Sommaen 1983.

Sommaren 1983.

 Maria hade tillsammans med barndomskamraten Kia, gjort en sväng i USA. Från New York hade flickorna med tåg och buss tagit sig västerut. De hade snurrat runt lite i Kalifornien. Med hjälp av dunkla kontakter hade de hamnat i en camp ute i Arizonas vildmark, där de som granne hade en skjutgalen tysk.

De kom tillbaka till New York så gott som utan pengar, men hade flygbiljetten i behåll. De klarade av några väntedygn genom att på flygplatsen vakta bagage och väskor åt andra, som väntade på sina flighter.

Flickorna landade i Köpenhamn, hade adress till en lastbilsterminal, fick lift mot Stockholm. Chauffören var en tystlåten finne. I Jönköping stannade han: Sa ett enda ord: - PISSA!

De kom till Stockholms terminal fram på morgonsidan. Finnen sa: - Hej!

På terminalen fanns telefon. Släktkedjan gick igång. Morbror Lennart hämtade. Bussresan hem till Härnösand var en bagatell.

Olle bodde sedan tre veckor i Sundsvall. Han hade börjat sitt tredje gymnasieår. Kemilinjen. Den linjen fanns inte i Härnösand.

Nu var det onsdagskväll. Klassen hade träffats hos en kamrat, i en lägenhet på Klockgjutargatan.  Olle hade följt med ett litet gäng som skulle gå till Nattoxen, nattklubben i stan. Vid järnvägsövergången stannar Olle, troligen för att för att vänta på sin kamrat, Axelson, som dragit ut på stan. Han förstod att kamraten skulle komma den här vägen, förr eller senare.

Olle hör bråk och buller nere på Floragatan. Han måste se efter vad som var på gång!  Hemma i Härnösand hände ju ingenting! Han hinner ett kvarter. Passerar Läroverkets gymnastikhus, på vänster hand.

Och här, på planen framför Gymnastikhusets norra entré avslutas Olle Högboms 18-åriga liv. Här slutar hans fotspår. Här, i den fredliga skolstaden Sundsvall, provinsens medelpunkt, möter han dem som gör honom illa.

Jag har sagt: Min uppfattning är att polisen i Sundsvall har gjort ett dåligt jobb. Man har presterat ett utredningsarbete som är under all anständig nivå.

Men förutom att man har gjort ett dåligt tekniskt jobb, har man uppfört sig väldigt underligt.

I alla andra sammanhang, när man ställs inför ett problem, samarbetar alla parter som ärendet angår. Man inhämtar underlag och synpunkter. Analyserar.  Diskuterar möjligheter och uppslag.

Men när vi anhöriga mötte polisen, i en ohygglig förtvivlan och sorg, fick vi veta:

-Det är polisen som sköter utredningen! Ni kommer att kallas till FÖRHÖR. Så småningom. Vi har rutiner för sådana här ärenden. Fasta rutiner!”

Vi förstod så småningom att polisen visste. Man visste att det låg ett brott bakom Olles försvinnande.

 Man visste vilka som var gärningsmän. Det gällde att skydda dem. Kollegor i tjänsten.

Yrhättorna Maria och Kia, klarade sig med livet i behåll genom Kaliforniens ganstervälde.

Men på den på den kloke, eftertänksamme Olle, väntar döden på den lugna Floragatan i skolstaden Sundsvall.

Hade stadens myndighet ingen insyn i vad som skedde i Polishuset? Hade inte Polismästaren anställts med stadsfullmäktiges godkännande?

 Ruben

Tredje gymnasieåret

TREDJE GYMNASIEÅRET

En elev vid Västermalmsskolan är försvunnen efter en klassfest.

 Kamraterna undrar: Vart tog Olle vägen?

 Vi anhöriga undrar: Vad har hänt Olle?

 Polisen i Sundsvall vet:

 -Berusad Olle Högbom har drunknat i Selångersån, frivilligt eller av våda!”

Allmänheten får veta via PRESSEN.

Spaningsledaren uttalar sig:

-Det är sorgligt att det förekommer så mycket sprit vid skolornas klassfester. Här utmärker sig ledsamt nog Västermalmskolan. En elev har vid en klassfest varit så påverkad att han fallit i Selångersån och drunknat! Den som är så berusad som Olle Högbom, får ju till viss del skylla sig själv om han råkar ut för besvärligheter.” ( kommissarie Österlind )

Ända nere i Polishuset hör polismästaren hur spriten kluckar ner genom struparna på elever som samlats till klassfest i en lägenhet på Klockgjutargatan.

