2012

Kära BLOGGLÄSARE!
När man skriver ett dokument skall man - i respekt mot läsaren och mot sig själv - vara förvissad om att skrivelsen är korrekt.

Sakinnehållet i mina bloggar är fakta - så långt jag förstår.

Däremot finns det brister i den tekniska hanteringen, för vilket jag ber om överseende.

I det senaste inlägget finns dessutom, i slutraden,  en felaktig datumangivelse.

Jag gör nu ett uppehåll i skrivandet och önskar alla läsare GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

När jag återkommer blir datumangivelsen 2012 helt korrekt!
hälsn. Ruben
mail: ruben.hogbom2@gmail.com

Jill

Jill

Härmed det sista inlägget på temat SIARE.

Detta är referat av det besök som Maria, vår dotter, och jag gjorde den 9:e januari 2006 hos sierskan Jill i A-

lund.

Dialogen mellan Jill och hennes  ( imaginära)  samtalspartner har skrivits med kursiv stil.

---

Efter visst besvär hittar vi Jills ”rosa” hus på S-Vägen i A-lund, och tas emot av Jill, en vänlig och naturlig flicka. Varken hon själv, eller köket där vi sitter, har någon prägel av mystik. Här finns inga mystiska attribut, ingen doft av rökelse, endast några tända ljus på bordet och på diskbänken.

Vi bjuds på kaffe. Jag fram plastkassarna med några av de plagg jag tagit med mig – samt Olles grova skor – och lägger fram dem på bordet. Jill öppnar inte påsarna och känner inte heller på plaggen.

Hon säger att vi gärna får avbryta och ställa frågor om hon nu får kontakt med någon från den andra sidan.

-Jag är skeptisk till det här som jag håller på med . Och den största skeptikern är jag själv.”

Så börjar hon helt odramatiskt att berätta:

-Ni bor i Uppsala. Men nu förflyttas jag till Norrland, till en norrlandsstad. Han är en och åttio, smal men kraftig, bastant, reguljär ansiktsform, ser dåligt, haft glasögon, gått bort…

O K, Inte Uppsala, längre norrut, O K. En väg plus vatten – 25 – 30 år, inte ung, inte heller så gammal.

Det är mörkt, kväll – väg, trottoar – mur – bostad – lägenheter… Han säger stenbäck… låter som stenbäck…

Var en positiv kille, stor umgängeskrets, visar en kam…

Mycket ord då på kvällen, gatlyktor – visar en polisuniform – ord – diskussioner – en polis är inblandad i hans bortgång – polisuniform. Vatten. Visar vatten.

-Kära lilla vän! Var finns du? Finns möjligheter att hitta dej? Ingenting är kvar…

Gatan, en huvudgata. Här uppstår diskussioner.  Har gått från en tillställning med vänner, på väg hem. Klockan 12, halv två på natten, inte senare.

Jag får ett tryck över bröstet – blir slagen – känner illamående med honom. Visar mej en cykel. En cykel måste ha varit inblandad.

-Lilla vän, ge mej ett namn… Hör bara stenbäck.

Näsan! Nej inte din näsa! Polisen har en markerad näsa, en ganska stor polis, fall i håret, polisen är mörk.

Har polisen gjort det här! Jag blir helt kall om mina händer…

-Han har ont i ett knä, polisen har ont i höger knä. Polisen är 40 – 41 år. Nu ska han snart gå i pension.

Har blivit slagen. Varför? Det har ju bara varit en diskussion. Inga fler har varit med.  Cykeln finns med. Det är länge sen – lång tid sedan. Vilken årstid är det… det är inte kallt…

Musik – han tyckte om musik.  Storgatan… stor… utanför… rinner en stor å intill.

Har varit i vatten. Hela tiden åker neråt med honom. Slag i bröstkorgen, slag mot huvet.  Inte många slag men upplever att jag får ont.

Musik! Musik var ett stort intresse för honom.

( Maria berättar att Olle spelade  gitarr )

Han pratar om ett halsband. Måste finnas ett halsband av guld. Har inte återfunnits. Det är en tunnare guldkedja. Smycket kan hittas, kroppen är borta.

Han var en person som ville röra på sej, många aktiviteter, inte sitta stilla.

Vem är Anna? O K, Anna finns i vänkretsen. Snedlugg. Pratar om en hund på andra sidan. Han talar om att han varit hos vänner.  Anna var med. Inte helt nykter, lite berusad. Gatubelysningen tänd, tolv, halv två. Visar bild på ett träd – restaurang, butik intill stort träd. Har inte gått så långt, 5-600 meter från det han lämnade kamraterna.

Vid fönstret – träd. Blivit stoppad av polis. Börjat diskutera. Om vad? Så berusad var han inte. Det är en diskussion om att han är berusad.

Jag frågar: Har du tagits in på polisstationen? SVAR: nej.

Polisen har varit känd. Man känner till att han bedriver maktmissbruk.

Det är september månad.

( Jag bekräftar att det är i september )

-Har polisen stått till svars? -Nej.

-Jobbar han fortfarande? –Ja, men nära pensionsåldern.

-Kära lilla vän – ge mej ett namn! Nej, han kan inte ge mej något namn. Vatten ha funnits med hela tiden. Han var inte vid medvetande när han lämnade stan.

