Siare

Siare

Uttalanden som kommer från en s k SIARE  har inte något bevisvärde.  I ”DIARIET” har uppgifter som härleds från en SIARE, antecknats som ”TIPS”. Jag har anmärkt att en uppgift från en SIARE möjligen kan beskrivas som ”UPPSLAG”, som ”TEORI”, men knappast som ”TIPS”.

Jag kan också säga, att vår kontakt med SIARE ­inte gett någon konkret anvisning om vad som hänt Olle.  Men massor av uppslag. Som hållit oss sysselsatta.

I kontakten med dessa siare har vi mött intressanta, respektingivande personligheter. Det vore ohederligt, omöjligt, att förneka deras förmåga.

Alexis Carrel, Nobelpristagare i medicin 1912, säger:

Klärvoajans utgör en normal, fast sällsynt, mänsklig aktivitet…

Terry Evans:  ( 04 09 06 )

- Jag vill säga så här: När han skulle gå körde en bil upp bredvid honom. Det blev en diskussion. De här männen kunde vara i uniform. Det blev en diskussion. Dom här männen kunde vara i uniform.
Du vet hur din son var.  Han var oberoende, självständig. Och kunde vara väldigt aggressiv med munnen, han överreagerar.

Han berättar att hade en diskussion med dem här två männen i uniform. Och sedan blev det någon form av konflikt.

Och under den här konflikten – jag vet inte om någonting träffade honom, eller om han ramlade och slog bakhuvudet.

Vi har honom här!

Först ser jag en bil…. en bil… en minicar. Efter den här händelsen verkar det som han var helt eller halvt medvetslös.

---

Han sitter i bilen. Han är medvetslös. Men en del av honom är medveten om vad som händer.

Polisstationen – är den här?

---

Han kunde bli väldigt aggressiv. Han kunde brusa upp. Om han inte ville lyssna så lyssnade han inte….

---

Han var redan död när man tog honom ur bilen. Men han bars inte lång väg från bilen. Platsen var lättillgänglig med bil…

Jag ser folk i uniform. Bilen var en VOLVO.

---

Här finns också ett slags blinkande ljus – som en fyr.

Gammal stenbyggnad ser jag – som en mur.

Vem var det som hade huvudvärk?

---

Undersök här och hör av dej till mej igen.

Din son har kommit igenom. Han har beskrivit sig själv.

Han har pratat med två män i uniform. Han var väldigt provaktiv. Det var det som orsakade problemet. Hans huvud fick ett slag. Han blev halvt medvetslös. Och sedan blev det panik. Och dom tog honom till den här platsen.

Jag kan inte ge dej mer just nu.       ./.

 Ruben

Rutiner

Rutiner

Jag har alltså för avsikt att redovisa uttalanden från några av de SIARE som vi besökt i vår strävan att finna ett svar på vad som hänt Olle.

Låt mig först repetera det som jag sagt om polisen:
Polisen har inte agerat i ärendet med avsikt att ta reda på vad som hänt Olle. Jag kan tänka nig ett resonemang enligt följande:
-Vi ska akta oss för att rota så djupt i Olle Högbom-fallet. Om lösningen faller ut kan det bli otrevligt för någon inom kåren. Vi låter tiden gå. Och själva går vi så småningom i pension.  Ärendet läggs till handlingarna.  De som kände Olle, anhöriga och kamrater, försvinner också. Ärendet sjunker sakta och obevekligt ner i mossan. Och vi har följt våra rutiner. Det har vi J O:s ord på!

Enligt min mening är utredningen fejkad.  En polis kan vara oärlig.  Kanske också korkad.  Men inte så korkad att han – med avsikt att utreda ett ärende - lägger ut ett spaningsuppslag på följande sätt:

( ur DIARIET )

Olle kan ha byggt en koja på Norra Berget den kväll han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade tappat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Onykter Olle verkade klar i huvudet…

Berusad Högbom kräktes ofta vid berusning…

Selångersån, möjlig plats för andjakt…

Detta  är under acceptabel nivå. Sagofiguren Thomas Quick har inte kunnat säga det bättre.

Betydligt mer konkreta iakttagelser har antecknats:

Lukt, container vid Biltjänst i Sundsvall

Vid 23-tiden dunsar från gatuplanet Floragatan

Bromsspår, Floragatan, teknisk undersökning, foto

Inga av dessa uppgifter ansågs värda att följa upp i en utredning.

