den stora vreden

För 100 år sedan, under de första åren av seklet 1900, fanns en journalist i den här stan.  Han for illa, Var undersysselsatt och hade dålig lön. Hans namn var Olof Högberg, född 1855.

Men när han inte satt på tidningsredaktionen och oengagerad skrev om vardagens triviala händelser, samlade han material till en väldig berättelse om Norrlands historia, en berättelse som han kallade  Nordsvenska öden ur hävd och sägen.

År 1905 vann hans roman tidningen IDUNS litteraturpris. Plötsligt och oväntat steg Olof Högberg fram i ljuset. Vem var han? Vad handlar hans roman om?

Den första frågan kan besvaras. Han föddes och växte upp i Flattoms by i Högsjö socken – på den gård där Torbjörn Fälldin bor, och brukar. Olof Högberg blev akademiker, tog en magisterexamen i ekonomi vid Uppsala universitet, grubblade över matematiska system, bl a över relativiteteteorin, och lät år 1930 trycka och ge ut sina funderingar i Paris, men lyckades inte riktigt klargöra vad han ville och Högbergs arbete blev inte någon succé. Idéerna utvecklades senare  av en viss Albert Einstein, och med större framgång.

Han var lärare några år här i Gudmundrå,  i historia och matematik, blev så småningom  journalist, men utmärkte sig väl inte som någon större stjärna. Han var envis, egensinnig och hade svårt att samarbeta.

 År 1978 skrev litteraturforskaren Ingeborg  Nordin Hennel sin doktorsavhandling om Olof Högberg, ett berömvärt arbete som tål att begrundas och som säkert finns att låna här på Biblioteket.

Under tiden han svalt och for illa här i Sundsvall, samlade han alltså material till sitt livs epos - DEN STORA VREDEN.  

 Vad handlar då DEN STORA VREDEN om? Föga läst, men desto mer omtalad. Vilket är innehållet och budskapet i de tre banden, som har titeln HERR MANEL, MÄSTER SARA, samt ÖVERLANDSHERREN?

Det skulle ta dagar att redogöra för innehållet i VREDEN– jag hänvisar till Nordin Hennels doktorsavhandling. Litterärt är DEN STORA VREDEN en mycket ojämn historia. I långa stycken är det   tröttsam pekoral, på gränsen till det naiva. I andra sammanhang höjer sig Olof Högberg över det mesta som finns skrivet i svensk litteratur. Enligt min mening är inledningskapitlet i den andra boken, MÄSTER SARA, oöverträffad som litterärt och dramatiskt mästerstycke. Självaste Strindberg – som för övrigt hade ångermanländskt påbrå - fadern kom från Strinne by i Bjärtrå socken – får ta ett steg tillbaka.

Av någon anledning hade sonen Olle fastnat för det här kapitlet och han hade – hör och häpna – lärt sig det utantill:

Natten till de 17:e oktober 1707 , som blev minnesvärd i Norrlands hävder, tågade en finsk häravdelning med sin tross i följe med en norrbottnisk rekrytskara och en lång västerbottnisk kronofora  genom mörkret, regnet och blåsten fram efter den uppblötta kustlandsvägen genom Nora socken och färjan södertut över Ångermanälven.

2.

Till kamraternas förundran och förskräckelse ska han ha läst kapitlet på den beklagansvärda klassfesten.

Det som drev Olof Högberg var framför allt ett våldsamt patos för Norrland, och då i synnerhet Västernorrland.  Han kallar sin hemprovins för rikets skräpvrå. Han ansåg att den här delen av Sverige på alla sätt var missgynnad av den sydliga delen av landet -ekonomiskt, men ännu värre förvaltningsmässigt.  Hit skickade kronan de tjänstemän som inte dög i södern. Ingen var så usel att han inte kunde få en tjänst i Norrland.

Högbergs ilska riktas också mot kyrkan och prästerskapet.  Hatobjektet framför andra är prosten i Nora, Andreas Asp, som Högberg pådyvlar de grövsta skändligheter.  Ingeborg Nordin Hennel visar i sin avhandling att prosten Asp i Nora var en rätt beskedlig person.

