lördag 23 mars 2013

ADNERALIN

ADNERALIN.
Medan jag fortfarande kan stava till ordet ADNERALIN vill jag göra ett inlägg på min blogg.
Det har sänts repriser på T V från kravallerna i Göteborg juni 2001. Jag noterar slutordet från en av de unga deltagarna i kravallerna:
-Jag har påverkats av händelserna här. Samhället fungerar inte som det borde i en demokrati. Jag har blivit mer radikal!

Vår Olle skulle ha sagt detsamma efter sina upplevelser och efter sin kontakt med polisen.
Men han har ingen röst. Hans 18-åriga liv slutar på Floragatan i Sundsvall onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Jag får föra hans talan:
Så här gick det till!
Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat Axelsson, som dragit ut på stan medan Olle pratar med dykarpojken Tony Nilsson.
Han hör bråk och höga röster längre ner på Floragatan, vid Kyrkan. Han trampar iväg neråt gatan för att ta reda på vad som är på gång. Han hinner ett kvarter, till övergångsstället vid Gymnastikhusets gavel. Där möter han en polisbil. Bilen tvärbromsar – bromsspåren syntes länge i asfalten.
Två poliser kastar sig ur bilen. I den långa pojken, med sin lustiga kostym, ser man den inbrottstjuv som man är på spaning efter.

Det är endast två personer som vet vad som hände där på asfaltplanen framför Gymnastikhusets norra ingång. Men dessa vill ingenting berätta. Men spaningsledningen och den tuffe polismästaren kan ge besked:
Berusad Olle Högbom har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!

Denna mening vevades som en orubblig lärosats – ”med ett gökurs envishet” – så fort som vi kom med våra frågor till polisen. Detta var också polisens hårda information till press och allmänhet och som stöttades av Länspolischef, av J O, J K, Justitieminister, och av de riksdagsmän som vi vänt oss till.
 När förlamningen började släppa, skaffade vi oss själva information om vad som hänt. Vi tog kontakt med Olles kamrater och med andra, som han träffat den ödesdigra kvällen och kunde få en saklig uppfattning om hans tillstånd. Vi kunde konstatera två omständigheter:

1.      Det fanns inga uppgifter som antydde eller bevisade, att Olle den aktuella kvällen varit berusad.
2.      Det finns inte något underlag för påståendet, att Olle under kvällen skulle ha uppehållit sig intill Selångersån.

Polisens utredningsunderlag hade således ingen kontakt med verkligheten.
Pinsamt svammel.

Ex. utdrag :
 Olle kan ha byggt en gammal koja på Norra Berget den här kvällen han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade förlorat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Det är inte alltför vågat att dra slutsatsen:
Denna utredning är ett arrangemang för att skydda kollegor.
Och det har lyckats. Åren går. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…
 Annan än havet…

Två inlägg återstår:
1.      Skolans ansvar. Skolans agerande.
2.      Svenssons attityd.
                                               
auf Wiederhören, Ruben


lördag 9 mars 2013

NÅGON

 NÅGON anmärker på Face-book att det blir tjatigt, att på min BLOGG bara läsa om POLISER, om misslyckad EFTERSÖKNING, om FLORAGATAN  hittan och dittan.  Har du, Ruben, inga andra intressen? Jo, några! Jag försöker till exempel lära den ene av mina dottersöner, Gustav, lite om skogens rötter. Med den andre, Viktor, diskuterar jag ASARNAS väl och Ve. Här ett lärorikt historiskt avsnitt:
 Viktor! Du har frågat varifrån Bure kom?
Så här var det:
I världens mitt fanns ett ofantligt tomrum, Ginnungagap. Norrut ligger det kalla Nifelhem, där fasansfulla stormar viner i mörkret. Söderut ligger det brinnande Muspelheim, så hett och glödande att endast de som är förtrogna med elden kan vistas i detta land. Surt heter den som vaktar Muspelhem. Det är också denne som en gång kommer att ödelägga världen och störta gudarna. De flammor från eldens rike som strömmar mot norr, mot isen, kallas Elivågor. Sakta smälter istäcket. Vid den tiden när gudarna ännu inte var födda ligger mäktiga ismassor i Ginnungagap. Ur det väldiga svalget strömmar ismassorna, liksom jöklar. Och av den dimma som bildas, när värmen från söder möter isen från norr, bildas ett tungt täcke av rimfrost. När rimfrosten smälter faller den ner som levande droppar. Dropparna antar mänsklig gestalt. På detta sätt föds Ymer, alla RIMTURSAS fader. Medan Ymer fortfarande ligger och sover, springer svetten fram på hans kropp. Ur hans vänstra armhåla framväxer en man och en kvinna. Hans högra fot avlar en son med den vänstra. Från denne härstammar de hiskliga jättar, som snart kommer att uppfylla jorden.