I det förhör som polisen höll med fyra av Olles klasskamrater efter Olles försvinnande, berättar någon

att Olle under klassfesten sammanträffat med, och pratat med, en ”ljushårig pojke, som förmodligen

bodde i  huset.”  Det noterades också att pojkarna pratat om ”flottning.”

När vi vid påsken 1984 fick läsa igenom utredningsmaterialet, uppmärksammade vi anteckningarna 

om ”Den ljuse mannen” och frågade om man sökt kontakt med honom.

Vederbörande utredningsledare uppgav att han inte läst förhöret, men att han omedelbart skulle

igångsätta  eftersökning av denne pojke.

Vi frågade nu så gott som varje dag om man hade funnit ”Den ljuse mannen?”.

Kommissarien försäkrade att man söker honom ”Med full spaningsinsats!”

Sommaren gick, det blev augusti, vi fick samma svar:

-Vi söker fortfarande Den ljuse mannen. Med full spaningsinsats!”

 Vi förstod att kommissarien bluffade.

 Nu beslöt vi att själva söka rätt på mannen. Efter några telefonsamtal, och inom femton minuter,

hade vi kontakt med honom. Svårare var det inte.

 Dagen efter åkte jag ner till Oskarshamn och sammanträffade med pojken i hans hem.

Polisens agerade i ärendet Olle Högbom visar att man – enligt min mening – inte haft för avsikt att ta

reda på vad som hänt Olle.

 Nu har åren runnit iväg. De polismän som sysslade med ärendet är borta.

Vår nuvarande kontakt inom polisen, kommissarien Börje Öhman, uppfattar att polismyndigheten

och familjen Högbom har haft god kontakt i det som rör Olles eftersökning.

Jag vill inte påstå att kommissarien ljuger. Men han kan – som min legendariske farfar uttryckte sig

om en person- ”Minnas miste.”

Min uppfattning är att kommissarien saknar kontakt med verkligheten.

Under senare år har jag läst rätt många brottsutredningar, inte enbart de som rör Olle. Nu är ju

utredningen om Olle inte representativ. Den är ju sned, fejkad i syfte att dölja vad som hänt.

Men beträffande mer normala utredningar:

Jag gör den reflexionen att vi som kommer utifrån, från yrkeslivet, har ett helt annat tänkande än vad

polisen har. Polisen släpar på sin stendrög, som man benämner RUTINER.

 Vi som arbetar inom yrkeslivet tänker rationellt. Vi tar reda på vad som är intressant i ärendet . Koncentrerar energin på de fakta som finns.

I Olle-fallet:

Fakta i ärendet var de fynd och uppgifter som kunde kopplas till Floragatan. Det är utifrån dessa

uppslag som den seriösa utredningen skall drivas.

Kojor i skogen, andjakt i Selångersån, blå gymnastiksko i Njurunda, o s v   hade kunnat  bli uppslag

för en sagoförfattare.                     

 Nu åter till ämnet SIARE:

När vi vid årsskiftet 1983-84 hade besökt sierskan Gamla Anna i Färnäs , skrev jag vid hemkomsten:

Kontakten med siarna var ohyggligt slitsam. Kontakten med polis och spaningsledning var ännu

slitsammare. Förfärlig. Förödande.

Varför kunde polisen inte prata med oss? Diskutera? Analysera? Söka tillsammans…

I nästa inlägg återger jag något av Terry Evans utsaga.

                            

Hälsn. Ruben

Time to give up, pappa

Time to give up, pappa!

Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes  dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.

Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:

-Time to give up, pappa!

Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.

En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:

- Hur kan de veta?

 Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning?  Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?

Terry frågade plötsligt:

-Hade han en vän som hette Roger?

Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.

-Han pratar om Roger… OKEJ…

Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med

Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…

Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?

Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.

Ruben

Time to give up, pappa!

Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes  dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.

Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:

-Time to give up, pappa!

Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.

En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:

- Hur kan de veta?

 Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning?  Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?

Terry frågade plötsligt:

-Hade han en vän som hette Roger?

Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.

-Han pratar om Roger… OKEJ…

Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med

Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…

Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?

Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.

Ruben

Time to give up, pappa!

Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes  dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.

Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:

-Time to give up, pappa!

Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.

En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:

- Hur kan de veta?

 Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning?  Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?

Terry frågade plötsligt:

-Hade han en vän som hette Roger?

Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.

-Han pratar om Roger… OKEJ…

Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med

Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…

Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?

Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.

