Jag sitter här och bläddrar i mina gamla pärmar. Och konstaterar, att det som jag skrivit och beskrivit alltifrån Olles försvinnande 1983 och framåt genom åren, är samma tröstlöst resultatslösa gnetande.
Således i ett brev till Hulda på Island 1988:
För att börja med det som ligger närmast hjärtat: Olles försvinnnaande.
Det händer ingenting i eftersökningen. Allting är lika tyst, ledsamt, overkligt. Det som hänt från polisens sida är att man avdelat en trött gammal man, att nu några månnader före sin pensionering syssla med Olles försvinnande och ett annat uppmärksammat och olöst fall här i Sundsvall, elvaårige Johan Asplund.
Han har gått igenom det material som finns i utredningen och konstaterar - det som vi från första stund försökte förklara för polisen - att Olle var en vanlig och vänlig pojke och att det inte finns någon grund för antagandet, att han den aktuella kvällen skulle ha varit påtagligt alkoholpåverkad och att han kan ha dränkt sig i Selångersån, "frivilligt eller av våda."
Svensk polis!
O hav av dumhet! Trånga reden, små sjöar, små äro människornas sinnen...
( Havamal)
m v h Ruben
Print This Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar