Ja, vi kan!

Jag tror att någonting av betydelse håller på att ske i media-debatten. Många nya – och skarpa – röster hörs t ex på YouTube och Facebook. Jag tror mig märka en betydligt tuffare ton när det gäller politik, samhällsfrågor, myndighetsutövning. En av de debattörer som med ny kraft ger sig in i debatten – nu på kanalen WakeUp SE – är Ole Dammegård, mannen som för några år sedan anvisade en annan lösning av ”Palme-mordet”. Dammegård frågar: Vad är det som händer? Vem är det som jävlas med oss? Andra som väcker liv i debatten – utifrån mitt begränsade perspektiv – är Henrik Jönsson, Lennart Matikainen, professorerna O. Arnstberg och Lars Bern, samt min favorit Juri Lina. Mina tankar och min erfarenhet präglas ju av vad som hänt sonen Olle. En onsdagskväll för 36 år sedan försvinner Olle. Vi anhöriga har sökt honom, i 17 år på det gamla seklet, på detta nya sekel i 19 år. Utan resultat. Och anklagat oss själva. Vad har vi gjort för fel? Men vi visste inte bättre. Hur korkade har vi varit? Vi vände oss till polisen. Och trodde! Vi trodde att polisen var en organisation som fungerade på samma sätt och med samma principer som t ex sjukvården. På samma sätt som sjukvården, ägde polisen vårt absoluta förtroende. Att sjukdom är en fiende som skall bekämpas med alla medel och på alla sätt. På samma sätt arbetar polisen i arbetet mot brottslighet. Trodde vi! Men fick lära oss annat:

Polisen löser de fall där svaret på något sätt fallit ut genom tips i tidningarna. Och vidare: Ett ärende som inte faller inom de förutsatta RUTINERNA, får vackert betrakta sig som omöjligt att lösa. I fallet Olle Högbom följde ärendet inga kända rutiner. Vi anhöriga föreslog att polisen skulle spana utanför de kända rutinerna. Någonstans måste ju svaret finnas. Olle kan ju inte ha upplösts i atomer. Vi uppvaktade alla tänkbara instanser inom polis - och rättsvård – och blev ständigt avvisade. Så småningom samlade vi själva uppgifter som kunnat vara gällande för Olle den aktuella kvällen. Han hade deltagit i en klassfest, där det – enligt polisen - ”supits nånting alldeles förskräckligt!” Det finns inga bevis för att Olle den aktuella kvällen varit anmärkningsvärt påverkad av alkohol, långt mindre ”berusad”. Vad som i övrigt är anmärkningsvärt är att Olle vid det aktuella tillfället var ensam. Vi förstår att han väntade på sin kamrat på en överenskommen plats, för att de skulle cykla hem tillsammans. Medan Olle väntade på sin kamrat, hör han bråk och buller och polissignaler längre ner på den aktuella gatan, Floragatan. Där opererar en polisstyrka på spaning efter en inbrottstjuv som flytt. Olle börjar att traska nerför gatan Här och härmed avslutas också våra uppslag. The rest is silent…. Hälsn. Ruben

Gratulation på 3-årsdagen

Gratulation på treårsdagen.

Innanför pärmarna på den tunga familjebibeln i bokskåpet har under åren samlats några brev, gratulationer, döds- och födelseannonser. Där finns bland annat ett par kortfattade besked av Olle, med tryckbokstäver och med en stavning som antyder att skolan just har börjat:

Olle – JAG HAR GOTT TILL PELLE

och

JAG HAR GOT TIL SKOLAN – OLLE

Där finns också en gratulation från mormor och morfar:

                    

 Järsta den 12/5 -68

Lilla Olle!

   Vi gratulera dig så hjärtligt idag på din 3-årsdag.

    Vi önska Dig all möjlig lycka och välgång samt Guds rika välsignelse över din hälsa och ditt sprudlande humör.

Lycka till Olle önskar MORMOR o MORFAR

Sitt sprudlande humör behöll Olle tills han var 18 år. Närmare bestämt till onsdagskvällen den sjunde september 1983. Då var det någon som släckte honom. Tio år senare blev han dödförklarad. Hur visste polisen i Sundsvall att Olle var död?