Ruben

Himalaya

Himalaya.

Detta dokument blir det sista från Olles låda.

Om det fråga om ett utdrag ur en bok, referat av ett föredrag, eller en egen fantasiskapelse, vet jag inte. Men såhär skriver Olle:

- - -

Mahiura Mahata, son av Mahar Mathata, lämnade vid tretton års ålder sitt hem. Han var sin fars tredje son, den 54:e Mahathana.

Mahiura var djupt religiös. Han hade länge längtat efter detta, att med sin fars tillåtelse lämna sitt hem och bege sig upp i bergen för att söka sanningen. Friden, rättvisan, verkligheten och sanningen.

Det var en tidig morgon när Mahiura stolt och utan att se sig om gick ut ur sin hemby. Väl ute ur byn, på säkert avstånd från iakttagande blickar, satte han sig ned på marken. Han hade ofta lekt här som barn och kände väl till varje sten och varje träd han såg, och varje ljud han hörde från den uppvaknande byn. Trots sin stora uppgift, trots den glädje och stolthet han kände över att av världsalltet blivit kallad, kände han nu en stor ensamhet. Han hörde stojet av barnen som lekte kring hyddorna, han hörde kvinnorna som samlats nere vid brunnen, han hörde gemenskapen, tryggheten. Men han visste också att det inte längre fanns någon plats för honom denna gemenskap. Återvände han nu skulle han inte mötas av annat än föraktfulla blickar och ord, viskade bakom hans rygg.

Så Mahiura Mathata reste sig, tog sitt lilla paket med risbröd, såg tillbaka en sista gång och vandrade sedan med raska steg mot sitt nya hem.

- - -

Han hade vandrat många timmar, solen hade redan passerat sin banas höjdpunkt, när han mötte en gammal grå man, som gick långsamt stödd av en käpp.

- God dag, gamle man! Kommer du från bergen?

- Ja, jag kommer från bergen. Där har jag tillbringat hela mitt liv med att söka sanningen.

- O, store man, utbrast Mahiur, du som hela ditt liv sökt sanningen, lär mig, berätta för mig!

- Ja, jag har sökt i hela mitt liv, sade den gamle sakta. Och jag har funnit. Jag har funnit att stjärnan lyser, inte för att skänka dig ljus på vägen, utan endast för att den finner nöje häri;

Gud skapade inte världen för att du skulle ha någonstans att leva, utan endast för att han ville visa sig själv att han kunde.

Dina föräldrar födde inte dig till världen för att glädja dig, utan för att glädja sig själva.

Men trots detta så vägleder dig stjärnans ljus på mörka vägar, trots detta så ger dig världen en plats att leva och trots detta finner du nöje i det.

Så lev och gläd dig åt blommornas prakt, åt syrsornas spel, åt kvinnans fägring, även om den ej är menad för dig…

./.

Olles papper

Olles papper

I en papplåda har mor Kerstin plockat ner det som fanns i Olles skrivbord.

Här finns ett munspel, ett glasögonfodral med texten EDSTRÖMS OPTIK, Härnösand, ett klassfoto, troligen från 9:an, där Olle poserar med sitt yviga hårsvall.

Här finns kvitto på en inbetalning till Postverket på 340 kronor: Inbokad UPPKÖRNING FÖR KÖRKORT.

Här ligger ett hopvikt blädderblock, där klasskamraterna med stora bokstäver hyllar sin frimodige, halsduks-prydde kamrat, som vågat dansa i matsalen inför tanterna.

Här ligger ett par uppsatser, scheman, och några valhänta diktförsök.

Jag bläddrar igenom bunten med skoltidningar och får en uppfattning om nivån på 80-talets skolhumor. Här finns väl inga höjdare. En begåvad elev har i en teckning beskrivit vägnätet i Älandsbro:

Två parallella streck, som överkorsas av ett tredje….

Detta är alltså det som fanns i lägenheten på Olles skrivbord.

Det kan hända att det fanns mer material i Olles skol-skåp. Vem som rensade bort detta material vet vi inte. Kanske polisen…

OLLE

OM NI SER NÅGOT RÖTT SOM LYSER

ÄR DET OLLE SOM INTE FRYSER

OM HALSEN, FÖR HAN HAR EN REJÄL

HALSDUK PÅ TILLS TJÄLEN

GÅTT UR MARKEN, DET ÄR VISST OCH SANT.

ÅH, LILLA OLLE! DEN LYSER SÅ GRANT!

