Livets VASALOPP

Jag ställer inte upp i år heller! Har dåliga skidor. Bakhalt. Alltid motlut. Alltid motvind. Tappat stavarna.

Med andra ord - jag trampar på här i startfållan och kommer inte iväg. I min värld  händer ingenting - mer än att glömskans mossa sakta lägger sig över ärendet och att polisen är glad över att det fortfarande är SÅ UNDERBART TYST I OLLE-fallet.
-Han håller väl äntligen på att tröttna, den där bråkiga Högbom..."
Nu åker jag ner till Mälardalen några dagar, till dottern Maria i Örsundbro.

Kommer tillbaka, och då kanske med friska krafter och nya idéer.
Tack alla kämpar!
Ruben

Så lunkar vi så småningom...

Tack till er alla som knappar in på min blogg - med hopp om att det ska finnas någonting nytt och läsvärt. Och med besvikelse måste konstatera den tomma verkligheten.

Nu funderar jag, tillsammans med vår gode vän N E Jonsson i Härnösand,om det vore möjligt och meningsfullt att trycka ut några av 2011-års bloggar och häfta ihop dem.
-No problem! säger N E Jonsson, utifrån sin yrkeserfarenhet som typograf.
-Men sedan? Hur har du tänkt dig att häftena ska distribueras? Och bli kända? Vem är intresserad?

Vi funderar och ber om råd.

I det senaste inlägget skrev jag några ord om mor Kerstin. Occh uttryckte mig lite kryptiskt om hnnes inställning till polisen.
Kerstin hade vuxit upp och fostrats i gammaldags svensk moral, där man respekterade och vördade samhällets myndigheter. Främst av dessa myndigheter stod POLISEN.
Polisen, som garant för lag och ordning. En myndighet som stod för heder, hederlighet, rätt, rättvisa.
Att myndigheten, och någon enskild polisman, vid något tillfälle agerat felaktigt, kunde ursäktas.
Men att en tjänsteman inte gjorde sin plikt i ett anförtrott uppdrag, var otänkbart
Och att någon polisman skulle kunna uppträda ohederligt i sin tjänsteutövning - det kunde kanske hända i något grannland, men inte i Sverige!

Så var mor Kerstins tro och uppfattning när vi tog kontakt med polisen och bad om hjälp för efterspaning av sonen Olle - försvunnen i sin skolstad en onsdagskväll i september 1983.
Vi möttes av ovilja, dumhet, nedrighet - och om detta har jag berättat tillräckligt. Nu medger vissa polismän att det "Begåtts misstag i utredningen" och hänvisat till att "Polismästaren var ju inte tillräknelig. Han blev ju också avskedad."
Till ringa tröst för oss. J O, J K, Justitieministern, hade alla gett Polismästaen och dennes spaningsinsats sitt oreserverade stöd.

Vi möttes av såväl oskicklighet, som ohederlighet. Sanslös oskicklighet i bedömningen av inkomna tips:
-Olle kan ha byggt en gammal koja på Norra Berget samma kväll som han försvann..."
Sanslös ohederlig i prioriteringen av tips:
-Uppgiften om skrik och dunsar från Floragatan ointressant. Uppgiftslämnaren är en äldre person..."

Kerstin var naturligtvis lika förtvivlad som jag. Men hon hade ändå ett hopp:
-Det måste väl ända finnas någon vuxen person som man kan prata med!"
Nej, vi träffade ingen vuxen person inom Sundsvals poliskår. Endast dvärgar.
 Jag hade väl, tidigare än vad Kerstin gjorde, insett att "utredningen" kring Olle inte drevs med avsikt att ta reda på vad som hänt honom. Här gällde det att mörka, förvirra, ljuga, förhala.
-Vi ska nog akta oss för att rota så djupt i fallet Olle Högbom. Det kan bli obehagligt för någon inom kåren..."
När sanning och sammanhang stod klar för Kerstin, blev detta ytterligare belastning på en redan alltför tung börda.
En utlovad redogörelse från den ansvarige kommissaren fick Kerstin aldrig ta del av.
Ruben

Så går en dag än från vår tid...

Nu har vi kommit en bit in på det nya året och det är väl dags att återuppta verksamheten.

När jag nu öppnar näbben så kan man förvänta, att jag skulle ha någonting nytt att komma med.
Nej, jag har ingenting nytt, inga nya infallsvinklar, inga idéer.

Det som rör Olle är samma grådask som det var, när jag gjorde mitt sista nersläpp före jul.
Vad ska jag nu kunna hitta på? Jag har berättat om Olle, har skrivit en del om mig själv -
men vad har jag sagt om mor Kerstin?

Kerstin var en plikt-människa. Disciplinerad:
-Jag företräder en myndighet. Jag gör mitt   bästa för att sköta de uppgifgter som jag åtagit mig, och som åläggs mig."

