ang artikel SU TI 26 aug 2012

Magnus Erixon

Ang. artikel SU TI 26 aug 2012: Fallet Thomas Quick

Undertecknad vill bemöta ett påstående i den rubr. artikeln:

… Men att han i drogpåverkat tillstånd, under tung medicinering, skulle ha lyckats manipulera dem dem som förhörde honom får anses som rätt osannolikt…

Sammanhanget är som följer:

Den 7 september 1983 försvann vår son Olle, då 18 år, spårlöst och oförklarligt i Sundsvall. Polisen betygade, bl a i inlaga till J O, att Olle Högbom omkommit genom att han i berusat tillstånd dränkt sig i Selångersån, frivilligt eller av våda.

Det fanns, enligt vår uppfattning, inte något underlag för polisens påstående. Vi drev då själva ett omfattande eftersökningsarbete, bl a med hjälp av en privatdetektiv. Våra ansträngningar var dessvärre resultatlösa.

Hur kom då denne Thomas Quick in i bilden? När han blivit intagen på Säters sjukhus 1991 efter det spektakulära ”tomterånet” i Grycksbo, började han, efter några års tystnad att under psykiatrisk behandling berätta om grova brott, mord, som han skulle ha begått. Ett av de första brott som han erkände, var mordet på Johan Asplund, Sundsvall. Johan Asplund försvann i Sundsvall den 7 november 1980. En utredning drogs då igång, med länsåklagaren i Västernorrland, Christer van der Kwast som utredningsledare.

 Bl a genomfördes vallningar i Bosvedjan och på Norra Berget.

När Johan-ärendet inte kunde föras framåt erinrade sig Quick att det var han som tagit livet av Charles Zelmanovits i Piteå, vars kropp just hittats, hösten 1993, 17 år efter det att C Z försvunnit. Samtidigt som Quick erinrat sig att han tagit livet av C Z, erkände han också att han mördat på Olle Högbom, Sundsvall. Åklagaren meddelade omgående Quick misstanke om mord på Olle.

Den utredning som omedelbart inleddes rörande C Z, resulterade i åtal, rättegång med fällande dom i Piteå Tingsrätt.

Dom: 1994-11-16 /  DB240 / B179 -94

Den polisman som ledde undersökningen av C H bedömde att denne dött en naturlig död. Sannolikt hade 15-åringen förirrat sig in i skogen och frusit ihjäl. Det fanns inga tecken som tydde på att han skulle ha blivit utsatt för våldshandling.

Vi förväntade nu en snabb behandling av Quicks erkännanden. Men tiden gick, veckor, månader, år. Utredningen rörande Olle trängdes undan av Quicks erkännanden om andra brott. När vi uppvaktade spaningsenheten, Christer van der Kwast fick vi endast undanglidande fraser till svar: -Det drivs en juridisk utredning beträffande Thomas Quick. Och med den utredningen har ni ingenting att skaffa!

Vi uppvaktade då överordnad rättsmyndighet – Kammarrätt och Regeringsrätt, med begäran om att få ta del av det material som van der Kwast åberopade.

Vår situation var minst sagt påfrestande: Från 1993 fram till 2002, när v der Kwast meddelade att han avsade sig ärendet, blockerades allt utredningsarbete rörande vår sons försvinnande av kopplingen till Thomas Quick.

Åklagarens motivering för nedläggning av utredningen:

 Quick har tagit så illa vid sig av att vi ifrågasatt hans trovärdighet, att han avsagt sig allt samarbete med utredaren, och ”behöver  en tids TIME-OUT…

Jag hade då beslutat att reda på om Quick hade haft möjlighet att utföra de handlingar han erkänt, och som i nu några fall avgjorts i domstol. Jag tog kontakt med Quicks syskon, med hans grannar och arbetskamrater, jag undersökte hans levnadsförhållanden vid tidpunkten för de påstådda brotten. Jag läste allt tillgängligt material från förhör, rättgångar och domslut.

( Jag hade också tänkt skriva VITTNESMÅL, men några sådana uppgifter har jag inte funnit )

Jag bevistade rättegångarna – förutom de två första, Piteå och Gällevare och har besökt alla ”mordplatser”, såväl i Sverige som i Norge.

Jag fann att Thomas Quick/Sture Bergwall inte haft fysisk möjlighet att befinna sig på de platser där han begått sina brott – och i varje fall inte samtidigt med något ”offer”.

 När jag jämfört uppgifter i utredningen beträffande exempelvis vägar, avstånd, markförhållanden, bilar, o s v, stämmer inte dessa uppgifter med de verkliga förhållandena.

I några av fallen har Quick angett medgärningsmän. Inga av dessa ”medgärningsmän” har kallats till rättegångarna, varken som medhjälpare eller som vittnen. De fällande domarna baseras således enbart på Quicks uppgifter.

Inte i något av fallen föreligger någon teknisk bevisning som binder Quick till brottet.

