Ruben, bråkstake.

Ja, jag bråkar. Varför bråkar jag? Jag bråkar därför att jag förlorat en son.

Jag läser dikten SONFÖRLUSTEN, kvädet som Egil Skallagrimson, Islands store skald – och hårde viking - skrev till minnet av sina söner, Bodvar och Gunnar, som bägge drunknat:

Ej med muntert mod en man bär

Sin son bort ur huset…

Det hade kommit ett fartyg från Norge med timmer. Bodvar var tillsammans med Egils gårdskarlar för att i flottar bärga timret upp till gården. Den här kvällen blev det hög flod och stark storm. Båten kantrade. Tillsammans med Bodvar var det sex man på båten. Alla kom i vattnet och drunknade. Dagen efter fann Egil sin sons lik på stranden. Nu ville Egil inte leva längre. Han stängde in sig i sin sovkammare och hade bestämt sig att dö där. Men hans dotter, Torgerd, kallades till gården. Hon lyckades, med list, att övertala Egil att skriva ett sorgekväde över sina drunknade söner.

Onsdagskvällen den 7:e september 1983 försvann vår son Olle i sin skolstad, Sundsvall. Vi vet inte vad som hänt honom. Det enda vi vet det är att det finns en vittnesuppgift om bråk, höga röster, smällar i bildörrar från gatuplanet intill det hus som kallas Gymnastikhuset, samt att någon, – en mansröst – ropat Aj, Aj…  Följande morgon tillvaratog elever vid Läroverket ett par glasögon, och som visade sig vara Olles. Senare, när jag efter fyra veckor började söka intill Gymnastikhuset, fann jag Olles cykelnyckel. Vi vet också att samtidigt med Olle befann sig på platsen en patrull från Sundsvallspolisen. Man sökte en kamrat till den inbrottstjuv som tidigare på kvällen begått inbrott i f. d. Flickskolan.

Jag skall inte argumentera. Jag noterar enbart vad som kan vara känt i ärendet – och återvänder till Egil Skallagrimson:

Ej med muntert mod en man bär sin son bort ur huset…

Jag har inte ens kunnat bära min son bort ur huset. Inte ens kunnat finna en grav för honom.

Ruben

POLIS I SVERIGE OCH I U S A

I USA blir det ett våldsamt rabalder när en polisman råkar ta död på en svart medborgare. När en svensk polis råkar ta död på en svensk pojke, blir det på sin höjd ett frågetecken i pressen.

-Sånt händer inte här!”

Jag tror alltså – på fullt allvar – att polis i Sundsvall har tagit livet av min son Olle. Olle, 18 år, är försvunnen efter en skolfest. Polisen ---Länspolisen - har en förklaring: - Den som är så berusad som Olle var den aktuella kvällen, får ju till en del skylla sig själv om han råkar ut för olycka!”

Nu är det ju egendomligt att det enbart polisen som vet, att Olle var berusad. Andra som träffade honom den här kvällen – klasskamrater och en timmerbärgare – uppfattar inte Olle som onykter. Jag tror att polisen ljuger. Jag tror att Olle gick rakt in i den fälla, som polisen gillrar vid Flickskolan för att fånga den tjuv som gjort inbrott i skolan. Uppe vid järnvägsövergången väntar Olle på sin kamrat Axell, som tidigare på kvällen dragit ut på stan. De hade sina cyklar intill fastigheten vid E14.

Nu hör Olle utryckningsfordon och trafiksignaler längre ner på Floragatan, intill det s. k. Gymnastikhuset. Nyfiken och utan misstankar kommer Olle travande. Han välkomnas av en polispatrull, under befäl av den ökände Eriksson. Olle får några barska frågor om vad han heter, och varför han är i Sundsvall? Olle blir rädd. Hans stamning blir värre än vanligt. Irritationen stiger:

Svara om du kan!” Han får några raska slängar av polisbatongen. Ett vittne hör någon – en mansröst – skrika AJ; AJ….

Jag har ingen uppfattning om hur Olle dör. Det kan ha skett på samma sätt som det skedde i Amerika: En övernitisk polisman kväver honom.

Jag kan följa Olles steg ner mot Gymnastikhuset. Här slutar Olles fotspår. Härifrån har han alltså på något sätt blivit fraktad. En vittnesuppgift – som mörkades för oss anhöriga – antyder att Olle kan ha sänkts i Alnösundet.

