medelpunkt, möter han dem som gör honom illa.
Jag har sagt: Min uppfattning är att polisen i Sundsvall har gjort ett dåligt jobb. Man har presterat ett utredningsarbete som är under all anständig nivå.
Men förutom att man har gjort ett dåligt tekniskt jobb, har man uppfört sig väldigt underligt.
I alla andra sammanhang, när man ställs inför ett problem, samarbetar alla parter som ärendet angår. Man inhämtar underlag och synpunkter. Analyserar.  Diskuterar möjligheter och uppslag.
Men när vi anhöriga mötte polisen, i en ohygglig förtvivlan och sorg, fick vi veta:
-Det är polisen som sköter utredningen! Ni kommer att kallas till FÖRHÖR. Så småningom. Vi har rutiner för sådana här ärenden. Fasta rutiner!”
Vi förstod så småningom att polisen visste. Man visste att det låg ett brott bakom Olles försvinnande.
 Man visste vilka som var gärningsmän. Det gällde att skydda dem. Kollegor i tjänsten.
Yrhättorna Maria och Kia, klarade sig med livet i behåll genom Kaliforniens ganstervälde.
Men på den på den kloke, eftertänksamme Olle, väntar döden på den lugna Floragatan i skolstaden Sundsvall.
Hade stadens myndighet ingen insyn i vad som skedde i Polishuset? Hade inte Polismästaren anställts med stadsfullmäktiges godkännande?
 Ruben

måndag 25 mars 2013

Tredje gymnasieåret

Image Hosted by PicturePush - Photo Sharing
TREDJE GYMNASIEÅRET
En elev vid Västermalmsskolan är försvunnen efter en klassfest.
 Kamraterna undrar: Vart tog Olle vägen?
 Vi anhöriga undrar: Vad har hänt Olle?
 Polisen i Sundsvall vet:
 -Berusad Olle Högbom har drunknat i Selångersån, frivilligt eller av våda!”
Allmänheten får veta via PRESSEN.

Spaningsledaren uttalar sig:
-Det är sorgligt att det förekommer så mycket sprit vid skolornas klassfester. Här utmärker sig ledsamt nog Västermalmskolan. En elev har vid en klassfest varit så påverkad att han fallit i Selångersån och drunknat! Den som är så berusad som Olle Högbom, får ju till viss del skylla sig själv om han råkar ut för besvärligheter.” ( kommissarie Österlind )
Ända nere i Polishuset hör polismästaren hur spriten kluckar ner genom struparna på elever som samlats till klassfest i en lägenhet på Klockgjutargatan.
Västermalmsskolan skämdes. Rektor skrämdes till tystnad:
 -Det vore ju bäst om polisen och pressen håller så tyst som möjligt om det tragiska som hänt!”
Elevkåren skrämdes också till tystnad. Den organisation som Olle tillhörde – ELEVFÖRBUNDET I VÄSTERNORRLANDS LÄN – och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter – lyfte inte ett finger för att söka sin skolkamrat och styrelsemedlem.
Olles klasskamrater:
- Visst hade det druckits en del… Men inte såå våldsamt, väl? Hela klassen var i skolan följande dag. Endast en kamrat vågade skolka.”
Polisen kom för att hålla förhör. Bullrande och ovänliga. Stämningen var spänd. Dyster. Fyra av kamraterna ställde upp. Alla fyra berättade om att Olle träffat en pojke som kommit in från en annan lägenhet i huset. Man hade hört att Olle pratat med den främmande pojken om ”timmerflottning”, om ”virke och skogsavverkning”. Någon hade hört hur Olle utantill läst en konstig text ur någon gammal bok. Och att han kommit rätt sent till klassfesten, minst en kvart efter klockan åtta.
Detta förhör var en formalitet. Polisen hade sin uppfattning klar och den ändrades inte efter förför med några skrämda klasskamrater:
 -Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån.! Detta har tyvärr också hänt tidigare. Mannen som fallit i ån, hittades ilandfluten på ett skär i havsbandet. Hans gylf var öppen. Saken var klar – han hade gått ner till ån för att pissa. Olle har gjort likadant. Fallit i. Fått en kallsup. Och drunknat.”
Polisen förhörde så småningom de fem kamrater, som Olle hade haft sällskap med ner mot stan. Men när man kommit över järnvägen ville Olle inte följa med längre. Han satte sig ner med ryggen mot ett trådstängsel.
Förhörsledaren sa:
 - Det är dåliga kamrater som lämnar en berusad kamrat på det här sättet!”
Alla var olyckliga, men en av flickorna vågade invända:
-Vi uppfattade inte att Olle var så påverkad, att han inte kunde ta hand om sej själv! Olle var envis. Om han hade bestämt sig för en sak ändrade han sej inte!”
Efter det här förhöret lämnade polisen klasskamraterna. De fick gå där med sin sorg, med sina självförebråelser, med sin skam. För dem utpekats som svikare, de som anklagats för att ha övergett en nödställd kamrat, kändes polisens - och allmänhetens – orättvisa dom tung att bära.
Skolan anvisade ingen hjälp till klassen. Ingen psykolog kom till undsättning. Under hela terminen fick de ensamma slita med sina frågor.
Den första – och enda – som pratade med klassen var faktiskt mor Kerstin. Hon tog i alla fall kontakt med dem som gjorde sällskap med Olle till Järnvägsövergången. Mamma Kerstin kunde bekräfta Olles envishet, att ha kunde bli väldigt tyst och sluten, om någonting gick honom emot. Nu var han kanske besviken över att kamraten, Axelsson, dragit iväg ut på stan utan att underrätta honom.
Kontakten med mor Kerstin hjälpte i varje fall den klasskamrat, -  den sista som pratade med Olle, att komma över sitt trauma.
Hälsn. Ruben



söndag 24 mars 2013

ADRENALIN

Ja, det var en fadäs!
Men på något sätt ska jag väl komma över det.
Förlåt, med hjärtlig hälsning till alla tappra läsare!
Ruben