Kerstin hade fullt förtroende för polisen, liksom för alla andra samhällets myndigheter:
-Jag sköter mitt. Och jag förväntar att andra sköter sitt!"

Hennes livsinställning uttrycktes med Karin Boyes dikt ÖNSKAN:

Om av det långa livet
en enda dag var kvar
Då sökte jag det vackraste
som jordelivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Kerstin gick in i den eviga vilan 15:e mars 2008.   Hennes sista medvetna frågor gällde Olle.

Ruben

2012

Kära BLOGGLÄSARE!
När man skriver ett dokument skall man - i respekt mot läsaren och mot sig själv - vara förvissad om att skrivelsen är korrekt.

Sakinnehållet i mina bloggar är fakta - så långt jag förstår.

Däremot finns det brister i den tekniska hanteringen, för vilket jag ber om överseende.

I det senaste inlägget finns dessutom, i slutraden,  en felaktig datumangivelse.

Jag gör nu ett uppehåll i skrivandet och önskar alla läsare GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

När jag återkommer blir datumangivelsen 2012 helt korrekt!
hälsn. Ruben
mail: ruben.hogbom2@gmail.com

Jill

Jill

Härmed det sista inlägget på temat SIARE.

Detta är referat av det besök som Maria, vår dotter, och jag gjorde den 9:e januari 2006 hos sierskan Jill i A-

lund.

Dialogen mellan Jill och hennes  ( imaginära)  samtalspartner har skrivits med kursiv stil.

---

Efter visst besvär hittar vi Jills ”rosa” hus på S-Vägen i A-lund, och tas emot av Jill, en vänlig och naturlig flicka. Varken hon själv, eller köket där vi sitter, har någon prägel av mystik. Här finns inga mystiska attribut, ingen doft av rökelse, endast några tända ljus på bordet och på diskbänken.

Vi bjuds på kaffe. Jag fram plastkassarna med några av de plagg jag tagit med mig – samt Olles grova skor – och lägger fram dem på bordet. Jill öppnar inte påsarna och känner inte heller på plaggen.

Hon säger att vi gärna får avbryta och ställa frågor om hon nu får kontakt med någon från den andra sidan.

-Jag är skeptisk till det här som jag håller på med . Och den största skeptikern är jag själv.”

Så börjar hon helt odramatiskt att berätta:

-Ni bor i Uppsala. Men nu förflyttas jag till Norrland, till en norrlandsstad. Han är en och åttio, smal men kraftig, bastant, reguljär ansiktsform, ser dåligt, haft glasögon, gått bort…

O K, Inte Uppsala, längre norrut, O K. En väg plus vatten – 25 – 30 år, inte ung, inte heller så gammal.

Det är mörkt, kväll – väg, trottoar – mur – bostad – lägenheter… Han säger stenbäck… låter som stenbäck…

Var en positiv kille, stor umgängeskrets, visar en kam…

Mycket ord då på kvällen, gatlyktor – visar en polisuniform – ord – diskussioner – en polis är inblandad i hans bortgång – polisuniform. Vatten. Visar vatten.

-Kära lilla vän! Var finns du? Finns möjligheter att hitta dej? Ingenting är kvar…

Gatan, en huvudgata. Här uppstår diskussioner.  Har gått från en tillställning med vänner, på väg hem. Klockan 12, halv två på natten, inte senare.

Jag får ett tryck över bröstet – blir slagen – känner illamående med honom. Visar mej en cykel. En cykel måste ha varit inblandad.

-Lilla vän, ge mej ett namn… Hör bara stenbäck.

Näsan! Nej inte din näsa! Polisen har en markerad näsa, en ganska stor polis, fall i håret, polisen är mörk.

Har polisen gjort det här! Jag blir helt kall om mina händer…

-Han har ont i ett knä, polisen har ont i höger knä. Polisen är 40 – 41 år. Nu ska han snart gå i pension.

Har blivit slagen. Varför? Det har ju bara varit en diskussion. Inga fler har varit med.  Cykeln finns med. Det är länge sen – lång tid sedan. Vilken årstid är det… det är inte kallt…

Musik – han tyckte om musik.  Storgatan… stor… utanför… rinner en stor å intill.

Har varit i vatten. Hela tiden åker neråt med honom. Slag i bröstkorgen, slag mot huvet.  Inte många slag men upplever att jag får ont.

Musik! Musik var ett stort intresse för honom.

( Maria berättar att Olle spelade  gitarr )

Han pratar om ett halsband. Måste finnas ett halsband av guld. Har inte återfunnits. Det är en tunnare guldkedja. Smycket kan hittas, kroppen är borta.

Han var en person som ville röra på sej, många aktiviteter, inte sitta stilla.