Sånt händer inte här! En stengrundad mentalitet förklarar pressens och allmänhetens tystnad. På sin sida har polisen det svenska tänkandet, den svenska trötta demokratin.

Övergripande organ i vårt samhälle, J O, J K, Landshövdingar, Landtingsmän, Riksdagsmän, har granskat ärendet, nåja, kanske inte granskat, men i alla fall uttalat sin aktning för all granskning som sägs ha bedrivits, i varje fall varit avsedd att bedrivas…

En annan gynnsam pluspoäng som tillfaller polisen, är TIDEN! Tiden som med tiden löser alla problem.

Nu är jag trött. Ser tillbaka. Minns åren av sökande. Minns år av misslyckande. Åren av sorg. Ordet som faller ut är RESIGNATION.

Lilla Olle! Min son! Jag sörjer dig och jag inte kunnat göra någonting för dig..

Någon bråkar på mig över att jag bråkar för mycket. Varför skulle jag inte bråka? Det är ju min son det gäller.

Någon bråkar på mig över att jag kritiserar polisen. Jag kritiserar inte polisen. Jag redovisar endast vad som händer i ett samhälle där polisen förvaltar ett oerhört förtroendekapital. Hur förvaltar man, och använder, detta kapital?

                                                                             Ruben Högbom

Ur Dagboken:

Dagboken från åren efter Olles försvinnande är ingen stimulerande läsning. Det är ett gnetande på det enformiga temat: Olles försvinnande – polisens agerande. Och vår sorg.

Nyårsdag -86:

Vad är det som hänt Olle?

Varför hör han inte av sej?

Varför får vi inte någon hjälp?

 

Februari:

Olle sjunker ner i glömskan. Liksom vi gör det.

Ibland känns verkligheten ohygglig.

Känslorna håller på att förstelna.

Men tomheten och frågorna är alltid närvarande:
Olle, var är du?

Ingen skulle behöva ha det så här ledsamt…

 

Mars 87:

Det är isigt och kallt. Tyst och tråkigt.

 Det är bara tankarna som mal.

 Och i samma fruktlösa banor.

 

94:

Jag är i Lettland. Vaken tidigt, sover lite.

Olle, Olle, var är du?

Stirrar mot betongtaket. Tankarna mal.

Betongblocken i taket är vinda.

Allting är snett här i Lettland…

 

95:

Höst igen. Samma sorg.

Kerstin sjuk. Jag dum.

Nu har vi förlorat alla pengar.

Och allt  hopp.

 

98:

Förtjänar vi inte någon glädje?

Det lönar inte att förbanna.

Jag har förbannat, förbannat polisen.

Och ingenting åstadkommit.

 

Kerstin har praktiserat den andra vägen.

Varit vänlig, förlåtande, mot polisen.

Till och med bett för dem.

Men ingenting uppnått.

 

Och nu sitter hon här.

Utskrattad: Ha, ha, ha!

-Var du så naiv får du skylla dej själv!

 

3.5 -04:

Kerstin sitter i sängen.

Försöker ordna i sin sykorg.

Gråter:
-Nyss var jag mors lilla piga. Och nu sitter jag här…

 

15.3 -08

Kerstin går in i den eviga vilan.

Hennes sista medvetna fråga gällde Olle…

 

Hälsn. Ruben

Balders död.

Det har gått några år nu sedan vi i skolan läste de nordiska gudasagorna – om Tor och Oden och Balder… Om Midgård och Valhall och om jättarnas värld, det ödsliga Utgård. Men kanske kan vi lära någonting från de gamla sagorna.

Minns du historien om Balder, den gud som representerar godhet, sanning och kärlek? Balder hade varit deppig en tid. Han hade haft onda drömmar. Han drömde att alla varelser, asar, människor och alfer, såg snett på honom. Balder hade börjat tro att man ville ta livet av honom.

I Valhall såg man allvarligt på Balders bekymmer. Man tillsatte en kommitté med självaste Oden som ordförande. Man bestämde att ta ED av alla varelser på jorden, av allting som finns, av allt som flyger och flaxar, av enar och stenar, av berg och vatten.