En cykel finns inte så långt därifrån. Var det din cykel?

-En cykel som han lånat.

Slagen i huvet, lagd i vatten utan medvetande.

( Jill får en karta över Sundsvall med de aktuella platserna markerade )

Han ger mej gåshud. Panik efter det polisen inser vad han gjort med Olle. Olle var inte berusad. Varit ordbråk. Storvuxen polis. Får en bild på polisen. Liknar en skådespelare som ofta spelar polis i filmer. En och åttiofem lång, lite ärrad i ansiktet.

-Hur har du åkt? Inte i en polisbil --- en civilbil --- svart eller mörkblå---

Det är en polis i tjänst med uniform.

Han säjer Danne, Daniel i bekantskapskretsen.

Polisen ökänd bland ungdomar.

När ni anmälde det här las det ner ganska fort. Har inte letats. Endast halskedjan är kvar. I ån finns ingenting.

Kan du berätta mer, lille vän! Vatten, vatten, endast vatten…

( Vi berättar att någon tror sig ha sett Olle i Härnösand )

-Nej Härnösand. Ingen respons.

Sökandet har inte gått rätt till.

Det är kallt i vattnet. Väldigt flöde i vattnet….

Finns någon kvarleva? Nej det finns ingenting. Bara ett halsband.

Har du fått halsbandet? Det är en present. Bara en present.

Kommer till övergångsstället där jag stannande.

……

Här slutar mina anteckninga r  -     Uppsala jan 06 –bom

…………………………..

Nu 8:e dec 2012 m v h Ruben och Maria

Jörgen

Jörgen

Jörgen blev känd för sin medverkan i  T V-serien FÖRNIMMELSE AV MORD, med Caroline  Giertz som programledare och organisatör.

Han deltog i den satsning som TV-teamet gjorde under september 2002 i Härnösand, Sundsvall och för att om möjligt klarlägga vad som hänt Olle. Teamet arbetade också med mordet i Kramfors, där en flicka, E  S, hittats  mördad, tillsammans med sin hund.

Jörgen agerade med ett oerhört engagemang.  Han upplevde i sin egen kropp vad som hänt Olle. Kände hårda batongslag.  Fick ont i bröstet. Blev illamående.  Han grät. Kräktes.

- -

( från ljudupptagning  )

Jag får en känsla utav, som han ger mig att det är runt 10-tiden någonstans alltså. Det kan vara runt 10, 11, någonstans där.  På kvällen.

För det är som jag säger att han blir slagen alltså med ett föremål helt enkelt va. Upprinnelsen är egentligen att han får ett slag och säger att det här ska jag anmäla ungefär och det är där allting börjar rädslan hos det här va. För han säger, jag har ju inte gjort nånting. Vad är det liksom, jag har ju inte gjort, vad är det jag har gjort, vad är det som är så farligt ungefär, vad är det som är så fel menar han på.

Alltså den bil jag ser som stannar är en polisbil. Det är vad jag ser. Det är vad han visar mig. Att det är någon som frågat hur det är med honom. --- Men det ställs också mycket frågor till honom. Hur han mår och var han är, var han bor och hela den här biten.

För det är precis som han pratar om att dom tror inte på vad jag säger. Det är precis som dom vill ha fram nånting annat ur honom. Dom tror inte på det, men han är på väg hem. --- Om det skulle vara nått med droger eller nånting annat.  Han får frågor liksom som gör att han… Och vad han är. Och först vill han inte tala om vad han heter, han vill inte utan vill bara åka hem.

För det är som jag säger att han blir slagen med ett föremål helt enkelt. Här på sidan, på någon sida av huvudet blir han slagen med ett föremål helt enkelt va. Upprinnelsen är egentligen att han får ett slag och säger att det här ska jag anmäla ungefär och det är där allting börjar, rädslan hos det här va. För han, han säger jag har ju inte gjort nånting. Vad är det liksom, jag har ju inte gjort, vad är det jag har gjort, vad är det som är så farligt ungefär, vad är det som är så fel menar han på.

( Jörgen håller Olles kort )

Jag får, jag får alltså, jag får en smärta över det här hela tiden, jag får en riktig smärta och så mår jag väldigt illa samtidigt när jag håller i det här va… Jag får den smärtan rakt över här, precis som att jag får en smäll eller nånting…

Det känns som han är jagad på ett eller annat sätt…

Jag hör också namnet Thomas…

Han vill hälsa till sin syster och säga, att jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne och barnen, …

Jag kan säga att jag fått namnet Mikael också…

Det är precis som att jag blir mer och mer upptryckt i ett hörn känns det som… 

Det är som jag sa. Jag har hört namnet Björn här innan va. Men jag hör också namnet Peter…

Han ger mig också bokstaven M, gör han

Han är inte vid sina sinnes fulla bruk så han är, så han är inte med för fem öre  när han vaknar till va. Då är jag redan nerspydd helt enkelt. Så skulle jag vilja säga att det är.  Sen ser jag inga – han visar inga kännetecken i bilen. Det är därför känslan av att jag blir konfunderad att jag sett en polisbil. För han borde ge mig indikationer.  Så jag vet inte om han ger en polisbil, som en förklaring till något.

Kommentar:

Jag har vid tidigare genomläsning av Jörgens uppgifter skrivit:

Vad kan man säga? Vad kan man tro?

