Skriv eller dö

Skriv eller dö

Jag är förmodligen inte dö än, men jag vet inte hur jag ska gå vidare.

Det enda som är viktigt för mig är att försöka ta reda på vad som hänt vår son Olle, Lars och Marias bror. Olle är försvunnen sedan onsdagskvällen 7:e september 1983. Jag orkar inte räkna efter hur många år han varit borta…

Olles mor, Kerstin – som avled 15:e mars 2008 – anmälde Olles försvinnande till Polismyndigheten i Sundsvall fredagseftermiddagen 9:e september.

Så började vår slitsamma kontakt med polismyndigheten. Jag har i en rad skrivelser under åren uppvaktat polis- och rättsmyndigheter på alla nivåer. Det känns bittert att allt detta arbete varit resultatlöst.

I vår allra första kontakt med polismyndigheten förväntade vi oss ett samarbete i eftersökningsarbetet. Vår besvikelse och förtvivlan blev ohygglig  när vi isolerades från utredningen.

Vi fick veta:- Nu har POLISEN tagit över! Vi undanber oss all inblandning. Ni kommer att kallas till förhör så småningom.

Vi sa: -Men ska vi inte lämna den information som vi har? Om Olle? Hur han var…  Om uppgifter från klassfesten? Om Floragatan?

-Vi tar in de uppgifter som vi behöver och anser vara värdefulla.

-Men  Andreas och Annkarin har sett…

-Dom kommer  också att kallas till förhör. Så småningom. Vi har rutiner för såna här ärenden. Fasta rutiner. Vi arbetar väldigt brett. Vi hör av oss om några dagar. Ajö, och ta det lugnt. Nu har polisen tagit över!

Vi for hem och upplevde väl en liten lättnad över att utredningen nu tagits om hand av DEN STORA STARKA POLISEN!

Jo, helvetets jävlar!  Vi hade gjort det sämsta, det mest misslyckade, som vi överhuvudtaget kunnat göra: Att lämna ärendet till POLISEN! Ett sådant ohyggligt fiasko, ett sådant bedrägeri. När vi efter några dagar i förtvivlan och ångest tog kontakt med spaningsledningen fick vi veta:

-Ja, jo, vi har inte kommit igång med någon efterspaning än. Vi har inte fått några tips. Vi måste ju få tips så vi vet i vilken riktning vi ska söka. Vi kan ju inte söka i det blå! ( polmäst R Stenberg )

Men det som polismyndigheten i Sundsvall gjorde, det var att berätta för press och allmänhet om hur det supits på den här klassfesten. - Alla har varit mer eller mindre redlöst berusade. Olle var säkert inte något undantag.”

 En kommissarie moraliserade:
-Det är sorgligt att skolungdomen här i stan ska supa så förskräckligt på sina klassfester.  Mest utmärker sig Västermalmsskolans elever.

Man gick också ut med en beskrivning av Olles lägenhet:
-Typisk missbrukarlägenhet. Värre än en kvart!

Det blir tjatigt. Men om vi ska försöka få klarhet i vad som hänt Olle, så är det omöjligt att gå förbi sundvallspolisens agerande.

Jag kommer nu att återge en artikel som jag skrev 2007. Den här uppsatsen har inte varit publicerad. Kerstin ville inte att jag skulle bråka med polis och rättsmyndighet.

Kerstin hävdade:

- Man kommer längre, uppnår mer, genom att föra samtal och en respektfull debatt. Jag gör mitt. Och jag förväntar att andra gör sitt”.

Tyvärr fick Kerstin aldrig möjlighet att föra ett konstruktivt samtal med någon myndighet inom polis eller rättsväsende. Till sist resignerade också Kerstin. Gång efter annan kränktes hennes trosfriska personlighet och ömtåligaste känslor. Hon sa:
-Det verkar som om polisen inte vill veta vad som hänt Olle…

Dt som vi ständigt diskuterade var problematiken:
-KAN inte polisen mer än vad man visar i utredningen kring Olle?  Ligger verkligen deras kunnande på denna nivå?

Eller agerar man avsiktligt med syfte att inte nå ett resultat?

Vi förstod så småningom:

-Det som rör Olle Högbom det ska ni nog akta oss för att roat så djupt i…”

Jag återger här på min blogg i några avsnitt den här sammanställningen som jag skrev 2007.

Det mesta är samma tröttsamma tugg som du känner igen från annat som jag skrivit.

Men på det att ingen må vara okunnig om vad som hänt – och inte hänt – i Olle-ärendet

serverar jag återigen samma tugg, och utan tilltugg. Kanske någon sätter tuggan i halsen.

Sedan får vi se om det öppnas någon möjlighet att gå vidare.

M hj h till alla engagerade  Olle-vänner, ruben

Forts.

Print This Post