Vem är Anna? O K, Anna finns i vänkretsen. Snedlugg. Pratar om en hund på andra sidan. Han talar om att han varit hos vänner.  Anna var med. Inte helt nykter, lite berusad. Gatubelysningen tänd, tolv, halv två. Visar bild på ett träd – restaurang, butik intill stort träd. Har inte gått så långt, 5-600 meter från det han lämnade kamraterna.

Vid fönstret – träd. Blivit stoppad av polis. Börjat diskutera. Om vad? Så berusad var han inte. Det är en diskussion om att han är berusad.

Jag frågar: Har du tagits in på polisstationen? SVAR: nej.

Polisen har varit känd. Man känner till att han bedriver maktmissbruk.

Det är september månad.

( Jag bekräftar att det är i september )

-Har polisen stått till svars? -Nej.

-Jobbar han fortfarande? –Ja, men nära pensionsåldern.

-Kära lilla vän – ge mej ett namn! Nej, han kan inte ge mej något namn. Vatten ha funnits med hela tiden. Han var inte vid medvetande när han lämnade stan.

En cykel finns inte så långt därifrån. Var det din cykel?

-En cykel som han lånat.

Slagen i huvet, lagd i vatten utan medvetande.

( Jill får en karta över Sundsvall med de aktuella platserna markerade )

Han ger mej gåshud. Panik efter det polisen inser vad han gjort med Olle. Olle var inte berusad. Varit ordbråk. Storvuxen polis. Får en bild på polisen. Liknar en skådespelare som ofta spelar polis i filmer. En och åttiofem lång, lite ärrad i ansiktet.

-Hur har du åkt? Inte i en polisbil --- en civilbil --- svart eller mörkblå---

Det är en polis i tjänst med uniform.

Han säjer Danne, Daniel i bekantskapskretsen.

Polisen ökänd bland ungdomar.

När ni anmälde det här las det ner ganska fort. Har inte letats. Endast halskedjan är kvar. I ån finns ingenting.

Kan du berätta mer, lille vän! Vatten, vatten, endast vatten…

( Vi berättar att någon tror sig ha sett Olle i Härnösand )

-Nej Härnösand. Ingen respons.

Sökandet har inte gått rätt till.

Det är kallt i vattnet. Väldigt flöde i vattnet….

Finns någon kvarleva? Nej det finns ingenting. Bara ett halsband.

Har du fått halsbandet? Det är en present. Bara en present.

Kommer till övergångsstället där jag stannande.

……

Här slutar mina anteckninga r  -     Uppsala jan 06 –bom

…………………………..

Nu 8:e dec 2012 m v h Ruben och Maria

Jörgen

Jörgen

Jörgen blev känd för sin medverkan i  T V-serien FÖRNIMMELSE AV MORD, med Caroline  Giertz som programledare och organisatör.

Han deltog i den satsning som TV-teamet gjorde under september 2002 i Härnösand, Sundsvall och för att om möjligt klarlägga vad som hänt Olle. Teamet arbetade också med mordet i Kramfors, där en flicka, E  S, hittats  mördad, tillsammans med sin hund.

Jörgen agerade med ett oerhört engagemang.  Han upplevde i sin egen kropp vad som hänt Olle. Kände hårda batongslag.  Fick ont i bröstet. Blev illamående.  Han grät. Kräktes.

- -

( från ljudupptagning  )

Jag får en känsla utav, som han ger mig att det är runt 10-tiden någonstans alltså. Det kan vara runt 10, 11, någonstans där.  På kvällen.

För det är som jag säger att han blir slagen alltså med ett föremål helt enkelt va. Upprinnelsen är egentligen att han får ett slag och säger att det här ska jag anmäla ungefär och det är där allting börjar rädslan hos det här va. För han säger, jag har ju inte gjort nånting. Vad är det liksom, jag har ju inte gjort, vad är det jag har gjort, vad är det som är så farligt ungefär, vad är det som är så fel menar han på.

Alltså den bil jag ser som stannar är en polisbil. Det är vad jag ser. Det är vad han visar mig. Att det är någon som frågat hur det är med honom. --- Men det ställs också mycket frågor till honom. Hur han mår och var han är, var han bor och hela den här biten.

För det är precis som han pratar om att dom tror inte på vad jag säger. Det är precis som dom vill ha fram nånting annat ur honom. Dom tror inte på det, men han är på väg hem. --- Om det skulle vara nått med droger eller nånting annat.  Han får frågor liksom som gör att han… Och vad han är. Och först vill han inte tala om vad han heter, han vill inte utan vill bara åka hem.