Ska Jörgens uppgifter falla under rubriken UR FABLERNAS VÄRLD?

Onekligen finns det uppgifter som tål att fundera över, t ex personnamnen.

Jörgen nämner inga andra namn än dessa fyra:  Björn, Peter, Thomas, Mikael. Tämligen vanliga mansnamn.

Det kan ju vara en smula märkligt att tre av dessa namn finns i den polisstyrka som deltog i spaningsuppdraget på Floragatan.

Varifrån hade Jörgen fått namnet Mikael?

Ruben

Siare

Siare

Uttalanden som kommer från en s k SIARE  har inte något bevisvärde.  I ”DIARIET” har uppgifter som härleds från en SIARE, antecknats som ”TIPS”. Jag har anmärkt att en uppgift från en SIARE möjligen kan beskrivas som ”UPPSLAG”, som ”TEORI”, men knappast som ”TIPS”.

Jag kan också säga, att vår kontakt med SIARE ­inte gett någon konkret anvisning om vad som hänt Olle.  Men massor av uppslag. Som hållit oss sysselsatta.

I kontakten med dessa siare har vi mött intressanta, respektingivande personligheter. Det vore ohederligt, omöjligt, att förneka deras förmåga.

Alexis Carrel, Nobelpristagare i medicin 1912, säger:

Klärvoajans utgör en normal, fast sällsynt, mänsklig aktivitet…

Terry Evans:  ( 04 09 06 )

- Jag vill säga så här: När han skulle gå körde en bil upp bredvid honom. Det blev en diskussion. De här männen kunde vara i uniform. Det blev en diskussion. Dom här männen kunde vara i uniform.
Du vet hur din son var.  Han var oberoende, självständig. Och kunde vara väldigt aggressiv med munnen, han överreagerar.

Han berättar att hade en diskussion med dem här två männen i uniform. Och sedan blev det någon form av konflikt.

Och under den här konflikten – jag vet inte om någonting träffade honom, eller om han ramlade och slog bakhuvudet.

Vi har honom här!

Först ser jag en bil…. en bil… en minicar. Efter den här händelsen verkar det som han var helt eller halvt medvetslös.

---

Han sitter i bilen. Han är medvetslös. Men en del av honom är medveten om vad som händer.

Polisstationen – är den här?

---

Han kunde bli väldigt aggressiv. Han kunde brusa upp. Om han inte ville lyssna så lyssnade han inte….

---

Han var redan död när man tog honom ur bilen. Men han bars inte lång väg från bilen. Platsen var lättillgänglig med bil…

Jag ser folk i uniform. Bilen var en VOLVO.

---

Här finns också ett slags blinkande ljus – som en fyr.

Gammal stenbyggnad ser jag – som en mur.

Vem var det som hade huvudvärk?

---

Undersök här och hör av dej till mej igen.

Din son har kommit igenom. Han har beskrivit sig själv.

Han har pratat med två män i uniform. Han var väldigt provaktiv. Det var det som orsakade problemet. Hans huvud fick ett slag. Han blev halvt medvetslös. Och sedan blev det panik. Och dom tog honom till den här platsen.

Jag kan inte ge dej mer just nu.       ./.

 Ruben

Rutiner

Rutiner

Jag har alltså för avsikt att redovisa uttalanden från några av de SIARE som vi besökt i vår strävan att finna ett svar på vad som hänt Olle.

Låt mig först repetera det som jag sagt om polisen:
Polisen har inte agerat i ärendet med avsikt att ta reda på vad som hänt Olle. Jag kan tänka nig ett resonemang enligt följande:
-Vi ska akta oss för att rota så djupt i Olle Högbom-fallet. Om lösningen faller ut kan det bli otrevligt för någon inom kåren. Vi låter tiden gå. Och själva går vi så småningom i pension.  Ärendet läggs till handlingarna.  De som kände Olle, anhöriga och kamrater, försvinner också. Ärendet sjunker sakta och obevekligt ner i mossan. Och vi har följt våra rutiner. Det har vi J O:s ord på!

Enligt min mening är utredningen fejkad.  En polis kan vara oärlig.  Kanske också korkad.  Men inte så korkad att han – med avsikt att utreda ett ärende - lägger ut ett spaningsuppslag på följande sätt:

( ur DIARIET )

Olle kan ha byggt en koja på Norra Berget den kväll han försvann. Kojan var dåligt byggd. Av någon som såg dåligt. Olle hade tappat sina glasögon. Alltså såg han dåligt….

Onykter Olle verkade klar i huvudet…

Berusad Högbom kräktes ofta vid berusning…

Selångersån, möjlig plats för andjakt…

Detta  är under acceptabel nivå. Sagofiguren Thomas Quick har inte kunnat säga det bättre.

Betydligt mer konkreta iakttagelser har antecknats:

Lukt, container vid Biltjänst i Sundsvall

Vid 23-tiden dunsar från gatuplanet Floragatan

Bromsspår, Floragatan, teknisk undersökning, foto

Inga av dessa uppgifter ansågs värda att följa upp i en utredning.

I det förhör som polisen höll med fyra av Olles klasskamrater efter Olles försvinnande, berättar någon

att Olle under klassfesten sammanträffat med, och pratat med, en ”ljushårig pojke, som förmodligen

bodde i  huset.”  Det noterades också att pojkarna pratat om ”flottning.”