Det fortsätter att droppa från rimfrosttäcket.  Av dropparna föds kon Audhumbla. Ymer diar kons juver. Medan jätten ligger och sörplar i sig mjölken, står kossan och slickar på de salta stenarna i jökeln. På aftonen den första dagen växer en man fram ur stenen, nästa dag kom hela huvudet fram. På tredje dagen stiger mannen fram, nyskapad, frisk och färdig. Han är stor och stark, fager att skåda. Hans namn är Bure.
Bure får en son. Denne heter Bur. Bur får tre söner, Odin, Vile och Ve.
När dessa blir vuxna och kraftiga slår de ihjäl Ymer.
Det som därefter händer med Ymer känner du till. Av hans kropp och lemmar skapas jorden och alla berg. Blodet flyter ut och dränker alla rimtursar –  Ymers barn . Ett enda jättepar lyckades överleva genom att kravla sig upp i en kvarn. Dess bägge avlar en ny jättesläkt, och det är den som fortfarande regerar i världen.
Jorden ligger omsluten av det villsamma havet. Längst ut mot havsstranden får jättarna bo. Mitt på jorden inhägnas ett område med jättarnas ögonhår, och det området heter Midgård.
En dag när Odin, Vile och Ve promenerar efter stranden, ser de två trästockar som drivit iland. De skänker trästockarna andedräkt och liv, de får förmåga att röra lemmarna, de får syn, hörsel och alla sinnen. Gudarna ger dem kläder och namn.
Mannen som de skapat kallar de Ask, och kvinnan Embla.
Människorna får bo i Midgård. Det är deras avkomma som fortfarande bor kvar i Midgård. Men i mitten av Midgård omgärdar jättarna ett hem åt sig själva, som de kallar Asgård.

Centralt i Asgård ligger en härlig slätt som heter Idaslätten. Här uppför gudarna sina hus och salar. Störst av alla salar är Valhall, där Odin bor. Gudarna är till övervägande del av ASARNAS höga ätt. Men det finns också en annan guda-ätt, jämbördig med asarna. Denna ätt kallas VANER. Det händer att asar och vaner ingår äktenskap. Men under vissa perioder bråkar ätterna med varandra, tills en slutlig fred ingås. Då spottar man ihop mjöd i ett kar, och upp ur mjödskummet stiger den vise KVASER. Denne vill lära alla asar, vaner och människor goda seder, men två ondsinta dvärgar, Fjalar och Galar, tar livet av honom. Av blodet, blandat med honung, tillverkar de det senare så berömda SUTTUNGSMJÖDET.
Odin är den störste i Valhall. Han ser allt. Bestämmer allt. Så är det. Så blir det. /. Ruben
( efter V Grönbech )

måndag 4 mars 2013

Inga fotspår från Floragatan

Inga fotspår från Floragatan.
Nu har jag kokat ner Olles utredning till den absoluta grunden.
Det är två omständigheter som anvisar vad som hänt honom:
1.      Olle befann sig på Floragatan i Sundsvall, onsdagskvällen 7 september 1983, kl 2215.
Där påträffades han av en polispatrull som var på spaning efter den inbrottstjuv som deltagit i inbrottet på Gamla Flickskolan. Den personen antogs ha dragit från brottsplatsen, men antogs uppehålla sig i närheten av skolan.
Vittnesuppgifter och fynd visar att Olle blivit utsatt för grovt våld intill Gymnastikhuset på Floragatan. Vår spaning visar, att inga andra, än denna polispatrull uppehöll sig på Floragatan vid denna tidpunkt.
Spåren av Olle upphör vid den plats, där han sammanträffade med poliserna.  Slutsatsen blir att han fraktats i bil från platsen.