Västermalmsskolan skämdes. Rektor skrämdes till tystnad:

 -Det vore ju bäst om polisen och pressen håller så tyst som möjligt om det tragiska som hänt!”

Elevkåren skrämdes också till tystnad. Den organisation som Olle tillhörde – ELEVFÖRBUNDET I VÄSTERNORRLANDS LÄN – och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter – lyfte inte ett finger för att söka sin skolkamrat och styrelsemedlem.

Olles klasskamrater:

- Visst hade det druckits en del… Men inte såå våldsamt, väl? Hela klassen var i skolan följande dag. Endast en kamrat vågade skolka.”

Polisen kom för att hålla förhör. Bullrande och ovänliga. Stämningen var spänd. Dyster. Fyra av kamraterna ställde upp. Alla fyra berättade om att Olle träffat en pojke som kommit in från en annan lägenhet i huset. Man hade hört att Olle pratat med den främmande pojken om ”timmerflottning”, om ”virke och skogsavverkning”. Någon hade hört hur Olle utantill läst en konstig text ur någon gammal bok. Och att han kommit rätt sent till klassfesten, minst en kvart efter klockan åtta.

Detta förhör var en formalitet. Polisen hade sin uppfattning klar och den ändrades inte efter förför med några skrämda klasskamrater:

 -Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån.! Detta har tyvärr också hänt tidigare. Mannen som fallit i ån, hittades ilandfluten på ett skär i havsbandet. Hans gylf var öppen. Saken var klar – han hade gått ner till ån för att pissa. Olle har gjort likadant. Fallit i. Fått en kallsup. Och drunknat.”

Polisen förhörde så småningom de fem kamrater, som Olle hade haft sällskap med ner mot stan. Men när man kommit över järnvägen ville Olle inte följa med längre. Han satte sig ner med ryggen mot ett trådstängsel.

Förhörsledaren sa:

 - Det är dåliga kamrater som lämnar en berusad kamrat på det här sättet!”

Alla var olyckliga, men en av flickorna vågade invända:

-Vi uppfattade inte att Olle var så påverkad, att han inte kunde ta hand om sej själv! Olle var envis. Om han hade bestämt sig för en sak ändrade han sej inte!”

Efter det här förhöret lämnade polisen klasskamraterna. De fick gå där med sin sorg, med sina självförebråelser, med sin skam. För dem utpekats som svikare, de som anklagats för att ha övergett en nödställd kamrat, kändes polisens - och allmänhetens – orättvisa dom tung att bära.

Skolan anvisade ingen hjälp till klassen. Ingen psykolog kom till undsättning. Under hela terminen fick de ensamma slita med sina frågor.

Den första – och enda – som pratade med klassen var faktiskt mor Kerstin. Hon tog i alla fall kontakt med dem som gjorde sällskap med Olle till Järnvägsövergången. Mamma Kerstin kunde bekräfta Olles envishet, att ha kunde bli väldigt tyst och sluten, om någonting gick honom emot. Nu var han kanske besviken över att kamraten, Axelsson, dragit iväg ut på stan utan att underrätta honom.

Kontakten med mor Kerstin hjälpte i varje fall den klasskamrat, -  den sista som pratade med Olle, att komma över sitt trauma.

Hälsn. Ruben

ADRENALIN

Ja, det var en fadäs!
Men på något sätt ska jag väl komma över det.
Förlåt, med hjärtlig hälsning till alla tappra läsare!
Ruben

ADNERALIN

ADNERALIN.

Medan jag fortfarande kan stava till ordet ADNERALIN vill jag göra ett inlägg på min blogg.

Det har sänts repriser på T V från kravallerna i Göteborg juni 2001. Jag noterar slutordet från en av de unga deltagarna i kravallerna:

-Jag har påverkats av händelserna här. Samhället fungerar inte som det borde i en demokrati. Jag har blivit mer radikal!

Vår Olle skulle ha sagt detsamma efter sina upplevelser och efter sin kontakt med polisen.