Örsundsbro den sjunde augusti 2019

Ruben

Brev till Andreas, Olles kamrat i Härnösand:

Brev till Andreas, Olles kamrat i Härnösand:

Andreas! Jag vet inte vad jag ska ta mej till!

Tiden går. Olle försvinner alltmer i glömskan.

I USA blev det ett våldsamt rabalder när polisen sköt en 18-årig pojke.

När 18-årige Olle Högbom försvinner i sin skolstad, blir det knappt mer än en notis i tidningen. X)

 

Men allmänheten godtar polismästarens käcka förklaring:

-Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån, frivilligt eller av våda!

• ( inlaga till J O )
  -Eller också har han dragit. Skoltrött. Kommer väl hem när han blir hungrig…”
   
  Det fanns vittnesuppgift om bråk och skrik på Floragatan – vid en tidpunkt när Olle kan ha uppehållit sig där – och där vi senare hittade Olle glasögon och cykelnyckel.
  Dessa uppgifter antecknades, diariefördes, men utreddes inte.
   
  Jag återger vad Kerstin, Olles mor, skriver i en inlaga:
  -Det verkar som om polisen inte vill veta vad som hänt Olle…”
  Vad kan vi göra nu, Andreas? Har du något förslag…
   
  Hälsningar, Ruben
   
      X) Här har jag fel!
          PRESSEN har – utan undantag – på ett korrekt och engagerat sätt redovisat allt som föreligger i      
          Olles utredning.
          Men tröttnat. Och tystnat
                                                         . /.

Någon börjar prata...

Någon börjar prata…

Tack till Dig som troget knappar in på Olle-sidan, med hopp om att det ska finnas någonting nytt och intressant. Och så finner du där bara det gamla vanliga tjatet…

Men detta att du söker betyder att Olle inte är glömd.

Frågan är då hur länge de kan tiga, de som vet vad som hände där på Floragatan i Sundsvall onsdagskvällen den sjunde september 1983.

Någon måste börja läcka.

Nu är det ju inte enbart de som slagit Olle som ska ställas till svars.

Den övergripande myndighet, J O-J K, som godtog sundsvallspolisens förklaring om vad som hänt Olle, är ju också delaktiga i ett brott:

 Berusad Olle Högbom har omkommit genom drunkningsolycka i Selångersån, frivilligt eller av våda…

( inlaga till J O 1983 11 25 )

 

Rötan i vårt rätts- och polisväsende är en böld som värker och bulnar. En dag brister bölden.

Någon börjar prata.

Hur länge till ska vi vänta?

 

Hälsningar Ruben

 

 

 

Överste Berggren

 

ÖVERSTE BERGGREN:

Referat av tal till Kungl.Norrlands Artilleriregemente efter Vintermanöver 1950: ( utdrag )

 

…Att vara frisk är beroende av viljan!

Vill man vara frisk  Är det ingen risk Att man blir sjuk!

Jag är femtiofem år. Och infekterad! Men behöver för den skull inte intaga sängen

Utan kan vara uppe  Och ute in terrängen!

-           

-          Ur Tal till Norrlands artillerister vid hemförlovning 1950:

Hästens roll och uppgift inom Artilleriet ifrågasätts alltmer. Många menar att HÄSTEN inte längre har någon plats inom vårt försvar.  Många menar att det hästanspända artilleriet inte är funktionsdugligt. Ingen uppfattning kan vara farligare och felaktigare!

Vad händer när vi i ett krigsläge avskärs från förbindelserna utifrån?  Vi får inte olja, ingen bensin. Då står vi där med våra motorer! Kanonerna kommer inte att kunna förflyttas till utsedda batteriplatser. Våra haubitsar kommer inte att kunna aktiveras vid fronterna. Underhållssystemet fungerar inte. Den utrustning som behövs för fältoperationer blir liggande i förråden. Soldaten kommer att uppleva en smärtsam brist på mat och andra förnödenheter och kan inte fullfölja sina stridande uppgifter. Vårt försvarsuppdrag kan inte utföras!

