Himalaya

Himalaya.

Detta dokument blir det sista från Olles låda.

Om det fråga om ett utdrag ur en bok, referat av ett föredrag, eller en egen fantasiskapelse, vet jag inte. Men såhär skriver Olle:

- - -

Mahiura Mahata, son av Mahar Mathata, lämnade vid tretton års ålder sitt hem. Han var sin fars tredje son, den 54:e Mahathana.

Mahiura var djupt religiös. Han hade länge längtat efter detta, att med sin fars tillåtelse lämna sitt hem och bege sig upp i bergen för att söka sanningen. Friden, rättvisan, verkligheten och sanningen.

Det var en tidig morgon när Mahiura stolt och utan att se sig om gick ut ur sin hemby. Väl ute ur byn, på säkert avstånd från iakttagande blickar, satte han sig ned på marken. Han hade ofta lekt här som barn och kände väl till varje sten och varje träd han såg, och varje ljud han hörde från den uppvaknande byn. Trots sin stora uppgift, trots den glädje och stolthet han kände över att av världsalltet blivit kallad, kände han nu en stor ensamhet. Han hörde stojet av barnen som lekte kring hyddorna, han hörde kvinnorna som samlats nere vid brunnen, han hörde gemenskapen, tryggheten. Men han visste också att det inte längre fanns någon plats för honom denna gemenskap. Återvände han nu skulle han inte mötas av annat än föraktfulla blickar och ord, viskade bakom hans rygg.

Så Mahiura Mathata reste sig, tog sitt lilla paket med risbröd, såg tillbaka en sista gång och vandrade sedan med raska steg mot sitt nya hem.

- - -

Han hade vandrat många timmar, solen hade redan passerat sin banas höjdpunkt, när han mötte en gammal grå man, som gick långsamt stödd av en käpp.

- God dag, gamle man! Kommer du från bergen?

- Ja, jag kommer från bergen. Där har jag tillbringat hela mitt liv med att söka sanningen.

- O, store man, utbrast Mahiur, du som hela ditt liv sökt sanningen, lär mig, berätta för mig!

- Ja, jag har sökt i hela mitt liv, sade den gamle sakta. Och jag har funnit. Jag har funnit att stjärnan lyser, inte för att skänka dig ljus på vägen, utan endast för att den finner nöje häri;

Gud skapade inte världen för att du skulle ha någonstans att leva, utan endast för att han ville visa sig själv att han kunde.

Dina föräldrar födde inte dig till världen för att glädja dig, utan för att glädja sig själva.

Men trots detta så vägleder dig stjärnans ljus på mörka vägar, trots detta så ger dig världen en plats att leva och trots detta finner du nöje i det.

Så lev och gläd dig åt blommornas prakt, åt syrsornas spel, åt kvinnans fägring, även om den ej är menad för dig…

./. Print This Post