Men han har ingen röst. Hans 18-åriga liv slutar på Floragatan i Sundsvall onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Jag får föra hans talan:

Så här gick det till!

Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat Axelsson, som dragit ut på stan medan Olle pratar med dykarpojken Tony Nilsson.

Han hör bråk och höga röster längre ner på Floragatan, vid Kyrkan. Han trampar iväg neråt gatan för att ta reda på vad som är på gång. Han hinner ett kvarter, till övergångsstället vid Gymnastikhusets gavel. Där möter han en polisbil. Bilen tvärbromsar – bromsspåren syntes länge i asfalten.

Två poliser kastar sig ur bilen. I den långa pojken, med sin lustiga kostym, ser man den inbrottstjuv som man är på spaning efter.

Det är endast två personer som vet vad som hände där på asfaltplanen framför Gymnastikhusets norra ingång. Men dessa vill ingenting berätta. Men spaningsledningen och den tuffe polismästaren kan ge besked:

Berusad Olle Högbom har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!

Denna mening vevades som en orubblig lärosats – ”med ett gökurs envishet” – så fort som vi kom med våra frågor till polisen. Detta var också polisens hårda information till press och allmänhet och som stöttades av Länspolischef, av J O, J K, Justitieminister, och av de riksdagsmän som vi vänt oss till.

 När förlamningen började släppa, skaffade vi oss själva information om vad som hänt. Vi tog kontakt med Olles kamrater och med andra, som han träffat den ödesdigra kvällen och kunde få en saklig uppfattning om hans tillstånd. Vi kunde konstatera två omständigheter:

1.      Det fanns inga uppgifter som antydde eller bevisade, att Olle den aktuella kvällen varit berusad.

2.      Det finns inte något underlag för påståendet, att Olle under kvällen skulle ha uppehållit sig intill Selångersån.

Polisens utredningsunderlag hade således ingen kontakt med verkligheten.

Pinsamt svammel.

Ex. utdrag :

 Olle kan ha byggt en gammal koja på Norra Berget den här kvällen han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade förlorat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Det är inte alltför vågat att dra slutsatsen:

Denna utredning är ett arrangemang för att skydda kollegor.

Och det har lyckats. Åren går. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

 Annan än havet…

Två inlägg återstår:

1.      Skolans ansvar. Skolans agerande.

2.      Svenssons attityd.

                                               

auf Wiederhören, Ruben

NÅGON

 NÅGON anmärker på Face-book att det blir tjatigt, att på min BLOGG bara läsa om POLISER, om misslyckad EFTERSÖKNING, om FLORAGATAN  hittan och dittan.  Har du, Ruben, inga andra intressen? Jo, några! Jag försöker till exempel lära den ene av mina dottersöner, Gustav, lite om skogens rötter. Med den andre, Viktor, diskuterar jag ASARNAS väl och Ve. Här ett lärorikt historiskt avsnitt:

 Viktor! Du har frågat varifrån Bure kom?

Så här var det:

I världens mitt fanns ett ofantligt tomrum, Ginnungagap. Norrut ligger det kalla Nifelhem, där fasansfulla stormar viner i mörkret. Söderut ligger det brinnande Muspelheim, så hett och glödande att endast de som är förtrogna med elden kan vistas i detta land. Surt heter den som vaktar Muspelhem. Det är också denne som en gång kommer att ödelägga världen och störta gudarna. De flammor från eldens rike som strömmar mot norr, mot isen, kallas Elivågor. Sakta smälter istäcket. Vid den tiden när gudarna ännu inte var födda ligger mäktiga ismassor i Ginnungagap. Ur det väldiga svalget strömmar ismassorna, liksom jöklar. Och av den dimma som bildas, när värmen från söder möter isen från norr, bildas ett tungt täcke av rimfrost. När rimfrosten smälter faller den ner som levande droppar. Dropparna antar mänsklig gestalt. På detta sätt föds Ymer, alla RIMTURSAS fader. Medan Ymer fortfarande ligger och sover, springer svetten fram på hans kropp. Ur hans vänstra armhåla framväxer en man och en kvinna. Hans högra fot avlar en son med den vänstra. Från denne härstammar de hiskliga jättar, som snart kommer att uppfylla jorden.