2.      Polisens utredning rörande Olles försvinnande är en utredning under all anständig
nivå.  Polismästaren i Sundsvall angav förutsättningen för spaningsinsatsen:
 -Berusad Olle har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!”
Polismästaren blev så småningom avskedad, men den inriktning han angett för spaningsinsatsen kvarstod.  Kommissarie Österlind:
-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till viss del skylla sig själv om man råka i olycka!”

Så småningom kunde vi visa att polisen saknade underlag för uppfattningen att Olle den aktuella kvällen varit berusad.

I snart trettio år I! I snart trettio år ha nu polismyndigheten ljugit och slirat i det som rör Oles försvinnande och eftersökning.

Vad har vi att hoppas på?
 Ruben

tisdag 26 februari 2013

Nu var det 1990


Nu var det 1990
A journalist by the name of Ulf contacted us in 1990 regarding Olle. I do not remember too much about him, but I do recall that he wanted to know how we managed to keep our mental sanity in the horrendous pressure in which we dwelt. My wife Kerstin concluded the conversation with the journalist and it is written down and placed in our “last will box” in the yellow bureau with the title “1990 – Kerstin.”

I am not so sure that there is anything at all to add to what has been said when it comes to the relationship and attitude in our family. I will, however, add something that might be of importance to characterize how things were between us.

Kerstin and I have basically agreed on everything regarding the investigation. But we had and still have one difference of opinion; As opposed to me, Kerstin still has hopes that the police can do something. As for myself, I have come to the conclusion that we and the police do not share the same goal in the investigation regarding Olle’s disappearance. To my mind, there is neither a motive nor a possibility for a co-operation between us and the police.

However, from the start Kerstin and I shared the view that the police was the Police! Honest, efficient and competent. Strangely enough, after one day only I had reason to wonder if something was wrong. The reason for this was that the agreements we made with the police were not respected, but above all I was puzzled by their attitude towards us.

Why were they so unfriendly? Why were we not allowed to be involved in their work? Why would they not discuss matters with us? Why weren’t we allowed to ask questions and share our opinions with them? I somehow got a hunch that there was something fishy with the investigation concerning our son Olle; something that we were not supposed to be part of, that was kept away from us.

As time passed, I discovered that most of the promises that the police made and what they had said to us was a complete fraud. Investigations that were supposed to take place never did. Incoming information was not checked, places where objects had been found were never searched….When we asked why the agreements were not kept, the answers were evasive; there was lack of resources, lack of staff, other conclusions had been drawn, other priorities had been made, etc, etc and so forth….

In order for us not to go completely to pieces, and to keep the case interesting to the public and to the media, I wrote a couple of letters which were published in the local newspapers. I presented factual, but possibly provocative questions, but no interest was shown and no answers were given.

After a week I wrote to the Parliamentary Ombudsman asking if the investigation made by  the Sundsvall Police could be considered satisfactory. The letter to the Ombudsman had a negative effect in this already so negative investigation work. The Ombudsman gave the Sundsvall Police a Carte Blanche; they had handled the case in the best possible manner. After this, the work of the police dropped, if possible, one more level. In spite of Kerstin’s protests I carried through my wish to send letters to the newspapers as well as to the Ombudsman. According to her experience from her work, a letter to the Parliamentary Ombudsman would only have negative effects for the plaintiff.

As a consequence of the letter to the Parliamentary Ombudsman we gained access to the official register of the Police; the list of registered incoming ‘hints’. The register caused new questions, which were answered with the same nonchalance and rudeness as earlier. Our attempts with the help of a lawyer to gain access to the entire documentation from the investigation – we did want to find out what was behind the titles – were fruitless.

By that time, we had realized that the police was not interested in carrying out the investigation regarding what had happened to Olle. At a fairly early stage, I very distinctly had expressed an opinion that the investigation was make-believe and thus I had looked for ways to get around the blocking of the Police.

I was considering doing something drastic and dramatic in order to rouse the interest of the newspapers and of the public, hopefully also that of the superior authorities.  Our initiatives, one after the other, just faded away.

And at the Sundsvall Police force one candidate for retired life kept succeeding the other. As soon as one investigator left for retirement and a new showed up, it was implied that “we have some new stuff now”! We were just to sit still and wait ….