Jag vill också påpeka att det är inte Hannes Råstam som avslöjat mytomanen Thomas Quick – även om han haft tillgång till mitt material.

Det är de två journalisterna vid Norrländska Socialdemokraten, Larsson och Håkansson, som skall ha erkännande för den bedriften.

Stöde aug 28 2012

Ruben Högbom

I

Rutiner, rutiner!

Nu presenterar jag dottern Maria i bild!  Det är dotterdottern Sara som blir student i Uppsala 2010. Sonen Lars finns väl också i minglet, men har inte fastnat just på den här bilden.

Vi har alltså kämpat i nära 30 år för att om möjligt få klarhet i vad som hänt vår levnadsglade son och bror. Hittills förgäves. Mor Kerstin somnade in med sin sista medvetna fråga obesvarad: Vad har hänt Olle?

Vi har inte kämpat ensamma. Grannarna i Järsta var fantastiska! Skol-Joel, Lisbeth och Nils Erik, familjen Brännlund!

Och inte minst Andreas, som satsade ett gymnasieår för att söka sin kamrat.

Vi upplever att vi tillhör en stor släktgemenskap som ger stöd och trygghet. Därtill finns en stor bekantskapskrets, kända och okända, som visar medkänsla och engagemang.

Sedan finns i samhället den stora familjen Svensson. Familjen finns i två kategorier, dels de som överhuvudtaget inte bryr sig, dels de som har en fast övertygelse och tro på vår polis: Polisen är i alla fall POLISEN!

Familjen Svensson kan vara ursäktad. Man uppfattar polisen som garantin för samhällsordningen, för att lagar respekteras, att brott förhindras, att brott utreds och beivras. Någon måste ju ta hand om bus och bovar.

Om jag beskriver vår erfarenhet av polisens agerande blir det i form av ett enkelt konstaterande:

 Vi har inte, och har aldrig haft, en överensstämmande målsättning i det som rör Olles eftersökning.  Vår målsättning är klar och entydig: Vi kämpar för att få vetskap om vad som hänt Olle.

Polisens målsättning har varit:

 - Vi slirar! Om det avslöjas vad som hänt Olle Högbom kan detta vara obehagligt för någon inom kåren.  Så låt oss ligga lågt. Fortsätta att förhala. Slira på kopplingen. Avleda. Ingen tror i alla fall att det är vi som gjort Olle illa.

Håller vi bara ihop, vi som har polismössa, har sanningen inte en chans!

Jag tror således att polisen avsiktligt har blockerat ett målinriktat utredningsarbete. I alla övriga sammanhang, i arbetsliv och samhälle, där man ställs inför problem som ska lösas, är det självklart att alla inblandade parter redovisar sina synpunkter och sin kännedom om ärendet. Man analyserar. Diskuterar.

Våra försök att få till stånd ett samtal med polismyndigheten avvisades bryskt och brutalt:

-Vi pratar inte med folk vi! Vi diskuterar inte vi! Vi håller FÖRHÖR vi! Rutiner! Rutiner! Och om ett ärende inte kan lösas inom våra rutiner, då får ärendet finna sig i att förbli olöst!

Polisens handläggning av ärendet är otvetydig: Blockering.

Beträffande mitt påstående att det är poliser som förgått sig mot Olle, har jag ingen bevisning. Men när vi skalat fram alla omständigheter som är kända i ärendet, återstår en kärna:

 Den som förgått sig mot Olle ska sökas bland dem som bevisligen befann sig på Floragatan samtidigt med Olle. Enligt de tidsuppgifter som vi haft tillgång till och analyserat, är det endast spaningsgruppen på elva poliser som är aktuella.

Av dessa elva poliser har nio lämnat rapport. En patrull, två poliser, har inte lämnat rapport om sitt spaningsarbete, onsdagskvällen 7 september 1983, mellan klockan 22 11, när larmet i Gamla Flickskolan utlöstes, och kl 23 05, när spaningsinsatsen avslutades.

