Rutiner

Rutiner

Jag har alltså för avsikt att redovisa uttalanden från några av de SIARE som vi besökt i vår strävan att finna ett svar på vad som hänt Olle.

Låt mig först repetera det som jag sagt om polisen:
Polisen har inte agerat i ärendet med avsikt att ta reda på vad som hänt Olle. Jag kan tänka nig ett resonemang enligt följande:
-Vi ska akta oss för att rota så djupt i Olle Högbom-fallet. Om lösningen faller ut kan det bli otrevligt för någon inom kåren. Vi låter tiden gå. Och själva går vi så småningom i pension.  Ärendet läggs till handlingarna.  De som kände Olle, anhöriga och kamrater, försvinner också. Ärendet sjunker sakta och obevekligt ner i mossan. Och vi har följt våra rutiner. Det har vi J O:s ord på!

Enligt min mening är utredningen fejkad.  En polis kan vara oärlig.  Kanske också korkad.  Men inte så korkad att han – med avsikt att utreda ett ärende - lägger ut ett spaningsuppslag på följande sätt:

( ur DIARIET )

Olle kan ha byggt en koja på Norra Berget den kväll han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade tappat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Onykter Olle verkade klar i huvudet…

Berusad Högbom kräktes ofta vid berusning…

Selångersån, möjlig plats för andjakt…

Detta  är under acceptabel nivå. Sagofiguren Thomas Quick har inte kunnat säga det bättre.

Betydligt mer konkreta iakttagelser har antecknats:

Lukt, container vid Biltjänst i Sundsvall

Vid 23-tiden dunsar från gatuplanet Floragatan

Bromsspår, Floragatan, teknisk undersökning, foto

Inga av dessa uppgifter ansågs värda att följa upp i en utredning.

I det förhör som polisen höll med fyra av Olles klasskamrater efter Olles försvinnande, berättar någon

att Olle under klassfesten sammanträffat med, och pratat med, en ”ljushårig pojke, som förmodligen

bodde i  huset.”  Det noterades också att pojkarna pratat om ”flottning.”

När vi vid påsken 1984 fick läsa igenom utredningsmaterialet, uppmärksammade vi anteckningarna 

om ”Den ljuse mannen” och frågade om man sökt kontakt med honom.

Vederbörande utredningsledare uppgav att han inte läst förhöret, men att han omedelbart skulle

igångsätta  eftersökning av denne pojke.

Vi frågade nu så gott som varje dag om man hade funnit ”Den ljuse mannen?”.

Kommissarien försäkrade att man söker honom ”Med full spaningsinsats!”

Sommaren gick, det blev augusti, vi fick samma svar:

-Vi söker fortfarande Den ljuse mannen. Med full spaningsinsats!”

 Vi förstod att kommissarien bluffade.

 Nu beslöt vi att själva söka rätt på mannen. Efter några telefonsamtal, och inom femton minuter,

hade vi kontakt med honom. Svårare var det inte.

 Dagen efter åkte jag ner till Oskarshamn och sammanträffade med pojken i hans hem.

Polisens agerade i ärendet Olle Högbom visar att man – enligt min mening – inte haft för avsikt att ta

reda på vad som hänt Olle.

 Nu har åren runnit iväg. De polismän som sysslade med ärendet är borta.

Vår nuvarande kontakt inom polisen, kommissarien Börje Öhman, uppfattar att polismyndigheten

och familjen Högbom har haft god kontakt i det som rör Olles eftersökning.

Jag vill inte påstå att kommissarien ljuger. Men han kan – som min legendariske farfar uttryckte sig

om en person- ”Minnas miste.”

Min uppfattning är att kommissarien saknar kontakt med verkligheten.

Under senare år har jag läst rätt många brottsutredningar, inte enbart de som rör Olle. Nu är ju

utredningen om Olle inte representativ. Den är ju sned, fejkad i syfte att dölja vad som hänt.

Men beträffande mer normala utredningar:

Jag gör den reflexionen att vi som kommer utifrån, från yrkeslivet, har ett helt annat tänkande än vad

polisen har. Polisen släpar på sin stendrög, som man benämner RUTINER.

 Vi som arbetar inom yrkeslivet tänker rationellt. Vi tar reda på vad som är intressant i ärendet . Koncentrerar energin på de fakta som finns.

I Olle-fallet:

Fakta i ärendet var de fynd och uppgifter som kunde kopplas till Floragatan. Det är utifrån dessa

uppslag som den seriösa utredningen skall drivas.

Kojor i skogen, andjakt i Selångersån, blå gymnastiksko i Njurunda, o s v   hade kunnat  bli uppslag

för en sagoförfattare.                     

 Nu åter till ämnet SIARE:

När vi vid årsskiftet 1983-84 hade besökt sierskan Gamla Anna i Färnäs , skrev jag vid hemkomsten:

Kontakten med siarna var ohyggligt slitsam. Kontakten med polis och spaningsledning var ännu

slitsammare. Förfärlig. Förödande.

Varför kunde polisen inte prata med oss? Diskutera? Analysera? Söka tillsammans…

I nästa inlägg återger jag något av Terry Evans utsaga.

                            

Hälsn. Ruben

Print This Post