Hej och hå, hur ska det gå?

Hej och hå, hur ska det gå?
Kära barn och barnbarn!
Mina jämnåriga packar ihop, den ene efter den andre. Jag har väl ingen tanke på att ge upp, tvärtom, nu ska jag ut och härja bara jag blir bra i ryggen. Tio år till ska jag väl hålla igång. Men dagen D kommer obevekligt, förr eller senare, och jag skriver här några rader så ni får nånting att rätta er efter, när den dagen kommer.
Begravning kan ske i BETHEL – jag började där och det kan ju vara lämpligt att också sluta där, även om det är länge sedan jag tillhörde en församling. Begravningen kan ske en vardagskväll – prata med pastor Bodil så fixar hon det. Baptisterna är duktiga när det gäller begravningar. Någon av Norbäcks flickor kan väl dra av en lämplig låt. Ta det inte så allvarligt, men bjud på kaffe och en skorpa. På kyrkogården måste det huggas in ett årtal i stenen, prata med Ziggy. Lämna en slant till församlingen.
Något vidare arv lämnar jag inte efter mej. Men det finns inga skulder – vad jag vet, och inga ungar på socknen. Inte än, i varje fall. Det finns en mager livförsäkring på FÖRENADE LIV.
Det var tänderna som tog så många pengar, liksom den onödiga flytten till Härnösand . Men nu är det som det är. Tomt på kontot.
En försäljning av inventarier ger väl inte så mycket. Det värdefullaste som finns är väl kandelabrarna, och jag vill att den av barnbarnen, som först firar bröllop, ska ha dem!
Annars får ni väl dela. Och slänga. I frid och sämja. Alla utredningspärmar får ni väl bränna. Förutom polisens s k ”utredningsmaterial” och vår korrespondens med skilda myndigheter, finns det pärmar med referat av vår kontakt med s k ”siare”. Detta material kan väl ha ett värde - att kunna jämföra med FACIT, när den dagen kommer.
Mina litterära uppkast har ju inte väckt någon uppmärksamhet, och det är väl bara att slänga skräpet.
Årskalendern BETLEHEM har ett stort kulturvärde. Jag hade tänkt skriva en uppsats om väckelserörelsen utifrån dessa böcker, men jag kom aldrig igång och nu är det för sent. Fråga om BETHEL kan ta emot dem. Samlingen kan bli värdefull med tiden. Nästan alla årgångar finns från starten 1886 - det fattas ett par böcker från de första åren på 1900,men Britta i Nyköping ligger ute på nätet och söker. Övriga böcker får ni väl gallra och dela så gott det går, och slänga resten.
Ja, vårt liv som familj blev en tragedi, ett fiasko. Vad har hänt Olle? Varför fick han inte en anständig eftersökning? Det känns bittert. Och att allt som vi skrivit, uppvaktat och sökt inte gett något resultat. Endast tystnad. Men jag tror att vi gjort allt som varit möjligt, inom ramen för ett civiliserat tänkande.
Beträffande polisen vill jag ha sagt, att man gjort ett dåligt jobb.
Mor Kerstin fick ett slitsamt liv. Men hon var glad i sitt arbete, antingen det gällde praktiska uppgifter, eller teoretisk planering, alltid konstruktiv och positiv. Kerstin hade en oerhörd arbetsförmåga.
Det känns grymt sorgligt att hon skulle plågas till döds, oförmögen att röra sig i sin säng, och med sin sista medvetna fråga obesvarad: Vad har hänt Olle? Var finns han?
Vörda och respektera minnet av mor! Kerstin var den största personlighet jag känt.
Den som kommer näst är mor Klara – tio barn, 12 kor, ett trångt kök, dålig järnspis, alltid mat på bordet för tio, tolv, matgäster. Alltid gemytligt, värdigt.
På tredje plats mormor Jenny, denna konstförfarna, outtröttliga, omtänksamma arbetsmyra
Jag är stolt över er som stått upprätta i de hårda stormar som livet utsatt er för. Frågan om vad som hänt Olle, saknaden efter honom, det rastlösa, resultatlösa sökandet, dominerar vårt tänkande, vår tillvaro. Jag har gjort vad jag kunnat, ärligt efter min förmåga.
Vi måste fortsätta kampen och sökandet, en gång kommer svaret. Håll ut, håll er upprätta!
Jag önskar er allt gott! /. Ruben
2012 maj 18

Utdrag ur brev...

Utdrag ur brev:
……Sedan undrar fromma människor, liksom vanliga medvandrare, varför jag inte deltar i gudstjänsterna på Bethel?
Och jag måste svara att Ruben inte deltar i någon gudstjänst därför att Ruben inte tror på budskapet som predikas från Bethels talarstol – eller från någon annan kyrkas talarstol.
Vi fick en så ohygglig knäck i samband med Olles försvinnande, att det inte finns någon väg tillbaka.
Sammanhanget var, att vi en kväll några dagar efter det att försvinnandet blev känt, var samlade i Olles lägenhet – Kerstin, Maria, jag, Tord, sonen Gunnar, Andreas, samt några av Olles och Marias vänner och klasskamrater.
Ungdomarna sjöng och bad, det var en allvarlig, men förtröstansfull stämning när Tord och Gunnar, och några av klasskamraterna bröt upp. Naturligtvis måste Olle komma tillbaka!

