Jag tror att någonting av betydelse håller på att ske i media-debatten. Många nya – och skarpa – röster hörs t ex på YouTube och Facebook. Jag tror mig märka en betydligt tuffare ton när det gäller politik, samhällsfrågor, myndighetsutövning.
En av de debattörer som med ny kraft ger sig in i debatten – nu på kanalen WakeUp SE – är Ole Dammegård, mannen som för några år sedan anvisade en annan lösning av ”Palme-mordet”. Dammegård frågar: Vad är det som händer? Vem är det som jävlas med oss?
Andra som väcker liv i debatten – utifrån mitt begränsade perspektiv – är Henrik Jönsson, Lennart Matikainen, professorerna O. Arnstberg och Lars Bern, samt min favorit Juri Lina.
Mina tankar och min erfarenhet präglas ju av vad som hänt sonen Olle. En onsdagskväll för 36 år sedan försvinner Olle. Vi anhöriga har sökt honom, i 17 år på det gamla seklet, på detta nya sekel i 19 år. Utan resultat. Och anklagat oss själva. Vad har vi gjort för fel? Men vi visste inte bättre. Hur korkade har vi varit? Vi vände oss till polisen. Och trodde! Vi trodde att polisen var en organisation som fungerade på samma sätt och med samma principer som t ex sjukvården. På samma sätt som sjukvården, ägde polisen vårt absoluta förtroende. Att sjukdom är en fiende som skall bekämpas med alla medel och på alla sätt. På samma sätt arbetar polisen i arbetet mot brottslighet. Trodde vi! Men fick lära oss annat:
Polisen löser de fall där svaret på något sätt fallit ut genom tips i tidningarna. Och vidare: Ett ärende som inte faller inom de förutsatta RUTINERNA, får vackert betrakta sig som omöjligt att lösa. I fallet Olle Högbom följde ärendet inga kända rutiner.
Vi anhöriga föreslog att polisen skulle spana utanför de kända rutinerna. Någonstans måste ju svaret finnas. Olle kan ju inte ha upplösts i atomer. Vi uppvaktade alla tänkbara instanser inom polis - och rättsvård – och blev ständigt avvisade. Så småningom samlade vi själva uppgifter som kunnat vara gällande för Olle den aktuella kvällen. Han hade deltagit i en klassfest, där det – enligt polisen - ”supits nånting alldeles förskräckligt!” Det finns inga bevis för att Olle den aktuella kvällen varit anmärkningsvärt påverkad av alkohol, långt mindre ”berusad”.
Vad som i övrigt är anmärkningsvärt är att Olle vid det aktuella tillfället var ensam. Vi förstår att han väntade på sin kamrat på en överenskommen plats, för att de skulle cykla hem tillsammans. Medan Olle väntade på sin kamrat, hör han bråk och buller och polissignaler längre ner på den aktuella gatan, Floragatan. Där opererar en polisstyrka på spaning efter en inbrottstjuv som flytt.
Olle börjar att traska nerför gatan
Här och härmed avslutas också våra uppslag.
The rest is silent…. Hälsn. Ruben