 Då är vi beroende av våra hästar! Det svenska skogsbruket, det svenska jordbruket, är på samma sätt beroende av HÄSTEN! Inom alla sektorer i vårt samhälle har hästen sin plats, sin uppgift.

Sverige, och framför allt Norrland, behöver hästkarlar. Det är en hederssak för A4 att utbilda goda hästkarlar. Det är med största tillfredsställelse jag konstaterar, att den årsklass som nu rycker ut HAR UTBILDATS TILL GODA HÄSTKARLAR! Jag är stolt över er, framför allt över Er, spannkuskar och stångryttare, som på ett så utomordentligt sätt tillägnat er undervisning och träning, och för den respekt och vänskap som ni visar vår bäste vän i krig och i fred: HÄSTEN!

Jag önskar jag kunde säga att samtliga enheter inom vårt regemente på ett förtjänstfullt sätt skött sina uppgifter. Jag önskar jag kunde säga att samtliga batterier iakttagit den ordning, och den disciplin, som förväntats. Men det vore i strid mot mina principer att ge erkännande och beröm till någon enhet som inte förtjänar detta. Samtidigt som jag uttalar min tillfredsställelse över regementet i stort, kan jag inte undgå att nämna SIGNALBATTERIET som sorgligt nog drar ner det höga betyg som regementet och årsklassen i övrigt förtjänar.  Femte batteriet, och då i synnerhet andra tropp, har icke visat den mognad som jag förväntar av soldater i fält.  Det finns individer i denna tropp som tror att krigsmakten är en lekskola. Jag har därför beslutat, att femte batteriets andra tropp tills vidare kvarligger i kasern. Under en veckas tid kommer signalisterna att kommenderas till intensiv tjänstgöring i stallarna. Rykt, utgödsling och hovkratsning står på programmet. Signalisterna skall lära sig respektera vår vän och arbetskamrat: HÄSTEN!

ÖVRIGA: GIV AKT! Härmed hemförlovar jag ÅRSKLASSEN! Lediga! Höger vänster om, MARSCH!

37-bom

 

 

Du tappre läsare

Du tappre läsare,

som då och då knappar in på min blogg, endast för att konstatera att där finns ingenting att hämta.

Ja, vad kan jag göra? Jag har redovisat allt som finns att redovisa:

 Sakinformation – vår eftersökning – myndighetens likgiltighet – polisens lögner – och 30 års tröstlösa funderingar, funderingar…

 

Men jag kan ju berätta om vad som händer nu här på våra breddgrader, t ex att Rikets högste polischef fick ett sammanbrott när han för någon vecka sedan visiterade polismyndigheten i Sundsvall.

 

Det hedrar ju honom att han var så känslig. Men vi som på lokalplanet tvingas att ha kontakt med denna myndighet får inte bryta ihop, när vi konfronteras med dess enfald och ovilja.

T ex - Den mörkklädde pojke som iakttagits på gatuköket var ointressant i det som gäller Olle Högbom. Den pojken var nykter och Olle var ju berusad…”

 

Sånt skaver. Efter nära trettio år: VAD ÄR DET FÖR SLAGS FOLK VI HAR RÅKAT UT FÖR?

 

Hälsn. Ruben

 

 

 

Allting är sagt

 

Kära blogg-läsare!

Ja, visst borde jag skriva någonting! Men jag uppfattar att allting är sagt. Det finns ingenting nytt att redovisa i det som gäller Olle; försvinnande och eftersökning.

 Tillståndet stavas: RESIGNATION! Jag har nått vägs ände. Gräset gror över Olles grav. Om han nu fick någon…

Om jag nu skriver något riskerar det bara att bli ett tröttsamt tuggande på känt material.

Nå, det kommer kanske ändå att hända någonting! Det finns en journalist som kämpar!

Och som kommer att höra av sig när det finns någonting att rapportera.

Till dess, lev väl! hälsningar Ruben