För det är som jag säger att han blir slagen med ett föremål helt enkelt. Här på sidan, på någon sida av huvudet blir han slagen med ett föremål helt enkelt va. Upprinnelsen är egentligen att han får ett slag och säger att det här ska jag anmäla ungefär och det är där allting börjar, rädslan hos det här va. För han, han säger jag har ju inte gjort nånting. Vad är det liksom, jag har ju inte gjort, vad är det jag har gjort, vad är det som är så farligt ungefär, vad är det som är så fel menar han på.

( Jörgen håller Olles kort )

Jag får, jag får alltså, jag får en smärta över det här hela tiden, jag får en riktig smärta och så mår jag väldigt illa samtidigt när jag håller i det här va… Jag får den smärtan rakt över här, precis som att jag får en smäll eller nånting…

Det känns som han är jagad på ett eller annat sätt…

Jag hör också namnet Thomas…

Han vill hälsa till sin syster och säga, att jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne och barnen, …

Jag kan säga att jag fått namnet Mikael också…

Det är precis som att jag blir mer och mer upptryckt i ett hörn känns det som… 

Det är som jag sa. Jag har hört namnet Björn här innan va. Men jag hör också namnet Peter…

Han ger mig också bokstaven M, gör han

Han är inte vid sina sinnes fulla bruk så han är, så han är inte med för fem öre  när han vaknar till va. Då är jag redan nerspydd helt enkelt. Så skulle jag vilja säga att det är.  Sen ser jag inga – han visar inga kännetecken i bilen. Det är därför känslan av att jag blir konfunderad att jag sett en polisbil. För han borde ge mig indikationer.  Så jag vet inte om han ger en polisbil, som en förklaring till något.

Kommentar:

Jag har vid tidigare genomläsning av Jörgens uppgifter skrivit:

Vad kan man säga? Vad kan man tro?

Ska Jörgens uppgifter falla under rubriken UR FABLERNAS VÄRLD?

Onekligen finns det uppgifter som tål att fundera över, t ex personnamnen.

Jörgen nämner inga andra namn än dessa fyra:  Björn, Peter, Thomas, Mikael. Tämligen vanliga mansnamn.

Det kan ju vara en smula märkligt att tre av dessa namn finns i den polisstyrka som deltog i spaningsuppdraget på Floragatan.

Varifrån hade Jörgen fått namnet Mikael?

Ruben

Siare

Siare

Uttalanden som kommer från en s k SIARE  har inte något bevisvärde.  I ”DIARIET” har uppgifter som härleds från en SIARE, antecknats som ”TIPS”. Jag har anmärkt att en uppgift från en SIARE möjligen kan beskrivas som ”UPPSLAG”, som ”TEORI”, men knappast som ”TIPS”.

Jag kan också säga, att vår kontakt med SIARE ­inte gett någon konkret anvisning om vad som hänt Olle.  Men massor av uppslag. Som hållit oss sysselsatta.

I kontakten med dessa siare har vi mött intressanta, respektingivande personligheter. Det vore ohederligt, omöjligt, att förneka deras förmåga.

Alexis Carrel, Nobelpristagare i medicin 1912, säger:

Klärvoajans utgör en normal, fast sällsynt, mänsklig aktivitet…

Terry Evans:  ( 04 09 06 )

- Jag vill säga så här: När han skulle gå körde en bil upp bredvid honom. Det blev en diskussion. De här männen kunde vara i uniform. Det blev en diskussion. Dom här männen kunde vara i uniform.
Du vet hur din son var.  Han var oberoende, självständig. Och kunde vara väldigt aggressiv med munnen, han överreagerar.

Han berättar att hade en diskussion med dem här två männen i uniform. Och sedan blev det någon form av konflikt.

Och under den här konflikten – jag vet inte om någonting träffade honom, eller om han ramlade och slog bakhuvudet.

Vi har honom här!

Först ser jag en bil…. en bil… en minicar. Efter den här händelsen verkar det som han var helt eller halvt medvetslös.

---

Han sitter i bilen. Han är medvetslös. Men en del av honom är medveten om vad som händer.

Polisstationen – är den här?

---

Han kunde bli väldigt aggressiv. Han kunde brusa upp. Om han inte ville lyssna så lyssnade han inte….

---

Han var redan död när man tog honom ur bilen. Men han bars inte lång väg från bilen. Platsen var lättillgänglig med bil…

Jag ser folk i uniform. Bilen var en VOLVO.

---

Här finns också ett slags blinkande ljus – som en fyr.

Gammal stenbyggnad ser jag – som en mur.

Vem var det som hade huvudvärk?

---

Undersök här och hör av dej till mej igen.

Din son har kommit igenom. Han har beskrivit sig själv.

Han har pratat med två män i uniform. Han var väldigt provaktiv. Det var det som orsakade problemet. Hans huvud fick ett slag. Han blev halvt medvetslös. Och sedan blev det panik. Och dom tog honom till den här platsen.

Jag kan inte ge dej mer just nu.       ./.

 Ruben