Det fortsätter att droppa från rimfrosttäcket.  Av dropparna föds kon Audhumbla. Ymer diar kons juver. Medan jätten ligger och sörplar i sig mjölken, står kossan och slickar på de salta stenarna i jökeln. På aftonen den första dagen växer en man fram ur stenen, nästa dag kom hela huvudet fram. På tredje dagen stiger mannen fram, nyskapad, frisk och färdig. Han är stor och stark, fager att skåda. Hans namn är Bure.

Bure får en son. Denne heter Bur. Bur får tre söner, Odin, Vile och Ve.

När dessa blir vuxna och kraftiga slår de ihjäl Ymer.

Det som därefter händer med Ymer känner du till. Av hans kropp och lemmar skapas jorden och alla berg. Blodet flyter ut och dränker alla rimtursar –  Ymers barn . Ett enda jättepar lyckades överleva genom att kravla sig upp i en kvarn. Dess bägge avlar en ny jättesläkt, och det är den som fortfarande regerar i världen.

Jorden ligger omsluten av det villsamma havet. Längst ut mot havsstranden får jättarna bo. Mitt på jorden inhägnas ett område med jättarnas ögonhår, och det området heter Midgård.

En dag när Odin, Vile och Ve promenerar efter stranden, ser de två trästockar som drivit iland. De skänker trästockarna andedräkt och liv, de får förmåga att röra lemmarna, de får syn, hörsel och alla sinnen. Gudarna ger dem kläder och namn.

Mannen som de skapat kallar de Ask, och kvinnan Embla.

Människorna får bo i Midgård. Det är deras avkomma som fortfarande bor kvar i Midgård. Men i mitten av Midgård omgärdar jättarna ett hem åt sig själva, som de kallar Asgård.

Centralt i Asgård ligger en härlig slätt som heter Idaslätten. Här uppför gudarna sina hus och salar. Störst av alla salar är Valhall, där Odin bor. Gudarna är till övervägande del av ASARNAS höga ätt. Men det finns också en annan guda-ätt, jämbördig med asarna. Denna ätt kallas VANER. Det händer att asar och vaner ingår äktenskap. Men under vissa perioder bråkar ätterna med varandra, tills en slutlig fred ingås. Då spottar man ihop mjöd i ett kar, och upp ur mjödskummet stiger den vise KVASER. Denne vill lära alla asar, vaner och människor goda seder, men två ondsinta dvärgar, Fjalar och Galar, tar livet av honom. Av blodet, blandat med honung, tillverkar de det senare så berömda SUTTUNGSMJÖDET.

Odin är den störste i Valhall. Han ser allt. Bestämmer allt. Så är det. Så blir det. /. Ruben

( efter V Grönbech )

Inga fotspår från Floragatan

Inga fotspår från Floragatan.

Nu har jag kokat ner Olles utredning till den absoluta grunden.

Det är två omständigheter som anvisar vad som hänt honom:

1.      Olle befann sig på Floragatan i Sundsvall, onsdagskvällen 7 september 1983, kl 2215.

Där påträffades han av en polispatrull som var på spaning efter den inbrottstjuv som deltagit i inbrottet på Gamla Flickskolan. Den personen antogs ha dragit från brottsplatsen, men antogs uppehålla sig i närheten av skolan.

Vittnesuppgifter och fynd visar att Olle blivit utsatt för grovt våld intill Gymnastikhuset på Floragatan. Vår spaning visar, att inga andra, än denna polispatrull uppehöll sig på Floragatan vid denna tidpunkt.

Spåren av Olle upphör vid den plats, där han sammanträffade med poliserna.  Slutsatsen blir att han fraktats i bil från platsen.

2.      Polisens utredning rörande Olles försvinnande är en utredning under all anständig

nivå.  Polismästaren i Sundsvall angav förutsättningen för spaningsinsatsen:

 -Berusad Olle har dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda!”

Polismästaren blev så småningom avskedad, men den inriktning han angett för spaningsinsatsen kvarstod.  Kommissarie Österlind:

-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till viss del skylla sig själv om man råka i olycka!”

Så småningom kunde vi visa att polisen saknade underlag för uppfattningen att Olle den aktuella kvällen varit berusad.

I snart trettio år I! I snart trettio år ha nu polismyndigheten ljugit och slirat i det som rör Oles försvinnande och eftersökning.

Vad har vi att hoppas på?

 Ruben