När vi vid påsken 1984 fick läsa igenom utredningsmaterialet, uppmärksammade vi anteckningarna 

om ”Den ljuse mannen” och frågade om man sökt kontakt med honom.

Vederbörande utredningsledare uppgav att han inte läst förhöret, men att han omedelbart skulle

igångsätta  eftersökning av denne pojke.

Vi frågade nu så gott som varje dag om man hade funnit ”Den ljuse mannen?”.

Kommissarien försäkrade att man söker honom ”Med full spaningsinsats!”

Sommaren gick, det blev augusti, vi fick samma svar:

-Vi söker fortfarande Den ljuse mannen. Med full spaningsinsats!”

 Vi förstod att kommissarien bluffade.

 Nu beslöt vi att själva söka rätt på mannen. Efter några telefonsamtal, och inom femton minuter,

hade vi kontakt med honom. Svårare var det inte.

 Dagen efter åkte jag ner till Oskarshamn och sammanträffade med pojken i hans hem.

Polisens agerade i ärendet Olle Högbom visar att man – enligt min mening – inte haft för avsikt att ta

reda på vad som hänt Olle.

 Nu har åren runnit iväg. De polismän som sysslade med ärendet är borta.

Vår nuvarande kontakt inom polisen, kommissarien Börje Öhman, uppfattar att polismyndigheten

och familjen Högbom har haft god kontakt i det som rör Olles eftersökning.

Jag vill inte påstå att kommissarien ljuger. Men han kan – som min legendariske farfar uttryckte sig

om en person- ”Minnas miste.”

Min uppfattning är att kommissarien saknar kontakt med verkligheten.

Under senare år har jag läst rätt många brottsutredningar, inte enbart de som rör Olle. Nu är ju

utredningen om Olle inte representativ. Den är ju sned, fejkad i syfte att dölja vad som hänt.

Men beträffande mer normala utredningar:

Jag gör den reflexionen att vi som kommer utifrån, från yrkeslivet, har ett helt annat tänkande än vad

polisen har. Polisen släpar på sin stendrög, som man benämner RUTINER.

 Vi som arbetar inom yrkeslivet tänker rationellt. Vi tar reda på vad som är intressant i ärendet . Koncentrerar energin på de fakta som finns.

I Olle-fallet:

Fakta i ärendet var de fynd och uppgifter som kunde kopplas till Floragatan. Det är utifrån dessa

uppslag som den seriösa utredningen skall drivas.

Kojor i skogen, andjakt i Selångersån, blå gymnastiksko i Njurunda, o s v   hade kunnat  bli uppslag

för en sagoförfattare.                     

 Nu åter till ämnet SIARE:

När vi vid årsskiftet 1983-84 hade besökt sierskan Gamla Anna i Färnäs , skrev jag vid hemkomsten:

Kontakten med siarna var ohyggligt slitsam. Kontakten med polis och spaningsledning var ännu

slitsammare. Förfärlig. Förödande.

Varför kunde polisen inte prata med oss? Diskutera? Analysera? Söka tillsammans…

I nästa inlägg återger jag något av Terry Evans utsaga.

                            

Hälsn. Ruben

Time to give up, pappa

Time to give up, pappa!

Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes  dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.

Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:

-Time to give up, pappa!

Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.

En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:

- Hur kan de veta?

 Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning?  Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?

Terry frågade plötsligt:

-Hade han en vän som hette Roger?

Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.

-Han pratar om Roger… OKEJ…

Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med

Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…

Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?

Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.

Ruben

Time to give up, pappa!

Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes  dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.

Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:

-Time to give up, pappa!

Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.

En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:

- Hur kan de veta?

 Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning?  Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?

Terry frågade plötsligt:

-Hade han en vän som hette Roger?

Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.

-Han pratar om Roger… OKEJ…

Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med

Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…

Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?

Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.

Ruben

Time to give up, pappa!

Den sjätte september 2004 fick jag – efter nära ett års väntan – besöka siaren Terry Evans i dennes  dåvarande mottagning, Strånäset i Stugun.

Det var en rätt häftig upplevelse att sitta mitt emot den barske mannen, som försäkrade att Olle fanns i rummet intill honom och att Olle sa:

-Time to give up, pappa!

Jag svarade, att så länge som jag hade några krafter kvar ska jag försöka finna svar på vad som hänt honom.

En siares uppgifter saknar ju bevisvärde. Beträffande uppgifter som man vet är verkliga, t ex siarnas tämligen exakta och samstämmiga beskrivning av Olles person, av klassfesten, av familj, av boendeförhållanden, frågar man sig:

- Hur kan de veta?

 Att förneka en siares förmåga att kunna SE, vore oärligt. Men det är klart att man funderar: Vad är sanning?  Hur ska man kunna vaska fram guldkornen ur denna massa av fantasier, spekulationer, påståenden? Finns det en anvisning, ett spår, som man kan följa? Ett namn?

Terry frågade plötsligt:

-Hade han en vän som hette Roger?

Jag svarade att vad jag visste hade Olle ingen nära vän som hette Roger.