 I DEN STORA VREDEN finns inga tidsmässiga gränser. Handlingen i verket förläggs visserligen till Karl den elftes och Karl den tolftes tid, slutet av 1600-talet, början av sjuttonhundra. Men han hämtar också stoff från den grå hednatiden. Rörelser och händelser som är aktuella i Högbergs samtid, vävs också in i berättelsen.

Sverige , Sverige, Fosterland! Frihetens stamort på Jorden! Jo jo, det är också någonting att skryta över! Vi talar med avsky om Talibanernas ideologi och framfart. Landsfadern Gustaf Vasa införde sitt system av Talibanvälde i sitt kungarike. Sockenprästen blev hans  lydiga, om också motvilliga, redskap. Genom prästernas bokföring fick KRONAN veta hur många knektar och båtsmän den staden eller socknen kunde leverera till krigsmakten. Kampen mellan prästerna  om pastorat och socknar var hård och bitter.

Kungens fogdar ute i riket hade att verkställa överhetens order. Och i samarbete mellan nitiska och utsvultna sockenpräster och hårdhänta fogdar växer den tidens talibanvälde fram.  När Olof Högberg föds, år 1855, hade det gått endast 180 år sedan den värsta massakern på oskyldiga människor – utförd av landsmän - äger rum här i Sverige. Vid pingsten 1675 avrättas 71 oskyldiga personer på den plats som nu kallas Häxberget, där Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar möts. Offren var kvinnor, sånär som två män.

Ett ögonvittne berättrar:  Män och söner bildade spetsgård när offren tvingades fram till stupstocken… Liken lades på bålet men för den myckna blodens skull ville bålet alls intet brinna…

De två stupstockarna fanns ännu kvar när en präst från Selånger besökte platsen100 år senare –”med tydeliga yxehugg försedda…”

Det är klart att minnet av häxprocesserna var levande i Högbergs uppväxt. Här kan man finna orsaken till hans våldsamma ursinne mot kyrka och prästerskap. Men han upprördes väl också av vad som skedde i sin egen tid.  De religiösa rörelser som på olika vägar smög sig in i Sverige – metodismen genom industrimannen George Scott i Stockholm, pietismen genom hemvändande soldater och enskilda prästmän, baptismen från det liberala  England – alla dessa rörelser motarbetades hårdhänt av den Luterska poliskyrkan, med stöd av lagen och lagens hårdhänta hantlangare.

Sammankomster utanför Kyrkan, där man förrättade gudstjänst, bad och läste BIBELN var förbjudna.

3.

Föräldrar tvingades att låta döpa sina barn.  Prästen hade rätt att använda tvångsmedel om de inte lydde Detta åstadkom våldsamma konflikter, i synnerhet när det gällde den starkt framväxande baptismen, som förkastar barndopet.

Olof Högberg var engagerad i sin tids debatt och frågor.

Men allt det där är historia nu!  Nu finns väl inga talibaner! I varje fall inte i vårt samhälle! Rättsskipning och polisväsendet kontrolleras och granskas av regering och riksdag. Allt går just till.

Alla beslut och handlingar granskas av Rikets högsta instanser, Justitie Ombudsmannen, JO och J K, Justitiekanslern. Olof Högbergs misstro mot samhällsförvaltningen äger ingen aktualitet idag, varken när det gäller de skogiga Västernorrlanden, eller Riket i övrigt.

Då kan jag erinra om att för endast tio år sedan, den 21 juni 2001 skedde ett talibanmord här i Sundsvall. Då dömdes här i Tingsrätten en mentalt förvirrad person för mord. Han påstod sig ha som fört bort, styckat och dödat en elvaårig pojke.

Den eniga Tingsrätten biföll i alla delar Åklagarens yrkande om fällande dom för mord. Den morddömde mannen skulle i äldre tid omedelbart ha avrättats, genom hängning eller halshuggning. Nu dömde Tingsrätten honom endast till fortsatt förvaring på vårdanstalt.

 En objektiv utredning visar att den åtalade och dömde mannen var oskyldig till det brott han anklagats för. Mannen hade inte befunnit sig i Sundsvall vid det aktuella tillfället. Bevisligen kunde han

1. inte köra bil -1980.