JA, OLLE HAN ÄR FIN I SIN SKRUD

ÅH, OLLE! DU DANSAR SOM EN GUD!

MEN DU MÅSTE JU VARA GALEN!

JAG MENAR, DANSA I MATSALEN!

OLLE, EN BEGÅVNING, EN TALANG MINSANN!

VEM KAN SÅ VACKRA ORD SOM HAN?

TVÅ EXEMPEL HÄR FÖLJER: ACHNE OCH PÄRM.

JA, FÖR DIG OCH DINA ORD FALLER FLICKOR I SVÄRM!

( Klassen, Ångström, HND )

ur Olles papper

Olles papper:

25/8 ( 1983 )

Nackstabunker, Sundsvall

Våren sextiofem. Medan haschröken tätnade över västvärldens städer och ungdomarna låg nyutslagna i gräset tillsammans med ölburkar, bilvrak och en eller annan blomma, så stod  i ett lugnt hörn av världen Karl Olov Högboms vagga. Det lugna hörnet var Viskan, Torps kommun, Medelpad.

Där hade min far kärleksfullt sett på min mor och sagt ”Låt oss uppfylla världen.”  Sagt och gjort. Där låg jag, en liten skrikande klump, helt och hållet ur stånd att ta vara på mig själv.

Innan sommaren var slut bar det iväg mot Härnösand, där min moder och fader uppfostrade mig till att i stort sett leva efter herrens tukt och förmaning. Min första skoldag genomlevdes på Frölands skola och den kommer väl inte heller att bli något tjockare kapitel i mina memoarer, förutom att jag lärde mig hur man vinner sympati hos mattanter, en lärdom som jag genom åren dragit stor nytta av. Livet är egentligen en enda lång skola!

Nåväl, tiden löpte vidare i sina väl utstakade hjulspår. Den skyndade raskt förbi, i kronologisk ordning, syskon grät, veckopeng, tjuvfiske, pubertetskriser, första fyllan, moppedtrimning samt sexualdebut, hela tiden övervakad av en älskande moders ögon.

Jag började gymnasiet. Nu i efterhand kan jag tänka mig att det mycket skulle ha sårat mina föräldrar om jag slutat skolan efter nian.

Så att efter att ha tragglat ”Aus, ausser, bie, mit, nach, seit, vvon, zu, gegen,  über”  under två år styrde jag kosan mot västermalms –gymnasium i Sundsvall.

Varför valde jag kemi-linjen?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig.

Men här har du mig Roger, låt oss göra det bästa av situationen.

Olle Högbom

Planteringsblues

Planteringsblues

-Det har blivit så underbart tyst i Olle-fallet! (Kommissarie Lundell  1984 )

Har Ruben avslutat verksamheten? Hur ska man kunna krysta fram någonting nytt och Intressant ur denna ledamma historia – Olles försvinnande…

En utväg:  att Olle själv tar över!

PLANTSÄTTARNAS EGEN SÅNG

1.          Vi  är små plantörer vi, Hurra!

Och plant vi sätter var da

Vi tjänar oss en liten slant

För varje liten plant!

-För plantor, ja plantor, ja plantor sätta vi

                 --”—               - -”—        det sätter vi ju!         

                      2.   Och Ruben han ska ju tjata jämt

                            och kör med dåliga små skämt

                            Men det är nog inte menat så hårt

                            Hans jobb är nog ganska svårt                               

3.       Med hacka och borr vi marscherar fram

        Bland knott och smuts och damm

                            Det kan vara svårt att hitta slag

                            Men vi hjälper varann i vårt lag!

4.       Nu Ruben har lämnat oss åt detta liv

Men vi kämpar oss fram med stora kliv

                           Och det år nog bra om vi gör som han sagt

                           och på varandra håller vakt!

---

Så sjöng planteringsgänget i Mjösjö-skogen sommaren 1983.  Sjöng, busade och slet. Artonåringen, som fick vara lag-bas, såg till att hålla humöret uppe.

Senare på hösten bedömde polisen i Sundsvall  denne pojke vara ett ungdomsfyllo från Härnösand, inte värd att satsa några större utredningsresurser på.

-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till viss del skylleasig själv om han råkar ut för otrevligheter! ( Kommissarie Sven Österlind,  SU TI 1983 )

-Han kommer väl fram när han blir hungrig!”  ( polm. Rolf Stenberg )

 Ruben