-Han pratar om Roger… OKEJ…

Det brev som Olle skrivit från ”Nackstabunkern” – och som jag lagt in på bloggen - avslutas med

Men här har du mig, Roger, låt oss göra det bästa av situationen…

Finns det någon kvar i Olles bekantskapskrets, och som har en förklaring till varför såväl Olle, som siaren Terry, snöat in på namnet ROGER?

Jag har för avsikt att i kommande inlägg redovisa vad några av de siare, som vi haft kontakt med, berättar om vad som hänt Olle på Floragatan i Sundsvall.

Ruben

Himalaya

Himalaya.

Detta dokument blir det sista från Olles låda.

Om det fråga om ett utdrag ur en bok, referat av ett föredrag, eller en egen fantasiskapelse, vet jag inte. Men såhär skriver Olle:

- - -

Mahiura Mahata, son av Mahar Mathata, lämnade vid tretton års ålder sitt hem. Han var sin fars tredje son, den 54:e Mahathana.

Mahiura var djupt religiös. Han hade länge längtat efter detta, att med sin fars tillåtelse lämna sitt hem och bege sig upp i bergen för att söka sanningen. Friden, rättvisan, verkligheten och sanningen.

Det var en tidig morgon när Mahiura stolt och utan att se sig om gick ut ur sin hemby. Väl ute ur byn, på säkert avstånd från iakttagande blickar, satte han sig ned på marken. Han hade ofta lekt här som barn och kände väl till varje sten och varje träd han såg, och varje ljud han hörde från den uppvaknande byn. Trots sin stora uppgift, trots den glädje och stolthet han kände över att av världsalltet blivit kallad, kände han nu en stor ensamhet. Han hörde stojet av barnen som lekte kring hyddorna, han hörde kvinnorna som samlats nere vid brunnen, han hörde gemenskapen, tryggheten. Men han visste också att det inte längre fanns någon plats för honom denna gemenskap. Återvände han nu skulle han inte mötas av annat än föraktfulla blickar och ord, viskade bakom hans rygg.

Så Mahiura Mathata reste sig, tog sitt lilla paket med risbröd, såg tillbaka en sista gång och vandrade sedan med raska steg mot sitt nya hem.

- - -

Han hade vandrat många timmar, solen hade redan passerat sin banas höjdpunkt, när han mötte en gammal grå man, som gick långsamt stödd av en käpp.

- God dag, gamle man! Kommer du från bergen?

- Ja, jag kommer från bergen. Där har jag tillbringat hela mitt liv med att söka sanningen.

- O, store man, utbrast Mahiur, du som hela ditt liv sökt sanningen, lär mig, berätta för mig!

- Ja, jag har sökt i hela mitt liv, sade den gamle sakta. Och jag har funnit. Jag har funnit att stjärnan lyser, inte för att skänka dig ljus på vägen, utan endast för att den finner nöje häri;

Gud skapade inte världen för att du skulle ha någonstans att leva, utan endast för att han ville visa sig själv att han kunde.

Dina föräldrar födde inte dig till världen för att glädja dig, utan för att glädja sig själva.

Men trots detta så vägleder dig stjärnans ljus på mörka vägar, trots detta så ger dig världen en plats att leva och trots detta finner du nöje i det.

Så lev och gläd dig åt blommornas prakt, åt syrsornas spel, åt kvinnans fägring, även om den ej är menad för dig…

./.

Olles papper

Olles papper

I en papplåda har mor Kerstin plockat ner det som fanns i Olles skrivbord.

Här finns ett munspel, ett glasögonfodral med texten EDSTRÖMS OPTIK, Härnösand, ett klassfoto, troligen från 9:an, där Olle poserar med sitt yviga hårsvall.

Här finns kvitto på en inbetalning till Postverket på 340 kronor: Inbokad UPPKÖRNING FÖR KÖRKORT.

Här ligger ett hopvikt blädderblock, där klasskamraterna med stora bokstäver hyllar sin frimodige, halsduks-prydde kamrat, som vågat dansa i matsalen inför tanterna.

Här ligger ett par uppsatser, scheman, och några valhänta diktförsök.

Jag bläddrar igenom bunten med skoltidningar och får en uppfattning om nivån på 80-talets skolhumor. Här finns väl inga höjdare. En begåvad elev har i en teckning beskrivit vägnätet i Älandsbro:

Två parallella streck, som överkorsas av ett tredje….

Detta är alltså det som fanns i lägenheten på Olles skrivbord.

Det kan hända att det fanns mer material i Olles skol-skåp. Vem som rensade bort detta material vet vi inte. Kanske polisen…

OLLE

OM NI SER NÅGOT RÖTT SOM LYSER

ÄR DET OLLE SOM INTE FRYSER

OM HALSEN, FÖR HAN HAR EN REJÄL

HALSDUK PÅ TILLS TJÄLEN

GÅTT UR MARKEN, DET ÄR VISST OCH SANT.

ÅH, LILLA OLLE! DEN LYSER SÅ GRANT!

JA, OLLE HAN ÄR FIN I SIN SKRUD

ÅH, OLLE! DU DANSAR SOM EN GUD!

MEN DU MÅSTE JU VARA GALEN!

JAG MENAR, DANSA I MATSALEN!

OLLE, EN BEGÅVNING, EN TALANG MINSANN!

VEM KAN SÅ VACKRA ORD SOM HAN?