Några ungdomar blev kvar i lägenheten. Vi rådgjorde om hur vi skulle börja söka i Sundsvall nästa dag.
Medan vi försökte bereda sovplats för alla, ringde telefonen.
Det var en flicka från Härnösand. Hon sa att hon varit klasskamrat med Olle – fast i en parallellklass – och att hon sett Olle i Härnösand, på fredagskvällen, den 9:e. Hon hade sett honom på ett övergångställe, och sagt till en kamrat:
-Titta! Där går Olle!
Kamraten hade frågat:
-Vilken Olle?
-Jo, Olle Högbom, han som jämt går omkring och sjunger!
Tack GODE GUD! Olle fanns i Härnösand. Varför? Vad var det som hänt honom? Nå, huvudsaken var ju att han var i livet!
Vi kastade oss i den gamla bilen, så många som fick plats, och drog till Härnösand. Ungdomarna försvann i Röda Huset, fick söka sig sovplats bäst de kunde.
Jag åkte in till stan, gick hela natten gata upp och ner, träffade ett gäng unga poliser, som jag sedan under natten då och då hade kontakt med. Ingen av oss hade sett en skymt av någon som kunnat vara Olle.

Så sökte vi natt och dag, nära en hel månad, i Härnösand och i stans omgivningar. På dimmiga vittnesuppgifter flängde vi iväg till Örnsköldsvik, till Umeå, Skellefteå, Stockholm, Hammarstrand…
Vi sökte igenom hela kuststräckan från Härnösand, Alnön, Sundsvall, till Lörudden.
Flängde och for och förstörde en massa pengar.

Maria sa i sin förtvivlan: Kan inte församlingen göra nånting….

Så småningom förstod vi, att det inte kunde ha varit Olle, som flickan i Härnösand hade sett. Vi fann också under vintern en pojke i stan som var mycket lik honom, såväl i längd, kroppshållning, hårfärg.

Måndagen den tredje oktober började jag söka i Sundsvall, på en plats där Olle sannolikt uppehållit sig, vid övergångsstället på Floragatan, intill Gymnastikhusets norra ingång. Här hade polisen uppmärksammat bromsspår. På asfaltplanen framför skolalns ingång, hade en flicka hittat Olles glasögon. Vi förstod att Olle hade råkat ut för en våldshandling här. En sekvens från en detektivroman malde i mitt huvud: Det finns alltid någonting att finna på en brottsplats.

Jag började söka i gräset intill den plats där Olles glasögon hade hittats. Efter en halvtimme fann jag Olles cykelnyckel, nerstampad i gräset.
Polisen frågade varför jag var där och sökte? Jag sa, att jag sökte efter mynt som Olle möjligen kunde ha tappat… Jag avslöjade inte min befängda idé, tankar som växt fram under nätternas sömlösa timmar: -Om det är poliser som slagit dej, så har du lämnat ett spår: Du har rivit loss en knapp från en rock. Rocken, som saknar en knapp, en gul uniformsknapp, hänger i ett klädskåp i ett hus, inte så långt härifrån… Du har lämnat ett spår!
Jag fann ingen knapp, bara en cykelnyckel, häftad till en blank GULF-bricka. Cykelnyckeln, och glasögonen som legat där – Olles glasögon var av s k ”orienteringsmodell”, med skalmar som gick runt öronen och som Olle bar även när han tränade karate, eller spelade fotboll - vittnade om att här hade Olle blivit utsatt för hårdhänt våld.

En hel månad hade gått förlorad. Om vi varit kvar i Sundsvall så är det möjligt att vi kunnat säkra andra spår och uppgifter. Vi hade kunnat få kontakt med dem av Olle kamrater, som varit med på klasfesten och kunnat få en sansad redogörelse om vad som förekommit, och om Olles tillstånd.
Bönhörelsen, och polisens lögner, lurade in oss i en fälla, en ryssja, i vilken vi skulle sitta fast i en hel månad, medan spår och uppgifter spolades bort, förvanskades eller glömdes och föremål plockades undan av illvilliga händer.

Utredningen kring Olles försvinnande har inte kunnat genomföras på ett sämre sätt, än vad som skett. Vilken makt var det som ville Olle, och oss, illa? Allting har gått förövarnas – polisens – väg.
Det har inte funnits någon enda positiv omständighet i vårt sökande – enbart misslyckanden

Man har bett för Olle i kyrkor och församlingar. Enskilda, allvarliga troende har bett för Olle:
Den cancersjuke Murar-Emil, som in i det sista, bad för sin Skogspojke, Herbert och Vendly, Elsa och Torsten, en förtvivlad mor, en förtvivlad far, en bror, en syster, kamrater…

Och jag upprepar: Utredningen kring Olles försvinnande kan inte ha handlagts på ett sämre sätt, än vad som skedde.
Ondskans alla andemakter, änglar och djävlar, var aktiva, flitiga och verksamma. Konkret verksamma: De slog till exempel sönder bakrutan på Kerstins bil! En helt omdömeslös person uppehöll tjänsten som Polismästare, och var då formellt ansvarig för utredningsarbetet.
Den goda makten och dess ombud, lyfte inte ett meningsfullt finger för att hjälpa Olle och oss.
-Man sa: Vi har ju polisen! Vi litar på polisen. Som har kunnande och rutiner!
Samt hänvisade till Skriften: SALIGA ÄRO DE SAKTMODIGA TY DE SKOLA BESITTA JORDEN!
Och: SALIGA ÄRO DE FRIDSAMMA, TY DE SKOLA KALLAS GUDS BARN!

Jag kan således inte dela de troendes övertygelse om att en god Gud aktivt hjälper den som ber om hjälp.
Jag erinrar om att Kerstins sista medvetna fråga förblev obesvarad:
-Vad kan ha hänt Olle? Var finns han?

Den gud som inte svarar på en förtvivlad mors sista bön, den gud som lät oss sitta fast i en ryssja och som tillät att polisen fick triumfera, den guden är inte mycket att ha.

Det är i varje fall ingen Gud, ingen tro, som jag kan rekommendera mina barn och barnbarn.

Ruben