Ingenting skulle nu kunna skada Balder! Så ordnade man ett partaj för att fira Guden. Alla som ville kunde kasta sten på honom, eller försöka skada honom med spjut eller pil. Men allting misslyckades, Balder bara stod där och log mitt i stenregnet.

Men det fanns en figur som inte var nöjd med att Balder firades. Han hette Loke och han var avundsjuk. Han listade ut att det fanns en liten buske – mistel – som inte undertecknat eden om att inte skada Balder.

Det var gudinnan Frigga som gått runt med listan. Hon tyckte att misteln var allför obetydlig för att kräva ed av. Men detta hade Loke alltså snappat upp! Han skar en kvist av misteln och gjorde en pil av den. Så satte han pilen i handen på den blinde guden Höder och sa:

- Visa också du heder mot Balder genom att skjuta på honom! Höder sköt av pilen. Den träffade så illa att Balder dog. Sorgen i Valhall var oerhörd. Men den elake Loke undkom inte sitt straff. Man band honom med järnkättingar i en grotta. Kättingarna fäste man i klippan.

Ovanför Lokes huvud hängde man en giftorm, som med jämna mellanrum droppar etter-droppar på Lokes huvud. Undra inte över att det finns jordbävningar! Det är Loke som sliter och rycker i sina bojor när  hans maka, den trogna Sigun går ut för att tömma skålen som blivit full av ormens etter. Det där är ju bara en dum saga, säger du.

Tänk då på att i vår tid finns det människor, som utan att ha någon som helst naturkunskap påstår att vi människor kan styra klimatet, och kräver att bli respekterade!

Men tillbaka till Balder. Vad kan vi lära av den historien? Vår stats-minister är alltså skjuten till döds där på Sveavägen. Mördaren har undkommit. Utredningen har i domstol – förgäves - försökt fälla en gärningsman.

Historien berättar att Balder skulle ha dött om han inte hade skyddats av ederna.  Men nu hade den onde Loke snokat reda på att det fanns en liten buske som Frigga  gått förbi. Och den använde han sig av. Balder dog. Palme hade ingen speciell lag som skyddade honom. Endast vanlig gammal svensk lag, grundad på Mose lag: DU SKALL ICKE DRÄPA!

Nu finns det en och annan optimist som TROR att Palme INTE dog den där kalla februarikvällen.  De som regisserade föreställningen  VET att Palme INTE dog!

Det som är avgörande för min uppfattning är den, att skytten på Sveavägen TROR att han är gärningsmannen. Han vet inte att hans pistol är manipulerad. Han vet inte att hans pistol är laddad med två skott, med två kulor som knappast har kraft att lämna loppet. Men skotten avger rökpuffar. Knallarna uppfattas som normala pistolskott.

Den arme skytten är oskyldig till mord på Olof Palme. Ansvaret för Palme-dramat ligger helt på den organisation som planerade och genomförde företaget.   / Ruben

Ja, vi kan!

Jag tror att någonting av betydelse håller på att ske i media-debatten. Många nya – och skarpa – röster hörs t ex på YouTube och Facebook. Jag tror mig märka en betydligt tuffare ton när det gäller politik, samhällsfrågor, myndighetsutövning. En av de debattörer som med ny kraft ger sig in i debatten – nu på kanalen WakeUp SE – är Ole Dammegård, mannen som för några år sedan anvisade en annan lösning av ”Palme-mordet”. Dammegård frågar: Vad är det som händer? Vem är det som jävlas med oss? Andra som väcker liv i debatten – utifrån mitt begränsade perspektiv – är Henrik Jönsson, Lennart Matikainen, professorerna O. Arnstberg och Lars Bern, samt min favorit Juri Lina. Mina tankar och min erfarenhet präglas ju av vad som hänt sonen Olle. En onsdagskväll för 36 år sedan försvinner Olle. Vi anhöriga har sökt honom, i 17 år på det gamla seklet, på detta nya sekel i 19 år. Utan resultat. Och anklagat oss själva. Vad har vi gjort för fel? Men vi visste inte bättre. Hur korkade har vi varit? Vi vände oss till polisen. Och trodde! Vi trodde att polisen var en organisation som fungerade på samma sätt och med samma principer som t ex sjukvården. På samma sätt som sjukvården, ägde polisen vårt absoluta förtroende. Att sjukdom är en fiende som skall bekämpas med alla medel och på alla sätt. På samma sätt arbetar polisen i arbetet mot brottslighet. Trodde vi! Men fick lära oss annat:

Polisen löser de fall där svaret på något sätt fallit ut genom tips i tidningarna. Och vidare: Ett ärende som inte faller inom de förutsatta RUTINERNA, får vackert betrakta sig som omöjligt att lösa. I fallet Olle Högbom följde ärendet inga kända rutiner. Vi anhöriga föreslog att polisen skulle spana utanför de kända rutinerna. Någonstans måste ju svaret finnas. Olle kan ju inte ha upplösts i atomer. Vi uppvaktade alla tänkbara instanser inom polis - och rättsvård – och blev ständigt avvisade. Så småningom samlade vi själva uppgifter som kunnat vara gällande för Olle den aktuella kvällen. Han hade deltagit i en klassfest, där det – enligt polisen - ”supits nånting alldeles förskräckligt!” Det finns inga bevis för att Olle den aktuella kvällen varit anmärkningsvärt påverkad av alkohol, långt mindre ”berusad”. Vad som i övrigt är anmärkningsvärt är att Olle vid det aktuella tillfället var ensam. Vi förstår att han väntade på sin kamrat på en överenskommen plats, för att de skulle cykla hem tillsammans. Medan Olle väntade på sin kamrat, hör han bråk och buller och polissignaler längre ner på den aktuella gatan, Floragatan. Där opererar en polisstyrka på spaning efter en inbrottstjuv som flytt. Olle börjar att traska nerför gatan Här och härmed avslutas också våra uppslag. The rest is silent…. Hälsn. Ruben

Gratulation på 3-årsdagen

Gratulation på treårsdagen.

Innanför pärmarna på den tunga familjebibeln i bokskåpet har under åren samlats några brev, gratulationer, döds- och födelseannonser. Där finns bland annat ett par kortfattade besked av Olle, med tryckbokstäver och med en stavning som antyder att skolan just har börjat:

Olle – JAG HAR GOTT TILL PELLE

och

JAG HAR GOT TIL SKOLAN – OLLE

Där finns också en gratulation från mormor och morfar:

                    

 Järsta den 12/5 -68

Lilla Olle!

   Vi gratulera dig så hjärtligt idag på din 3-årsdag.

    Vi önska Dig all möjlig lycka och välgång samt Guds rika välsignelse över din hälsa och ditt sprudlande humör.

Lycka till Olle önskar MORMOR o MORFAR

Sitt sprudlande humör behöll Olle tills han var 18 år. Närmare bestämt till onsdagskvällen den sjunde september 1983. Då var det någon som släckte honom. Tio år senare blev han dödförklarad. Hur visste polisen i Sundsvall att Olle var död?

Örsundsbro den sjunde augusti 2019

Ruben

Brev till Andreas, Olles kamrat i Härnösand:

Brev till Andreas, Olles kamrat i Härnösand:

Andreas! Jag vet inte vad jag ska ta mej till!

Tiden går. Olle försvinner alltmer i glömskan.

I USA blev det ett våldsamt rabalder när polisen sköt en 18-årig pojke.

När 18-årige Olle Högbom försvinner i sin skolstad, blir det knappt mer än en notis i tidningen. X)

 

Men allmänheten godtar polismästarens käcka förklaring:

-Berusad Olle Högbom har dränkt sej i Selångersån, frivilligt eller av våda!

• ( inlaga till J O )
  -Eller också har han dragit. Skoltrött. Kommer väl hem när han blir hungrig…”
   
  Det fanns vittnesuppgift om bråk och skrik på Floragatan – vid en tidpunkt när Olle kan ha uppehållit sig där – och där vi senare hittade Olle glasögon och cykelnyckel.
  Dessa uppgifter antecknades, diariefördes, men utreddes inte.
   
  Jag återger vad Kerstin, Olles mor, skriver i en inlaga:
  -Det verkar som om polisen inte vill veta vad som hänt Olle…”
  Vad kan vi göra nu, Andreas? Har du något förslag…
   
  Hälsningar, Ruben
   
      X) Här har jag fel!
          PRESSEN har – utan undantag – på ett korrekt och engagerat sätt redovisat allt som föreligger i      
          Olles utredning.
          Men tröttnat. Och tystnat
                                                         . /.