Since my retirement from the Forestry Board on July 1, 1990 I have practically incessantly occupied myself with the research material. I have methodically and hardheadedly gone through the material and I have tried to contact the people who might have something of interest in this case.

I have naturally come in conflict with the police and their “investigation”. Kerstin is scared that I am disturbing the police, that I am ruining possible investigation hints and ideas. To my mind, this fear has no grounds. If the police from the start had had the ambition to solve this case, they had long ago ‘threshed the straw’ that was at hand.

Kerstin is as much questioning the police and is as unhappy with them and their investigation as I am. But she still carries a hope. The police are an authority in society. I do my job and I expect the police to do theirs.

In this respect Kerstin and I have different opinions. My opinion regarding the police is that they are thoroughly dishonest; a heavily criminal institution.  
                     Ruben

Kerstin


Dear reader:

The columns on my blog become thinner every day. It’s natural; this continual nagging day after day.

I am right now digging in the chest where I keep the documents in an attempt to find something, anything of interest. So here I am, letting you read an interview with us from 1990 made by a journalist by the name of Ulf.

Kerstin: “Ulf, you asked me at one point to reply to some questions about my faith and my devotionals.

I grew up in a Christian home and I accepted that lifestyle and naturally embraced the joy this has brought, even if I personally have had no “revolutionary” born-again-experience.  My faith might best be explained in the Hymn 183 (appendix 1) in the Swedish Hymn book ‘Som sådden förnimmer Guds välbehag…’ Like the seeds in the soil can sense God’s pleasure, my body and soul give praise to you my God for my earthly toil and earthly duties and I thank you, God in Heaven.’

Not expecting any dramatic experiences, I have made use of the possibility of prayer by thanking for help and protection after a strenuous working day with meetings, discussions, decision-making and long trips - intercession for the children and others in our family. I have prayed for help in difficult situations and the fact is that I have been able to take on demanding challenges staying calm and composed. To use a religious idiom it has been like ‘walking in the good deeds that God has prepared for us’.

For the most part I have been the early bird in the family and that’s when I have had a few minutes in solitude and spiritual focus. My time on the road I often devote to prayer and meditation. At the time of Olle’s disappearance I know that our friends prayed for us. This might be the reason why we were able to keep our mental balance. A prayer which I often prayed after Olle’s disappearance is: God – if Olle is alive – keep your protecting hands over him and be with him. Give him the chance to somehow get in touch with us, or in some other way make himself known, so that we may help him. Give the people who might know anything about what has happened to him courage to come forth and tell someone what they know. Help the police. Give them imagination and ideas, give them wisdom. Incidentally, I sent a message directly to Olle through the request in Ylva Eggehorn’s Hymn 256. (Enclosure 3). “Don’t be afraid, there is a secret sign, a protective Name…”
I can write this in present tense. The first part of the hymn in particular, I can re-interpret so that it becomes an urgent request to Olle. I always include Olle – and the police – and possible witnesses as well as the perpetrator in my intercession. As I have already said, I need no attributes for my devotionals. But during the long autumn evenings of waiting and wondering after Olle’s disappearence, we always had a candle lit by his photograph.

In our house in Järsta (Härnösand) we used to keep the window lights on in the hallway until all members of the family had come home. The one who came home last would turn the light off. With the exception of the bright part of the year that light was on all evenings after September 9, 1983.

I looked for comfort in my hymnbook. But hymns I had sung earlier were not suitable in this new situation we were in. The texts were distant, trivial, even hurting. To boot, I had lost my singing voice. I did play the melodies on our piano, melodies with familiar words. In addition to the prayer for Olle I kept playing an evening hymn.

To the best of our ability we have tried to arrange a safe place for our children. We have never had excess of money, but what we had was always considered as everybody’s assets. Olle always spoke about “our home”, “our furniture”, “our money.”