 Ruben Högbom

Om Floragatan, forts

Floragatan, forts
I min blogg redovisas i uppslaget ett antal titlar. Tekniken för hur dessa titlar skiftar känner jag inte. Nu finns på uppslaget en titel som jag vill kommentera.
Inlägget har överskriften Ang Floragatan 7.9 1983. I det andra stycket har ett väsentligt ord i satsen fallit bort – varför vet jag inte – och meningen i satsen går förlorad.
Sammanhanget skall vara: … attackeras den långa pojken, som på grund av sin STAMNING… etc
Olle besvärades av stamning. Om han blev upprörd eller nervös kunde det ta en minut eller mer, innan han fick konroll på talet.
Polisen har sagt: Olle råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt… Och frågan inställer sig: Varför befann sig Olle på Floragatan? Varför lämnade han kamratgruppen vid järnvägsövergången?
Jag tror att Andreas hade svaret när jag frågade honom vid Seminariet i Sundsvall 13:e juni 2011:
-Olle väntade på sin kamrat Hans Axell, som hade dragit ut på stan medan Olle pratade med dykarna. Nu vill han ha kontakt med Hans för att de skulle göra sällskap hem . Olle visste ju att Hans skulle komma tillbaka till lägenheten, och då ta vägen över den här järnvägsövergången.”
Medan Olle sitter uppe vid järnvägsövergången och väntar på sin kamrat, hör han bråk och skrik längre ner på gatan, han ser strålkastare, hör polissirener, hör tjutande bildäck, ser bilar komma i vild fart uppför Floragatan. Olle vill se vad som försiggår och hinner lagom ner till övergångsstället vid Läroverkets gymnastikhus, när en polisbil med två testosteronstinna poliser får syn honom och ser i honom den efterspanade inbrottstjuven.
Olle får frågor. Han har svårt att tala. Han får stryk. Och ännu mer stryk inne på planen framför Gymnastikhuset. Olle hade tränat karate. Kanske får han in någon smäll innan batongslagen övermannar honom och han dras in i bilen, där han kräks, får ännu mer stryk och kvävs av sina uppkastningar.
Det gäller nu för de inblandade polismännen att i samråd med sin chef, den ökände Rolf Stenberg , finna något som avleder intressetför vad som skett på Floragatan.
Och man drar igång en indignerad beskrivning om det vilda supande som präglar Sundsvalls skolor. Mest utmärker sig Västermalmnskolan. Jag citerar från föregående artikel:
Ett sorgligt exempel på hur spriten flödar vid skolfesterna visar vad som nu senast förekommit vid en klassfest där en 18-årig elev varit så berusad att han fallit i Selångersån, fått en kallsup och drunknat.
Västermalmsskolans rektor var förtvivlad över att han skola var ett alkoholnäste och vädjade till press och polis att tala så lite som möjligt om den försvunne eleven.
Svensson trodde naturligtvis på polisens uppgifter om berusning och drunkning. Denna uppfattning stöttades av J O och J K, liksom av den advokat vi vänt os till, K E Larsson.
Spaningsledaren, Sven Österlind uttalade sig i pressen:
-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen får till en del skylla sig själv om han råkar ut för otrevligheter…”
Och Polismästaren själv visste besked: -Jag vet inte hur mycket sprit Olle tålde men jag vet att jag själv skulle ha skulle ha blivit redlös om jag fått i mig lika mycket. Gatan där kamraterna skildes lutade ner mot ån… ( intervju Sundsvalls Tidning 1994 )
I utredningsmaterialet finns en beklämmande anteckning. Sammanhanget var följande:
Vi hade fått kontakt med en pojke som arbetade på en bar i det aktuella kvarteret. Han berättade att strax för stängningsdags hade en lång, mörkkläd, pojke kommit in i baren, men gått ut igen när han såg att man höll på att stänga.
Vi meddelade spaningsledningen denna uppgift. Efter någon dag frågade vad som kommit ut efter kontakten med pojken på baren.
Spaningsledaren: - Den uppgiften är ointressant i det som gäller Olles eftersökning. Den pojke som iakttagits på baren var nykter, och Olle var ju berusad…”
Jag kan ju endast konstatera att polisens ”teori” om BERUSNING och DRUNKNING fungerade. I varje fall så länge som Olles försvinnande var en aktuell nyhet för allmänhet och press.
Och man gav sig också på oss som familj:
-Olle kan ha dragit frivilligt. Relationerna i hemmet var dåliga. Det är känt att såväl mamman som pappan var nykterister. Och då förstår man vilken inställning man har till en son som super…”
Vi kände inte igen den Olle som polisen presenterades för oss. Polismästaren replikerade:
-Föräldrar idealiserar lätt det barn som man mister!”
Man misstänkliggjorde pappan:
-Pappan kan ha med sonens försvinnande att skaffa. Det finns uppgifter om att han ska ha gråtit och skrikit dygnen efter sonens försvinnande. Typisk indikation på dåligt samvete…”
Polismyndigheten i Sundsvall formulerade då ett ”Huvudspår” som man överlämnade som ett hett tips till Riksmordskommissionen, vilket resulterade i att ett gäng s k detektiver svärmade i vår närhet i två år för att kartlägga min ringa person, och hur jag flängt och farit de aktuella dygnen.
Vi sa: - Vore det inte bättre att ni försöker ta reda på vad som hänt Olle!
”Man replikerade: - Aha! Försöker ni avleda! Sånt känner vi till!
Jag avfärdade dem och deras spaningsinsats med orden: -Jävla tok!
Så har åren rullat iväg med den ständiga frågan:
- Vad har hänt Olle?
Den dystra sanningen torde vara att ha blivit utsatt för våld vid Floragatan av någon av de polispatruller som spanade där. Kroppen kan ha dumpats i havet, eller - som några av våra ”siare” uppger – i närheten av Armsjön/Galtström.
Nästa år blir det trettio år sedan Olle försvann.
Hälsningar, Ruben