2. hade han inte tillgång till en bil.

Men sådana bagateller struntar talibanerna i…

När det gäller min och min familjs problematik:

Jag måste säga att efter att ha haft kontakt med vårt polisväsende i 28 år, har jag litet, för att säga inget förtroende för denna organisation.

Det mest utmärkande är kontaktsvårighen:
 Det har aldrig varit möjligt för oss att överlägga, samtala, diskutera med polismyndigheten. Vi  fick beskedet:

 Nu har polisen tagit över. Vi har rutiner för såna här ärende. Lägg er inte i utredningsarbetet!

Och språksvårigheter:
Jag har i mitt arbete som arbetsledare inom skogsbruket haft kontakt med olika slags människor. Jag har haft att göra med jämtar, med finnar, ryssar, letter, ester, tyskar, till och med Kramforsbor, och jag har aldrig haft någon svårighet att förstå, eller att göra mej förstådd.

Men när jag försökte få kontakt med vår egen svenska polis var det stopp:
-Vi inom polisen PRATAR inte med folk! Vi håller FÖRHÖR vi! Öh, öh, öh ….

Det andra förkastliga i polisens agerande är ljugandet:

Den lille polisen på gatan ljuger:

 -Jag ljuger därför att jag är polis…. Olles lägenhet värre än en missbrukarkvart…

Kommissarien ljuger:

-Olle var säkerligen full. Ungdomar på klassfester här i Sundsvall brukar ju vara berusade.

Polismästaren, som skriver under polisstyrelsens underlag till högre instans ljuger:

1.-Misstanke om mord har aldrig förelegat….

4.

Eller när det passar bättre:

2.-Utredningen har hela tiden arbetat utifrån misstanken att Olle råkat ut för våldsbrott…

Polisens internutredning ljuger:

Redan dagen innan myndigheten fick mitt material, avslog man min begäran om granskning. Snabba ryck!

J O, J K ljuger:

-Fallet har prövats av oss. Ingenting har tillkommit som föranleder ny prövning….  bla bla, bla…

Det  tredje; INKOMPETENSEN.

Den ständiga frågan: Kan polisen inte bättre än så här?

Eller:

Saboterar man medvetet en utredning?

Hur som helst: Jag uppfattar polisens insats i Olles utredning som en oslagbar kombination av liknöjdhet och oförmåga.

Olof Högberg upprörs över orättvisorna. Han ser att de som har makten i samhället – Översåtarna –

kuvar och utnyttjar dem som står lägre – Undersåtarna.

Den hårdhjärtade bonden Mates Hampusson i Svartnora, plågar sin torpare Mickel med att utkräva dagsverkskyldighet.

Fogden Ingelson kräver mer skatt än vad han har rätt till, och stoppar överskottet i egna fickor.

 Prästerna går till våldsamma – och hotfulla – angrepp mot dem som ifrågasätter kyrkans lära.

Allmogens klagorop når aldrig Överheten, långt borta på Gävleborg – och ännu längre bort i Stockholm . Då och då händer att en rättrådig bonde protesterar. Försöket är dömt att misslyckas. Högberg beskriver försöket:

Ingreppet utfördes i en omogen böld, med en slö kniv, förd av en oskicklig hand…

Hur är läget idag? Ligger den stora landsdraken, som Högberg talar om, i orubbat bo därnere i Stockholm? Skickar han då och då upp sin avkomma hit till Västernorrlanden för underhålla de gamla överträdelserna och lagbrotten? Skickar han sina nya ungar – samtidigt som han behåller sina gamla – ut på uppdrag?

Vi kan ju komma ihåg att den ledsamma historien om den mentalsjuke mannen, som dömts som gärningsman för åtta mord, att denna sorgliga historia hade sin upptakt här, med en västernorrländsk åklagare och med västernorrländska polismän som utredare.  Ärendet var inskrivet som mål hos Polismyndigheten i Sundsvall.

Ligger det ändå något i Olof Högbergs uppfattning om Västernorrland som Rikets skräpvrå?

Ruben