I have suffered no guilt in connection with Olle’s disappearance – except in one respect: Have I, in my zeal to believe that people are fundamentally good, contributed to the fact that Olle was not enough on his guard? Did he unsuspectingly accompany someone who became his fate?
                                 KERSTIN





torsdag 14 februari 2013

Länspolischefen

Länspolischefen
För nära 30 år sedan var det min tunga uppgift att städa ur Olles lägenhet. Nu har jag beslutat mig för att rensa ut papper och pärmar från de gångna årens utredningsarbete. Det känns tungt, men det måste göras.
Materialet utgörs huvudsakligen av våra frågor – främst till skilda Polismyndigheter. Det finns också ett antal svar. Men långt ifrån alla våra skrivelser har besvarats.
De svar vi erhållit är utformade enligt samma mall:  Med hänvisning till de svar ni tidigare erhållit…bla… bla…
En av de myndigheter/myndighetspersoner som vi uppvaktat genom åren var Länspolischefen i Härnösand.
Jag väljer att återge en skrivelse från 1952:
Till
Länspolischefen i Västernorrlands län,
Polishuset, Storgatan 2, Härnösand

Ruben Högbom ang. sonen Olles försvinnande/eftersökning
Bekräftar mottagandet av Ert brev 118:5-92.
Endast en kommentar:
Polismyndighetens  -  och Er – nuvarande uppfattningen om Olles tillstånd –  och som redovisades vid sammanträdet 27.3 är ointressant för oss
 Det är UNDERLAGET för  polisledningens/spaningsledningens i Sundsvall uppfattning,
att Olle den aktuella kvällen var kraftigt alkoholpåverkad,som vi efterfrågar.
Denna uppfattning finns redovisad i polisens information till pressen,
den finns dokumenterad i brev från advokaten K E Larsson, Sundsvall,
och den finns framför allt dokumenterad i sundsvallspolisens inlaga till JUSTITIEOMBUDSMANNEN, akt 403-3291-83.

Olle är en person, 65 05 12 – 7917,han har försvunnit vid ETT tillfälle, vid en bestämd
tidpunkt, kvällen/natten 7.9 1983.

Det är de, av sundsvallspolisen redovisade observationerna av denne Olle, vid detta speciella
tillfälle, som vi efterfrågar.
Dessa uppgifter låg som grund för spaningsinsatsen och dess inriktning.

Ex.: det fanns en uppgift om att en lång, mörkkläddpojke kommit i på gatuköket ELDORADO i
Sundsvall vid ett-tiden på natten ( natten mot torsdag 8.9 )
Jag frågade spaningsledaren ( Sporrong ):
-Har ni utvärderat  den uppgiften?
Sporrong:
-Den uppgiften ärr ointressant i det som rör Olles efterspaning. Den här pojken som iakttogs
på gatuköket var nykter, och Olle var ju berusad…”
Vid våra upprepade kontakter med JUSTITIEOMBUDSMANNEN hänvisar denne till
sundsvallspolisens inlaga A 403-3291 83.
 Så länge som denna redovisade uppfattning ligger kvar i utredningsmaterialet bekräftar Ni
som chef, att det finns ett sådant underlag.

Nu är det ju möjligt – t o m sannolikt –att sundsvallspolisens agerande i det som rör Olles
utredning, är ett enda svamlande. Ni beklagar oss, att  ”Vi råkade ut för Stenberg…”

Men inte vill väl Ni, genom ER passivitet, ljuga fast Olle och uppfattningen om honom, i en
utredning, som Ni nu själv beskriver som ”olycklig.”

Om Ni hävdar och gör anspråk på att företräda en seriös organisation –
”och på vilken det med rätta ställs stora krav på objektivitet och kunnande”
( citat ur akten A 403-3291-83 )
så måste Ni offentligt, och till JUSTITIEOMBUDSMANNEN korrigera polisens uppgifter om
Olle –
eller redovisa underlaget för den uttalade uppfattningen.

Vi har inga maktmedel för att kunna driva fram ett agerande från en myndighet.
Vi kan endast vädja till de principer om heder och yrkesetik som är grundval för svensk
samhällsgemenskap.
Härnösand 30.5 1992
Ruben Högbom

 ----------------------------------
Ja, så här har jag hållit på genom åren.
Jag citerar ur ett senare brev:

Jag kan ju inte vädja till Ert yrkeskunnande, eftersom Ni inte har något.
Jag kan ju inte vädja till Er heder, eftersom Ni inte har någon…

…..
Men varken vädjanden eller fula påhopp hade någon effekt – möjligen den att solidariteten inom kåren stärktes: Vi som har polismössa, vi håller ihop vi!

Hälsningar för idag, Ruben!



Länspolischefen