TVÅ EXEMPEL HÄR FÖLJER: ACHNE OCH PÄRM.

JA, FÖR DIG OCH DINA ORD FALLER FLICKOR I SVÄRM!

( Klassen, Ångström, HND )

ur Olles papper

Olles papper:

25/8 ( 1983 )

Nackstabunker, Sundsvall

Våren sextiofem. Medan haschröken tätnade över västvärldens städer och ungdomarna låg nyutslagna i gräset tillsammans med ölburkar, bilvrak och en eller annan blomma, så stod  i ett lugnt hörn av världen Karl Olov Högboms vagga. Det lugna hörnet var Viskan, Torps kommun, Medelpad.

Där hade min far kärleksfullt sett på min mor och sagt ”Låt oss uppfylla världen.”  Sagt och gjort. Där låg jag, en liten skrikande klump, helt och hållet ur stånd att ta vara på mig själv.

Innan sommaren var slut bar det iväg mot Härnösand, där min moder och fader uppfostrade mig till att i stort sett leva efter herrens tukt och förmaning. Min första skoldag genomlevdes på Frölands skola och den kommer väl inte heller att bli något tjockare kapitel i mina memoarer, förutom att jag lärde mig hur man vinner sympati hos mattanter, en lärdom som jag genom åren dragit stor nytta av. Livet är egentligen en enda lång skola!

Nåväl, tiden löpte vidare i sina väl utstakade hjulspår. Den skyndade raskt förbi, i kronologisk ordning, syskon grät, veckopeng, tjuvfiske, pubertetskriser, första fyllan, moppedtrimning samt sexualdebut, hela tiden övervakad av en älskande moders ögon.

Jag började gymnasiet. Nu i efterhand kan jag tänka mig att det mycket skulle ha sårat mina föräldrar om jag slutat skolan efter nian.

Så att efter att ha tragglat ”Aus, ausser, bie, mit, nach, seit, vvon, zu, gegen,  über”  under två år styrde jag kosan mot västermalms –gymnasium i Sundsvall.

Varför valde jag kemi-linjen?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig.

Men här har du mig Roger, låt oss göra det bästa av situationen.

Olle Högbom

Planteringsblues

Planteringsblues

-Det har blivit så underbart tyst i Olle-fallet! (Kommissarie Lundell  1984 )

Har Ruben avslutat verksamheten? Hur ska man kunna krysta fram någonting nytt och Intressant ur denna ledamma historia – Olles försvinnande…

En utväg:  att Olle själv tar över!

PLANTSÄTTARNAS EGEN SÅNG

1.          Vi  är små plantörer vi, Hurra!

Och plant vi sätter var da

Vi tjänar oss en liten slant

För varje liten plant!

-För plantor, ja plantor, ja plantor sätta vi

                 --”—               - -”—        det sätter vi ju!         

                      2.   Och Ruben han ska ju tjata jämt

                            och kör med dåliga små skämt

                            Men det är nog inte menat så hårt

                            Hans jobb är nog ganska svårt                               

3.       Med hacka och borr vi marscherar fram

        Bland knott och smuts och damm

                            Det kan vara svårt att hitta slag

                            Men vi hjälper varann i vårt lag!

4.       Nu Ruben har lämnat oss åt detta liv

Men vi kämpar oss fram med stora kliv

                           Och det år nog bra om vi gör som han sagt

                           och på varandra håller vakt!

---

Så sjöng planteringsgänget i Mjösjö-skogen sommaren 1983.  Sjöng, busade och slet. Artonåringen, som fick vara lag-bas, såg till att hålla humöret uppe.

Senare på hösten bedömde polisen i Sundsvall  denne pojke vara ett ungdomsfyllo från Härnösand, inte värd att satsa några större utredningsresurser på.

-Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till viss del skylleasig själv om han råkar ut för otrevligheter! ( Kommissarie Sven Österlind,  SU TI 1983 )

-Han kommer väl fram när han blir hungrig!”  ( polm. Rolf Stenberg )

 Ruben

    

     

         

Hej ungdomar

i alla åldrar!
Jag sitter här och bläddrar i mina gamla pärmar. Och konstaterar, att det som jag skrivit och beskrivit alltifrån Olles försvinnande 1983 och framåt genom åren, är samma tröstlöst resultatslösa gnetande.

Således i ett brev till Hulda på Island 1988:
För att börja med det som ligger närmast hjärtat: Olles försvinnnaande.
Det händer ingenting i eftersökningen. Allting är lika tyst, ledsamt, overkligt. Det som hänt från polisens sida är att man avdelat en trött gammal man, att nu några månnader före sin pensionering syssla med Olles försvinnande och ett annat uppmärksammat och olöst fall här i Sundsvall, elvaårige Johan Asplund.

 Han har gått igenom det material som finns i utredningen och konstaterar - det som vi från första stund försökte förklara för polisen - att Olle var en vanlig och vänlig pojke  och att det inte finns någon grund för antagandet, att han den aktuella kvällen skulle ha varit påtagligt alkoholpåverkad och att han kan ha dränkt sig i Selångersån, "frivilligt eller av våda."
Svensk polis!
O hav av dumhet! Trånga reden, små sjöar, små äro människornas sinnen...
( Havamal)
m v h Ruben

Olof Högberg

Olof Högberg

Jag har i ett inlägg redovisat hur den barske Olof Högberg såg på rättsväsende och samhällsförvaltning i sin hemprovins, som han kallar rikets SKRÄPVRÅ.

