Min son Olle Högbom försvann den 7:e september 1983 på Floragatan i Sundsvall.
Att en glad 18:åring med många drömmar kunde försvinna är lika obegripligt för oss idag, som det var då.
När vi insåg att han inte skulle komma tillbaka lovade jag Olle, att så länge jag hade krafter kvar skulle jag söka honom. Jag har sökt dag efter dag. År efter år. Jag vaknar med tankarna på Olle. Och jag somnar med tankarna på Olle. Under alla år har vi inom familjen försökt uppnå samtal och ett konstruktivt samarbete med polisen. Dessvärre: vi uppfattar att vi bemötts med kyla och nonchalans.
Jag har aldrig ställt några orimliga krav på polisens kunnande och ambition. Jag har bett om samtal. Om dialog. Jag har i vår kontakt med myndigheten utgått från förutsättningen att man vill lösa ärendet.
Kontakten med myndigheten har misslyckats, och jag drar slutsatsen: Polisen är inte intresserad av att lösa ärendet Olle Högom.
Ett klarläggande skulle innebära, att polis, enskild eller i patrull, avslöjas som gärningsman, mord, på Olle.
Att leva med ovissheten om vad som hänt Olle är en daglig tortyr, där jag slits mellan förhoppningar, sorg och desperation. Det har kommit till min kännedom att polisen under senare tid fått vissa uppgifter och som föranlett att utredningen aktiverats. Det är min förhoppning att detta arbete påskyndas
Det som jag kan hoppas på nu, det är att få ett besked om vad som hänt Olle, och att kunna avsluta hans livs historia bredvid mor Kerstin, i minnesstenen på Timrå kyrkogård. / Ruben