Nu infaller den 17:e oktober, det dystra och minnesvärda datum som inleder den andra boken, MÄSTER SARA, i Olof Högbergs mästerverk DEN STORA VREDEN.

Inför denna minnesdag finner jag det lämpligt att återge några fragment ur ”VREDEN” och fråga, om Högbergs uppfattning har aktualitet i vår tid och i vårt samhälle:

Ur del 1, sid 78:

Ditt besvär är nu avslaget, och föga skäl haver du att snarligen komma åter…

Sid 84:

Ingen aktas så klen i södern, att han ej räknas god åt oss här i Norden. Här tarvas de bästa ämbetsmän och bestås de sämsta…

Det var bara en fundering, hälsningar,  Ruben

Go On

Nu har jag läst igenom hela ordmassan som finns i min s k BLOGG – som i ”Cattasbubbla” får betyget AMATÖRMÄSSIG.  Nå, en gör så gott en kan….

 Det är rätt hårda omdömen om polis och rättstjänare, och visst ångrar jag ett och annat uttryck, men  att  jag utifrån min uppfattning har beskrivit VERKLIGHETEN, den dystra verkligheten kring Olles försvinnande och polisens agerande.

Jag skriver t ex ”POLISEN – sjuka individer i ett sjukt system”

Sakligt och nyktert anser jag att den s k SPANINGSLEDAREN agerade sjukt och underligt. Det är framför allt en fråga som ständigt gnager i själen: Varför var det angeläget för polisen att framställa Olle som redlöst berusad?

Uppgiften basunerades ut i pressen. Skolan var olycklig:
Västermalmsskolans elever skämmer ut sig – nya fylleslag! Redlöst berusad elev har fallit i  Selångersån, fått en kallsup och drunknat…

Informationen innebar att Rektor var förkrossad och vädjade till press och polis att dämpa uppmärksamheten kring eleven Olle Högboms försvinnande. Olle fick således ingen hjälp från sin skola.

Det förekom inte heller någon uppmärksamhet från den organisation som Olle tillhörde –

ELEVORGANISATIONEN VÄSTERNORRLAND , och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter.

Olles berusning var alltså polisens förklaring till att det hänt honom någonting otrevligt, sannolikt att han drunknat:

- Den som är så berusad som Olle var, får ju till en del skylla sig själv om han råkar ut för någonting otrevligt.” (Sven Österlind, kommissarie. )

När vi ville diskutera varför utredningen bundit sig så hårt till uppfattningen om att Olle var berusad, antyddes, att det var av moraliska skäl som vi uppehöll oss kring frågorna om Olles berusning.

Vi svarade att eftersom berusningsteorin var polisens s k huvudspår, ansåg vi att man borde undersöka hur berusad Olle egentligen hade varit  den här kvällen.

Vi sa, att vi vill veta vad som hänt Olle. Moralen kunde de behålla för sig själva.

Det blev aldrig någon respons på våra frågor. När jag nu på nytt går igenom materialet kring Olles försvinnande uppmärksammar jag ett par noteringar i DIARIET som visar, hur hårt och kategoriskt spaningsledningen band sig till uppfattningen att Olle varit ”redlöst berusad”, och att detta var orsaken till att han råkat i olycka.

Polisen spelade teater:

- Det som gäller Olle ska vi akta oss för att rota så djupt i… Vi kör berusningsvalsen.  Den tycks hålla…”

Och så stöttade spaningsledaren sin teori med påhittade eller friserade vittnesuppgifter och antecknade i DIARIET:

G 12 Onykter Olle verkade klar i huvudet.  83 09 07 kl 22 00- 2300.

G 16 a Olle kräktes ofta vid berusning

H20 Vittnesuppgiften utan värde. Grabben som kom in i baren ELDORADO vid vid  ett-tiden på natten, var nykter, och Olle var ju berusad.

Polisgalenskapen gnager. Efter 28 år. Har vi verkligen att göra med landsmän?

Ruben

Nu har jag läst igenom hela ordmassan som finns i min s k BLOGG – som i ”Cattasbubbla” får betyget AMATÖRMÄSSIG.  Nå, en gör så gott en kan….

 Det är rätt hårda omdömen om polis och rättstjänare, och visst ångrar jag ett och annat uttryck, men  att  jag utifrån min uppfattning har beskrivit VERKLIGHETEN, den dystra verkligheten kring Olles försvinnande och polisens agerande.

Jag skriver t ex ”POLISEN – sjuka individer i ett sjukt system”

Sakligt och nyktert anser jag att den s k SPANINGSLEDAREN agerade sjukt och underligt. Det är framför allt en fråga som ständigt gnager i själen: Varför var det angeläget för polisen att framställa Olle som redlöst berusad?

Uppgiften basunerades ut i pressen. Skolan var olycklig:
Västermalmsskolans elever skämmer ut sig – nya fylleslag! Redlöst berusad elev har fallit i  Selångersån, fått en kallsup och drunknat…

Informationen innebar att Rektor var förkrossad och vädjade till press och polis att dämpa uppmärksamheten kring eleven Olle Högboms försvinnande. Olle fick således ingen hjälp från sin skola.

Det förekom inte heller någon uppmärksamhet från den organisation som Olle tillhörde –

ELEVORGANISATIONEN VÄSTERNORRLAND , och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter.

Olles berusning var alltså polisens förklaring till att det hänt honom någonting otrevligt, sannolikt att han drunknat:

- Den som är så berusad som Olle var, får ju till en del skylla sig själv om han råkar ut för någonting otrevligt.” (Sven Österlind, kommissarie. )

När vi ville diskutera varför utredningen bundit sig så hårt till uppfattningen om att Olle var berusad, antyddes, att det var av moraliska skäl som vi uppehöll oss kring frågorna om Olles berusning.

Vi svarade att eftersom berusningsteorin var polisens s k huvudspår, ansåg vi att man borde undersöka hur berusad Olle egentligen hade varit  den här kvällen.

Vi sa, att vi vill veta vad som hänt Olle. Moralen kunde de behålla för sig själva.

Det blev aldrig någon respons på våra frågor. När jag nu på nytt går igenom materialet kring Olles försvinnande uppmärksammar jag ett par noteringar i DIARIET som visar, hur hårt och kategoriskt spaningsledningen band sig till uppfattningen att Olle varit ”redlöst berusad”, och att detta var orsaken till att han råkat i olycka.

Polisen spelade teater:

- Det som gäller Olle ska vi akta oss för att rota så djupt i… Vi kör berusningsvalsen.  Den tycks hålla…”

Och så stöttade spaningsledaren sin teori med påhittade eller friserade vittnesuppgifter och antecknade i DIARIET:

G 12 Onykter Olle verkade klar i huvudet.  83 09 07 kl 22 00- 2300.

G 16 a Olle kräktes ofta vid berusning

H20 Vittnesuppgiften utan värde. Grabben som kom in i baren ELDORADO vid vid  ett-tiden på natten, var nykter, och Olle var ju berusad.

Polisgalenskapen gnager. Efter 28 år. Har vi verkligen att göra med landsmän?

Ruben

Nu har jag läst igenom hela ordmassan som finns i min s k BLOGG – som i ”Cattasbubbla” får betyget AMATÖRMÄSSIG.  Nå, en gör så gott en kan….

 Det är rätt hårda omdömen om polis och rättstjänare, och visst ångrar jag ett och annat uttryck, men  att  jag utifrån min uppfattning har beskrivit VERKLIGHETEN, den dystra verkligheten kring Olles försvinnande och polisens agerande.

Jag skriver t ex ”POLISEN – sjuka individer i ett sjukt system”

Sakligt och nyktert anser jag att den s k SPANINGSLEDAREN agerade sjukt och underligt. Det är framför allt en fråga som ständigt gnager i själen: Varför var det angeläget för polisen att framställa Olle som redlöst berusad?

Uppgiften basunerades ut i pressen. Skolan var olycklig:
Västermalmsskolans elever skämmer ut sig – nya fylleslag! Redlöst berusad elev har fallit i  Selångersån, fått en kallsup och drunknat…

Informationen innebar att Rektor var förkrossad och vädjade till press och polis att dämpa uppmärksamheten kring eleven Olle Högboms försvinnande. Olle fick således ingen hjälp från sin skola.

Det förekom inte heller någon uppmärksamhet från den organisation som Olle tillhörde –

ELEVORGANISATIONEN VÄSTERNORRLAND , och där Olle var en av styrelsens sju ledamöter.

Olles berusning var alltså polisens förklaring till att det hänt honom någonting otrevligt, sannolikt att han drunknat:

- Den som är så berusad som Olle var, får ju till en del skylla sig själv om han råkar ut för någonting otrevligt.” (Sven Österlind, kommissarie. )

När vi ville diskutera varför utredningen bundit sig så hårt till uppfattningen om att Olle var berusad, antyddes, att det var av moraliska skäl som vi uppehöll oss kring frågorna om Olles berusning.

Vi svarade att eftersom berusningsteorin var polisens s k huvudspår, ansåg vi att man borde undersöka hur berusad Olle egentligen hade varit  den här kvällen.

Vi sa, att vi vill veta vad som hänt Olle. Moralen kunde de behålla för sig själva.

Det blev aldrig någon respons på våra frågor. När jag nu på nytt går igenom materialet kring Olles försvinnande uppmärksammar jag ett par noteringar i DIARIET som visar, hur hårt och kategoriskt spaningsledningen band sig till uppfattningen att Olle varit ”redlöst berusad”, och att detta var orsaken till att han råkat i olycka.

Polisen spelade teater:

- Det som gäller Olle ska vi akta oss för att rota så djupt i… Vi kör berusningsvalsen.  Den tycks hålla…”

Och så stöttade spaningsledaren sin teori med påhittade eller friserade vittnesuppgifter och antecknade i DIARIET:

G 12 Onykter Olle verkade klar i huvudet.  83 09 07 kl 22 00- 2300.

G 16 a Olle kräktes ofta vid berusning

H20 Vittnesuppgiften utan värde. Grabben som kom in i baren ELDORADO vid vid  ett-tiden på natten, var nykter, och Olle var ju berusad.

Polisgalenskapen gnager. Efter 28 år. Har vi verkligen att göra med landsmän?

Ruben